[{"_1":2,"_3":-5,"_4":-5},"loaderData",{"_5":6},"actionData","errors","routes/artiklar.$year.$month.$slug",{"_7":8},"article",{"_9":10,"_11":12,"_13":14,"_15":16,"_17":18,"_19":18,"_20":21,"_22":23,"_24":25,"_26":27,"_28":29,"_30":21,"_31":21,"_32":21,"_33":21,"_34":35,"_36":35,"_37":38,"_39":40,"_41":-5,"_42":43,"_44":45,"_46":47,"_48":-5,"_49":50,"_51":-5,"_52":53,"_54":38,"_55":-5,"_56":57,"_58":59,"_60":-5,"_61":-5,"_62":-5,"_63":-5,"_64":-5,"_65":-5,"_66":-5,"_67":59,"_68":-5,"_69":-5,"_70":71,"_72":73,"_74":-5,"_75":-5,"_76":-5,"_77":-5,"_78":-5,"_79":-5,"_80":-5,"_81":82},"id","34rHT8gJ4YTvhmwICiq3","title","Barnet som accessoar","excerpt","Om en tid då allt kan designas, också våra barn. Om Instagrams kurerade flöden och den mänsklighet som vägrar låta sig städas undan.","content","

Käre vän,

Det finns klipp man inte vill ha sett. Jag såg ett sådant i veckan, och nu sitter det fast i mig som en flisa man inte får ut.

En bebis, fem månader gammal, säger något som låter som “mamma”. Bredvid står två homosexuella män. Den ene är countrylåtskrivaren Shane McAnally – ett efternamn så oavsiktligt avslöjande att jag överlåter kommentaren till läsaren själv. De två männen skrattar. De skrattar åt barnet. “There’s no mommy here”, säger de, gång på gång, med en sorts road överlägsenhet, tills den lilla pojken börjar gråta. Det är ett skratt som vill att världen ska veta: den här ungen kommer aldrig ha någon mor, och se vad bra det är.

Kanske kunde barnet inte ordet. Kanske var det bara stavelser, det mjuka “m-m” som nästan alla spädbarn producerar när de leker med sin mun. Det spelar ingen roll, för barnet sökte något. Det sökte den där mjuka, primära varelsen som det hade legat i i nio månader och sedan skilts ifrån – utlämnad, bortbytt och levererad. Och när det sträckte ut ljuden efter henne stod två män och skrattade.

Jag vet inte vad man ska kalla den där känslan. Men jag tror att den heter hybris.

Några dagar senare sitter jag och tittar på tysk TV. Goodbye Deutschland, ett av dessa program där kameran följer tyskar som flyttat utomlands för att börja om. En blond kvinna, 37 år, sitter i Las Vegas tillsammans med sin franske man och pratar om att bli mamma. Inte “på det vanliga sättet”, förklarar hon glatt. De ska använda konstgjord befruktning. Inte för att de måste – det verkar inte finnas några medicinska skäl i sammanhanget – utan för att hon vill välja. Hon vill ha en dotter. Hon har alltid föreställt sig en dotter. Alltså blir det en dotter.

Det sägs med samma lättsamma ton som när man väljer färg på bilen.

Jag satt där en stund och kände hur ordet “önskebarn” hade bytt betydelse i realtid. Från att ha varit ett kärt barn till att bli ett barn-som-önskas-fram, med beställningssedel och leveransadress. Flickor är det tydligen trend på just nu. Rosa tvättlappar, pappa-dotter-matchande outfits, det där söta. Pojkar är lite stökiga. Pojkar skulle ha stört estetiken.

Och här, käre läsare, skulle vi kunna stanna och vara indignerade tillsammans. Det vore bekvämt. Men jag tänker inte låta oss slippa undan så lätt, för jag har sett samma grundrörelse i mina egna kretsar.

Bland oss på högerkanten, bland nationalister och värdekonservativa, finns det ett ideal om den stora familjen. Många barn. Blomstrande kärnfamilj. Det är i grunden ett gott ideal, det tror jag på, och jag är den förste att säga att ett folk som inte föder barn snart inte finns. Men ibland blir det krystat. Ibland blir det en rekvisita.

Jag minns ett samtal för några år sedan med en dåvarande medarbetare. Han hade flera trasiga relationer bakom sig. Sporadisk kontakt med både kvinnor och barn. Livet var, för att uttrycka det artigt, komplicerat. Ändå var han på jakt. Det han letade efter var egentligen inte en kvinna, eller för den delen fler barn, utan bilden. Han ville ha kärnfamiljen för att den skulle se bra ut på hans sida av saken. Som nationalist, förklarade han, behövde han en hel familj. Det skulle klä honom bättre än den trassliga sanningen.

Jag minns att jag inte visste vad jag skulle säga. För jag förstod honom. Jag begrep precis vad han var ute efter. Och jag inser att mellan hans kärnfamilj-som-fasad och de två männen i det amerikanska klippet och den blonda tyskan i Vegas finns det en tråd, tunn men stark.

Tråden heter: barnet som accessoar.

Det är den moderna människans sjuka. Vi har lärt oss att leva i ett flöde där allt kureras, allt väljs, allt kan designas. Du öppnar Instagram och där rullar de förbi – köken, bröllopen, bebisarna, semestrarna – alla perfekt belysta, alla utan synliga sömmar. Det blir till slut svårt att skilja på bilden av livet och livet. Och då börjar människor försöka kurera även sådant som aldrig var tänkt att kureras.

Barn är inte designprodukter eller identitetsmarkörer. De är inte bevis på att du är öppensinnad, modern och lyckad, eller – för den delen – att du är en riktig nationalist med rätt antal ansikten runt köksbordet. Barn är ett annat folk. De kommer in i världen med sin egen vilja, sin egen kropp, sin egen sorg och sitt eget sökande efter den där varelsen de låg i. En stor del av det som gör ett barnliv gott, det är att någon släpper sina egna bilder tillräckligt för att möta det barnet som faktiskt kom.

Det organiska går inte att kurera. Det vägrar. Ett barn som söker sin mor låter sig inte skrattas bort. En son är inte en dotter. En trasig man blir inte en bra far för att han skaffar ytterligare ett barn i hopp om att den här gången ska det bli som i reklamen.

När vi försöker kurera bort det organiska kurerar vi samtidigt bort det mest mänskliga i oss själva. Vi blir tunnare, vi blir bilder, och våra barn blir bilder av oss.

Jag tror att motståndet mot allt det här inte i första hand är politiskt, även om det också är det. Det är antropologiskt. Det handlar om att vägra en värld där människan reduceras till sitt flöde och barnet till ett inlägg.

Och det handlar, mycket enkelt, om att säga: en mor är en mor, en far är en far, och ett barn är inte ditt varumärke. En familj som behöver fotograferas för att existera har redan slutat att existera.

Vi hörs i nästa veckobrev. Tills dess – gå ut, möt dina barn, dina föräldrar, dina syskon, dina grannar. Möt dem utan filter. Det är subversivt nu.

Denna text publicerades ursprungligen som ett veckobrev på Friborna tankar den 19 april 2026.

","imageUrl","https://cdn.vaardkasen.se/images/1776603313061_cover_image_675_69e29b0535349.jpg?token=b4d43a8d-7c6e-4fc8-aff6-35c04582ccf9","imageUrlPortrait","featuredVideoUrl","","authorIds",[91],"categoryId","NmXjNGaJIU5lLdlkSg5J","articleType","standard","seoTitle","Dan Eriksson: Barnet som accessoar","seoDescription","seoKeywords","seoImageUrl","discourseThreadUrl","commentsEnabled",true,"premium","excludeFromTrendingScore",false,"contentFree","

Käre vän,

Det finns klipp man inte vill ha sett. Jag såg ett sådant i veckan, och nu sitter det fast i mig som en flisa man inte får ut.

Jag vet inte vad man ska kalla den där känslan. Men jag tror att den heter hybris.

Det sägs med samma lättsamma ton som när man väljer färg på bilen.

","pushNotification","slug","barnet-som-accessoar","author",{"_83":86,"_87":88,"_89":90},"category",{"_83":84,"_42":85},"draftPushNotification","lastEditedAt","2026-04-19T12:56:53.088Z","draftImageUrl","template","narrow","hasPendingChanges","draftSeoKeywords","lastPublishedAt","2026-04-19T12:57:19.712Z","publishDate","2026-04-19T16:54:00.000Z","draftSeoDescription","draftDiscourseThreadUrl","draftTitle","draftFeaturedVideoUrl","draftContent","draftCategoryId","draftAuthorIds","publishedAt","draftSeoImageUrl","draftPremium","currentVersion",1,"permalinkPath","/artiklar/2026/04/barnet-som-accessoar","draftExcerpt","draftArticleType","draftSeoTitle","draftExcludeFromTrendingScore","draftTemplate","draftImageUrlPortrait","draftContentFree","status","published","name","Kultur","kultur","Dan Eriksson","role","Redaktör","avatarUrl","https://cdn.vaardkasen.se/images/1771333408859_photo_2026_02_17_13_50_24__2_.jpg?token=bd19ccf4-f1ff-4757-af24-c2b2a195dcf2","H2F6pqkO2RqAfeBsCfcm"]

Barnet som accessoar

Vill du svara på den här artikeln?