Är landet något man kan vända ryggen åt?

Det började med några kvällar som drog ut längre än jag tänkt. Telefonen låg kvar i handen trots att disken var undanplockad och huset tyst. Jag är sällan där, i flödet. Men den här gången blev jag kvar. Läste, följde trådar, såg hur somliga talar, tänker, resonerar. Allt går fort, men under ytan finns en tyngd som inte går att skrolla bort.

Samma formuleringar kom tillbaka lite för ofta. Inte alarmerande ofta, men tillräckligt. Människor som lämnat landet och skriver om lättnaden. Andra som planerar att göra detsamma. Thailand, Spanien, någon annanstans där livet påstås vara enklare. Och de där meningarna som dröjer sig kvar. Andra skriver att de aldrig skulle försvara Sverige om något händer. Att politikerna kan stå där själva.

Jag tänker på hur det låter. Inte högt, mer som ett trött konstaterande. Som om något redan har släppt. Som om banden inte riktigt håller längre. Det är inte ilskan som fastnar. Den är väntad. Det är tomrummet bakom. Känslan av att inget längre angår en på riktigt.

Det går att peka uppåt. På myndigheter, politiker, beslut som lagts på hög tills tilliten slitits ner. Ingen verkar ha stannat upp och frågat vad som händer när människor börjar tänka att de kan kliva av. Att landet går att lämna som ett kontrakt. Det har fått pågå länge. Orden i flödet är inte början. De är följden.

Men det finns något mer här. Något som inte går att lägga över på någon annan. En oförmåga att se vad man faktiskt säger när man pratar om att lämna. Som om landet bara vore en plats bland andra. Ett alternativ. Något man byter ut när det inte passar längre.

Jag kommer att tänka på citatet av Mark Twain. Att man alltid ska försvara sitt land. Och sin regering, när den förtjänar det. Det låter enkelt. Nästan självklart. Ändå är det just den skillnaden som har suddats ut. Allt har glidit ihop.

Jag vet hur det känns att vara besviken. Att se beslut som inte går att förstå. Att känna hur avståndet växer mellan de som styr och oss som lever med följderna. Det är inget märkligt i det. Det märkliga är något annat. Att så många slutat skilja på det som går att byta ut och det som inte gör det.

Ett land är inte en regering. Inte en mandatperiod. Det byggs över tid, av människor som stannar även när det är svårt. Även när det är riktigt illa. Börjar man tala om det som något man kan lämna bakom sig, då har något redan gått förlorat.

Jag tänker på vad som återstår om man följer den tanken hela vägen. Om alla som känner så bara går. Om banden kapas, ett efter ett. Det blir inget kvar som håller ihop. Inget att återvända till. Bara spridda liv på andra platser, utan det som en gång fanns där i bakgrunden.

Där ligger sorgen. Inte i ilskan. Inte ens i viljan att försvinna. Utan i föreställningen att man kan ta med sig allt som format en, utan att det spelar någon roll varifrån det kom. Som om det saknade grund.

Man kan ogilla en regering. Rösta bort den, kritisera den, vända den ryggen. Men landet går inte att ersätta. Det är inte en tjänst man säger upp. Det är något man står i, vare sig man vill eller inte. När den insikten bleknar blir allt annat svårare att hålla fast vid.

Det här går inte att lösa snabbt. Inga enkla svar. Men det går att se vad som händer. Det syns i orden som skrivs när ingen tror att de spelar roll. I viljan att lämna. I likgiltigheten inför det som blir kvar. Och det är där, i den tystare förskjutningen, som det avgörs vad som faktiskt finns kvar att bygga vidare på.