Åklagare: utvisningshot inte värdigt ett rättssamhälle

Överåklagaren säger att det inte är värdigt ett rättssamhälle att hota med utvisning när det saknas täckning för det. Formuleringen låter rimlig. Den låter till och med ansvarsfull. Men den bygger på en utgångspunkt som för länge sedan tappat kontakten med verkligheten.

Frågan ställs från fel håll

I ett fungerande samhälle börjar man inte med den som begått brottet. Man börjar med den som drabbas. Den som blir rånad på väg hem. Den som får sitt hem genomsökt. Den som tvingas leva med konsekvenserna långt efter att domstolen avslutat sitt arbete. Där ligger måttstocken.

När perspektivet vänds rätt framträder något annat. Då framstår det som ovärdigt att staten inte gör allt i sin makt för att skydda sina egna. Då framstår det som märkligt att diskussionen fastnar i huruvida en gärningsman kan uppleva ett utvisningsyrkande som obefogat, samtidigt som offret förväntas acceptera att samma person blir kvar.

Ett system som tappat riktning

Här finns ett grundläggande missförstånd som vuxit fram under decennier. Sedan 1970-talet har synen på brott och ansvar förskjutits. Gärningsmannen har blivit en produkt av omständigheter. Förklaringar har fått ersätta ansvar. Samtidigt har offret flyttats ut i marginalen. Resultatet syns i hur frågan formuleras. Fokus ligger på vad staten får göra mot den som brutit mot lagen, inte på vad staten är skyldig att göra för den som följt den.

Det märks i vardagen. När någon döms för ett brott och sedan går fri i samma miljö där det begicks. När människor anpassar sina liv för att undvika problem som rättssystemet inte hanterar. När tryggheten blir något man själv får ordna, snarare än något samhället garanterar.

I det läget blir talet om ett ”tomt utvisningshot” märkligt. Utvisning är inte en symbol. Det är en konkret åtgärd. När den genomförs innebär den att en person som visat att han eller hon angriper andra tas bort från sammanhanget. Risken för upprepning minskar omedelbart. Den som sköter sig får andrum.

Gästen som bryter mot reglerna

Det går att förstå i enkla termer. Ett hem. En bostad. Någon bjuds in. Får tillträde. Förväntas följa reglerna. Om samma person börjar stjäla, hota eller slå, då upphör förtroendet. Frågan blir inte hur många gånger det kan ske innan det får konsekvenser. Frågan blir varför det alls ska tolereras.

Ingen resonerar annorlunda i sitt eget liv. Ingen accepterar att en gäst får fortsätta trots upprepade övertramp. Ändå förväntas samhället göra just det. Argumentet är juridiskt formulerat, men effekten är konkret. Den som brutit mot reglerna får stanna. Den som följt dem får anpassa sig.

Där någonstans blir ordet ”värdigt” svårt att ta på allvar.

När rättsstaten vänder bort blicken

Regeringens förslag innebär att åklagare ska yrka utvisning när brottet når en viss nivå. Kritiken handlar om att yrkanden kan komma att framställas även när de inte förväntas vinna framgång. Det beskrivs som ett ingrepp i åklagarens självständighet. Som en risk för att rättssystemet urholkas.

Men samma åklagare har under lång tid underlåtit att begära utvisning i fall där det varit möjligt. Det har uppmärksammats gång på gång. Förklaringen har ofta varit att man gjort en avvägning. Bedömt att det inte skulle hålla. Avstått.

Konsekvensen är enkel. Personer som borde ha prövats för utvisning har aldrig blivit det. De har blivit kvar. Offren har fått leva vidare i samma verklighet.

När den bakgrunden finns blir det svårt att se tvånget att yrka utvisning som ett hot mot rättsstaten. Snarare framstår det som ett försök att återställa något som gått förlorat. En konsekvens. En linje.

Invändningen att åklagaren tvingas agera ”mot bättre vetande” säger också något. Vad är det som anses vara bättre vetande? En prognos om hur domstolen kommer att döma. En intern bedömning som aldrig prövas öppet. Den typen av filtrering kan framstå som effektiv. Den riskerar samtidigt att bli ett sätt att undvika obekväma beslut.

Gränser måste testas

En rättsstat tål att pröva fler fall. Den tål att domstolar får ta ställning. Den tål att gränser testas. Vad den inte tål är att skyddet för laglydiga urholkas av försiktighet som aldrig synliggörs.

Utvisning handlar ytterst om tillhörighet och ansvar. Den som är medborgare har en annan ställning. Den som är här som gäst, tillfälligt eller permanent, har rättigheter. Men de vilar på en grund. Att man respekterar de regler som gäller. När den grunden bryts måste det få konsekvenser.

Allt annat leder i samma riktning. Fler människor som känner att samhället inte står på deras sida. Fler situationer där laglydiga anpassar sig och drar sig undan. Fler områden där staten förlorar greppet.

De laglydiga ska skyddas

Det är där värdigheten prövas. Inte i hur försiktigt man formulerar ett yrkande. Inte i hur man skyddar den som redan visat vad han är beredd att göra.

Ett rättssamhälle som inte tydligt markerar gränser tappar sin funktion. Ett rättssamhälle som tvekar inför att avlägsna den som angriper andra sviker sitt uppdrag.

Att kalla ett skärpt utvisningsyrkande ovärdigt vänder på ordningen. Den verkliga frågan är en annan. Hur länge det är rimligt att låta människor leva med konsekvenserna av brott, medan systemet diskuterar formerna för att ingripa.

Svaret borde vara självklart.