Sverige lämnar guldmyntfoten för att försvara kronans köpkraft

Vad guldmyntfoten innebar för Sverige

Med guldmyntfot hade kronan ett bestämt värde i guld. Sedelinnehavaren kunde kräva att Riksbanken löste in sedeln enligt detta värde. Löftet gjorde pengarna begripliga över gränserna: valutor med fasta guldvärden fick också fasta inbördes förhållanden, med mindre avvikelser för bland annat transportkostnader.

Sverige hade infört kronan och guldmyntfoten 1873, tillsammans med Danmark i den skandinaviska myntunionen. Norge anslöt sig två år senare. En svensk krona motsvarade drygt 0,4 gram rent guld.

För att upprätthålla ordningen behövde Riksbanken kunna möta kraven på inlösen. Guldreserven satte därmed gränser för bankens handlande. När kapital lämnade landet och reserverna krympte fick bankledningen försvara valutans ställning, även om svenska företag samtidigt behövde lättare tillgång till krediter.

Kronan hade lämnat guldet förut

Den 2 augusti 1914, vid första världskrigets utbrott, stoppade Riksbanken guldinlösen. Krigsåren följdes av kraftiga prisrörelser. När Sverige skulle tillbaka till förkrigstidens guldvärde krävdes ett fall i priserna, med produktionsförluster och arbetslöshet som följd.

Riksbanken återupptog inlösen i praktiken i november 1922. Den rättsliga återgången kom den 1 april 1924. Under mellankrigsåren cirkulerade guldmynten i begränsad omfattning; de tjänade främst som reserver. Att Sverige hade guldmyntfot betydde alltså inte att människor brukade betala sina vardagsinköp med guld.

Erfarenheterna av deflation, fallande priser, fanns kvar när nästa kris kom. En låntagare kunde få mindre betalt för sina varor medan skulden stod kvar i samma antal kronor. Den som saknade arbete hade föga hjälp av att pengarna köpte mer.

Depressionen pressade Riksbankens reserver

Under 1931 fick svenska exportföretag svårare att sälja. Bankkriser i Centraleuropa bidrog till kapitalutflöden. När Storbritannien lämnade guldet veckan före det svenska beslutet ökade trycket mot kronan, och Riksbankens tillgångar i utländsk valuta minskade under de följande dagarna.

Bankledningen försökte ordna långfristig finansiering i New York och Paris för att kunna hålla fast vid guldet. Försöken misslyckades. Då begärde riksbanksfullmäktige regeringens tillstånd att upphöra med inlösen.

Det internationella system som skulle ge stabilitet förde också över krisens påfrestningar mellan länderna. Att fortsätta försvara kronans gamla guldvärde hade krävt resurser som Riksbanken inte kunde skaffa fram. Svenska beslutsfattare behövde välja en annan grund för penningpolitiken.

Beslutet den 27 september 1931

Söndagen den 27 september sammanträdde regeringen. Samma dag utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse nummer 325, som befriade Riksbanken från guldinlösningsskyldigheten till och med den 30 november. Det var en tidsbegränsad befrielse inom den dåvarande grundlagens regler för bland annat svår penningkris. I november förlängde regeringen undantaget, eftersom den internationella krisen ännu hindrade en återgång.

På kvällen meddelade finansminister Felix Hamrin beslutet. Han angav också riktningen framåt: penningpolitiken skulle med tillgängliga medel bevara ”den svenska kronans inhemska köpkraft”.

Det flyttade uppmärksamheten till vad svenskar kunde köpa för pengarna. Regeringen ville både hejda fortsatt prisfall och motverka farhågorna för inflation när guldlöftet försvann. Sverige blev först med att göra stabilisering av den inhemska prisnivån till ett uttryckligt penningpolitiskt mål. Samtidigt räknade beslutsfattarna med att kunna återvända till ett stabilare internationellt valutasystem.

Ett prisstabilitetsmål som måste få innehåll

Hamrins besked rymde ingen handbok. Vilka priser skulle Riksbanken följa? Priserna som producenterna fick och de priser hushållen betalade hade sjunkit olika mycket. Bankledningen behövde avgöra vad bevarad köpkraft skulle betyda i praktiken.

I oktober bad Riksbanken ekonomerna Gustav Cassel, David Davidson och Eli Heckscher om råd. Banken började också beräkna ett konsumentprisindex varje vecka. Statistiker samlade in uppgifter om varor och tjänster för att följa pengarnas värde i människors vardag.

I maj 1932 antog riksdagen ett mer utvecklat program. Fortsatt deflation skulle mötas lika bestämt som den befarade inflationen. Viss prisåterhämtning kunde accepteras, men levnadskostnaderna fick inte stiga påtagligt. Politiker och ekonomer försökte förena bättre villkor för produktionen med skydd för hushållens köpkraft.

Större handlingsutrymme, fortsatt ekonomisk kris

Riksbanken sänkte inte räntan omedelbart efter beslutet. Av oro för inflation höjde banken först diskontot från sex till åtta procent. Därefter följde sänkningar. Arbetslösheten fortsatte att öka och nådde sin topp under våren 1933. Guldbeslutet avskaffade ingen lågkonjunktur över en natt.

Sommaren 1933 knöt Riksbanken kronan till det brittiska pundet, till kursen 19,40 kronor. Sverige valde åter en fast valutaanknytning, nu under andra förhållanden. Landets beroende av utrikeshandel och internationella betalningar hade bestått genom krisen.

Beslutet den 27 september gav ändå svenska institutioner större möjlighet att väga in landets egna ekonomiska förhållanden. Ansvaret blev mer krävande när bankledningen måste bedöma priser, krediter och produktion utan den tidigare inlösningsregeln. Arbetet efter söndagsbeslutet visar vad det nya handlingsutrymmet krävde: bättre statistik, ekonomisk sakkunskap och politisk granskning av hur Riksbanken använde det.