Victor Sjöström gav svensk film en plats i världen

Victor Sjöström lärde sig yrket på landsvägen

Sjöströms barndom präglades av uppbrott. Familjen flyttade till USA när han var liten. Efter moderns död och faderns omgifte skickades han tillbaka till Sverige och en faster i Uppsala. Morbrodern Victor Hartman var skådespelare på Dramaten och hjälpte honom senare med ett intyg när han sökte sig till teatern.

År 1896 började Sjöström i Ernst Ahlboms sällskap, som turnerade i Finland. Under de följande åren spelade han klassiker och lustspel i resande teatersällskap. Han lärde sig att möta en publik, leda kolleger och få en roll att fungera under skiftande förhållanden.

När Charles Magnusson engagerade honom för Svenska Biografteatern 1912 hade han ett långt yrkesliv bakom sig. Filmen krävde ändå nya kunskaper. Sjöström reste till Frankrike och Danmark för att studera inspelningsteknik hos bolag som svenskarna då såg som förebilder.

Ingeborg Holm gjorde fattigvården till film

I Ingeborg Holm från 1913 skildrade Sjöström en änka som hamnar på fattighuset och skiljs från sina barn. Förlagan var en pjäs av Nils Krok, som hade arbetat i Helsingborgs fattigvårdsstyrelse.

Sjöström visade vad myndigheternas behandling gjorde med en familj. Efter stockholmspremiären angrep en fattigvårdsinspektör filmen i Dagens Nyheter under rubriken ”Osund biografkonst”. En pressdebatt följde. Sambandet med 1918 års ändrade fattigvårdslagstiftning har senare diskuterats, men filmen ska inte tillskrivas ensam ära för reformen.

Redan här framträder ett drag som skulle återkomma: Sjöström lät publiken se människan bakom hennes sociala ställning. En mor på fattighuset kunde bära en hel film och tvinga den välbeställde biobesökaren att följa hennes erfarenhet.

Terje Vigen och den svenska stumfilmens guldålder

Genombrottet kom med Terje Vigen, som hade premiär i januari 1917. Sjöström byggde filmen på Henrik Ibsens dikt om en sjöman som förlorar sin familj under Napoleonkrigen. Han spelade själv huvudrollen, och delar av filmen spelade man in vid Landsort.

Havet gav berättelsen dess villkor. Sjömannen måste kämpa mot det och leva med följderna av sina beslut. Sjöström använde landskapet för att göra människans utsatthet synlig, ett arbetssätt som också präglade Berg-Ejvind och hans hustru året därpå.

Svenska Biografteatern satsade nu på färre och dyrare produktioner. Bolaget ville konkurrera med amerikansk import och minska risken för censuringrepp genom mer ansedda förlagor. Den svenska filmens guldålder vilade därmed på konstnärliga beslut och på människor som vågade avsätta pengar till dem.

Selma Lagerlöf och Körkarlen

Sjöström började filma Selma Lagerlöfs berättelser med Tösen från Stormyrtorpet 1917. Därefter följde Ingmarssönerna och Karin Ingmarsdotter, hämtade ur Jerusalem. Han behandlade förlagorna med respekt men måste också finna bilder, rörelser och scener som fungerade utan romanens berättarröst.

Inför Körkarlen reste han till Mårbacka och läste sitt manus för Lagerlöf i april 1920. Hon hade invändningar mot uppgiften men godtog hans lösning och hjälpte till med problem som återstod. Filmen fick premiär på nyårsdagen 1921.

Sjöström spelade David Holm, vars drickande och grymhet drabbar hustrun och barnen. Fotografen Julius Jaenzons dubbelexponeringar gjorde spökvagnen och de döda synliga bland de levande. Tekniken tjänade en berättelse om skuld och omvändelse. Sjöström och Jaenzon gav Lagerlöfs föreställningsvärld en filmisk gestalt som en internationell publik kunde förstå.

Hollywood innebar ett nytt arbetssätt

År 1923 reste Sjöström till Hollywood. Där mötte han en större och mer uppdelad produktionsapparat än den svenska. Han fick arbeta med litterära förlagor även här och regisserade bland annat Han som får örfilarna och Den röda bokstaven.

Hans amerikanska år gav konstnärliga och kommersiella framgångar. Att lämna Sverige behöver därför inte beskrivas som ett fall eller ett svek. Han hade lärt av utländska filmföretag från början och fortsatte att utveckla sitt hantverk i en annan miljö.

Samtidigt hade han redan visat att nordiska berättelser kunde vinna publik utomlands. Svenska filmskapare behövde inte först radera orterna, författarna och de nedärvda föreställningarna ur sina verk. Genom ett skickligt arbete kunde de göra dem begripliga också för andra.

Från Körkarlen till Smultronstället

Efter återkomsten till Sverige 1930 arbetade Sjöström främst som skådespelare. År 1943 blev han konstnärlig ledare vid Svensk Filmindustri och hjälpte den unge Ingmar Bergman. I Smultronstället 1957 spelade han den åldrade Isak Borg, sin sista filmroll.

Bergman hade sett Körkarlen som tonåring och återvände till filmen genom livet. Förbindelsen mellan dem bestod av filmer, manusarbete och personligt stöd. En äldre yrkesman hjälpte en yngre att finna vägen in i arbetet.

Den som vill lära känna Sjöström kan börja med Ingeborg Holm och Körkarlen, sedan se honom i Smultronstället. Där finns både svensk social erfarenhet och den litterära traditionens frågor om ansvar, skuld och försoning. Filmerna förtjänar en publik som ser dem för deras innehåll och hantverk, också utanför jubileernas program.