Ydredrotten samlade folkvisor och försvarade den gamla ordningen

Leonhard Fredrik Rääf från Kinda till Ydre

Rääf växte upp på Tomestorp i Kinda, i en familj där fadern var häradshövding. Vid sexton års ålder kom han till Uppsala. Där mötte han den romantiska krets som sökte sig till nordisk historia och folkliga traditioner. Bland vännerna fanns Lorenzo Hammarsköld och senare Per Daniel Amadeus Atterbom.

Han köpte böcker och vistryck för sina knappa studiemedel. Under åren som ung tjänsteman i Stockholm skrev han av äldre handlingar i arkiv och bibliotek. Efter faderns död återvände han till Östergötland som jordägare med lärda intressen. År 1821 köpte han Bulsjö i Ydre. Under 1840-talet slog han sig ned på Forsnäs, där han bodde till sin död 1872. Jordbruket och forskningen fick dela på hans tid.

Folkvisorna krävde sångare och upptecknare

Rääf arbetade med barndomsvännen **Erik Drake** och hovkapellmästaren **Joachim Nicolas Eggert**. Äldre kvinnor i familjens tjänst förmedlade mycket av det stoff han samlade. Han gjorde också uppteckningar i gränsbygderna mellan Östergötland och Småland och studerade handskrivna visböcker.

Svenskarnas muntliga tradition fanns hos människor som hade lärt sig sånger och berättelser av andra. Samlaren behövde lyssna på dem och ta deras kunskaper på allvar. Utan traditionsbärarna hade han haft föga att ge ut.

Rääf bidrog till **Erik Gustaf Geijers** och **Arvid August Afzelius** Svenska folkvisor från forntiden, som utkom 1814–1816. Samarbetet med **Adolf Ivar Arwidsson** ledde sedan till att hans material fick plats i Svenska fornsånger, 1834–1842. Han ställde höga krav på både text och melodi och intresserade sig för skillnader mellan versionerna.

Fornminnen skulle skyddas mot förstöring

Insamlingen omfattade också sagor, gåtor, ordspråk och besvärjelser. Rääf sökte spår av ett ursprungligt tillstånd där människorna, enligt hans föreställning, hade stått närmare naturen. Den romantiska historiesynen drev honom till forskning men gav honom också förutfattade meningar om vad han skulle finna.

Hans praktiska krav på vården av fornlämningar var mer hållbara. I tidskriften Iduna lade han 1814 fram ett program för hur svenskarna skulle uppsöka och vårda sina fornminnen. Han ville skydda dem också när markägarens intresse talade för något annat.

År 1826 fick han kungligt uppdrag att leda en stor undersökning av Alvastra klosterruin. Han förenade arbetet ute i landskapet med läsningen av arkivens handlingar och ville undersöka hur olika slags lämningar hörde samman.

Vid undersökningar krävde han varsamhet och noggrannhet. Efter arbetet skulle forskarna återställa lämningarnas yttre. Rääf inventerade kyrkornas föremål och undersökte ruiner. Den som ville lära känna det förflutna fick inte förstöra spåren efter det i sin iver att komma åt fynden.

Ydre härad blev ett livsverk

I Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergöthland samlade Rääf årtionden av arbete. Fyra band utkom 1856–1865. Det femte kom 1875, efter hans död.

Han behandlade bygden från flera håll: medeltida brev, dialekt, rättsförhållanden och kyrkligt liv, liksom sjöar, vägar och fornminnen. Första bandet innehöll 230 äldre brev från åren 1281–1606. I ett annat ägnade han sig åt Ydremålet, med ordbok och verbformer.

Genom att anteckna vad människor sade och granska vad deras föregångare hade skrivit gjorde han det möjligt för senare läsare att komma nära en äldre svensk bygd. Han gav dem uppgifter att arbeta vidare med, också när de inte delade hans slutsatser.

Ydredrotten bekämpade liberala reformer

Politiskt försvarade Rääf kungamakten och ståndssamhället. På Riddarhuset bekämpade han straffreformer och anslag till järnvägsbygge. Han motsatte sig lika arvsrätt och folkskoleväsendet. Utbildningen ville han förbehålla överklassen.

Han tänkte sig att adeln härstammade från forntidens fria odalmän och bönderna från trälar. Sådana spekulationer gav hans eget stånd en historisk rätt till överordning. Eftervärlden behöver inte godta dem för att värdera hans forskningsarbete.

I hembygden kunde han också handla på tvärs mot sitt program. När socknen behövde ordna skolbygge och undervisning bidrog han med kraft. Den motsägelsen hör till bilden av honom. Hans omsorg om bygden och hans försvar av hierarkin kunde förenas i praktiska insatser, utan att han för den skull accepterade liberalernas samhällssyn.

Ett kulturarv som andra kunde använda

Att avfärda Rääf som en kuf gör hans insats svår att förstå. Han lade ned ett liv på sådant som krävde tålamod: att jämföra vistexter, tyda handstilar och kontrollera avskrifter. Han hjälpte också andra utgivare att förbättra sina arbeten med Sveriges medeltida källor.

För den som värnar svensk kultur är det arbetet värt att ta efter. Han skrev ned visor medan människor ännu kunde sjunga dem och samlade uppgifter som annars riskerade att försvinna. I hans samlingar kan senare generationer studera delar av det svenska folkliv som han själv hade mött, med både större kunskaper och andra frågor än hans egna.