Freden i Fredrikshamn tvingade Sverige att avstå Finland

Ett förlorat krig avgjorde förhandlingarna

Ryska trupper hade gått över gränsen vid Kymmene älv i februari 1808. Svenska förband vann flera slag, men kunde inte hejda erövringen av Finland. Under 1809 förde ryssarna också kriget till den västra rikshalvan. De hotade Stockholm och trängde fram i Västerbotten.

Sverige gick därför till förhandlingsbordet med små möjligheter att ställa villkor. **Gustav IV Adolf** hade avsatts i mars. **Karl XIII** hade blivit kung och landet hade fått en ny regeringsform. De nya makthavarna måste sluta fred med en motståndare som redan behärskade stora delar av det land som förhandlingarna gällde.

I augusti började fredsförhandlingarna. För Sverige deltog **Curt von Stedingk** och **Anders Fredrik Skjöldebrand**, för Ryssland **Nikolaj Rumjantsev** och **David Alopaeus**. Den 17 september skrev de under fördraget i Fredrikshamn. Kungens och kejsarens ratifikationer följde i oktober.

Sverige avstod sin östra rikshalva

I fördragets fjärde artikel avsade sig den svenske kungen sina och efterträdarnas anspråk på de uppräknade länen. Sverige avstod bland annat Nyland och Tavastehus, Åbo och Björneborg med Åland, Vasa och Uleåborg. Även en del av Västerbotten ingick i avträdelsen.

Villkoren omfattade invånarna, städerna och fästningarna tillsammans med marken. Förlusten motsvarade omkring en tredjedel av rikets territorium och en fjärdedel av dess befolkning, enligt Riksarkivet. Invånarna i de avträdda områdena löstes från sin trohetsed till den svenska kronan.

Svenska och finska undersåtar hade tjänat samma kung och lytt under samma rikes lagar. Förhandlarna delade nu detta rike. Att läsa freden som om Sverige lämnade ifrån sig en främmande koloni gör förlusten obegriplig. Den svenska staten förlorade en del av sitt eget land och människor som hade varit dess undersåtar.

Den nya gränsen genom Tornedalen

Fördraget drog gränsen genom Ålands hav och Bottniska viken samt längs Torne och Muonio älvar. Torneå stad tillföll uttryckligen Ryssland. Förhandlarna angav också hur öarna i älvarna skulle fördelas efter deras läge i förhållande till strömfåran.

Lantmätare och ingenjörer skulle sedan staka ut gränsen på plats. Invånare som tidigare hade rört sig inom samma rike fick en statsgräns mellan sig. Den följde vattendrag där människor bodde och färdades, med gårdar och handelsförbindelser på båda sidor.

Även Åland bytte härskare. Öarna hade legat mellan rikets östra och västra delar. Nu behärskade den ryske kejsaren ögruppen nära den svenska huvudstaden. Sverige måste anpassa sitt försvar till att en tidigare förbindelse inom riket hade blivit en gräns mot Ryssland.

Tre år för den som ville flytta

Fördragets tionde artikel reglerade vad människor kunde göra när riket hade delats. Undersåtar bosatta i Sverige eller Finland fick under tre år från ratifikationernas utväxling rätt att bosätta sig i det andra landet. Men den som flyttade måste under samma tid sälja eller överlåta sin egendom i landet som han lämnade till en undersåte där.

Om ägaren inte gjorde det kunde myndigheterna sälja egendomen på offentlig auktion och överlämna köpeskillingen till honom. Under övergångstiden skulle ägarna få behålla besittningen och resa över gränsen för att sköta sina angelägenheter.

Människor som ville fortsätta sina liv på den andra sidan fick därmed väga sin tillhörighet mot gården, försörjningen och egendomen. Förhandlarna kunde skriva in en rätt att flytta. De kunde inte göra uppbrottet enkelt för dem som behövde använda den.

Handeln måste fortsätta efter freden

Förhandlarna erkände samtidigt hur beroende rikshalvorna hade varit av varandra. I artikel sjutton motiverade de fortsatt handel med närheten, de gamla vanorna och de ömsesidiga behoven. Invånarna behövde varor som de tidigare hade hämtat inom samma rike.

Från Sverige kunde finländarna föra in bland annat malm, tackjärn och kalk. Svenska köpare behövde boskap, fisk och trävaror från Finland. Fördraget tillät därför handeln att återupptas på förkrigstidens villkor fram till oktober 1811, med förbehåll för politiskt nödvändiga inskränkningar.

Ryssland krävde också att Sverige skulle ansluta sig till kontinentalsystemet mot Storbritannien. Sverige förband sig att stänga sina hamnar för brittiska krigs- och handelsfartyg, med vissa förbehåll. Nederlaget begränsade därmed även den svenska regeringens utrikespolitiska handlingsfrihet.

Ett delat rike med gemensam historia

I frågan om invånarnas religion, egendom och privilegier hänvisade fördraget till kejsarens tidigare försäkringar. Den svenske kungen gjorde därför inga särskilda förbehåll på dessa punkter. Sverige hade förlorat möjligheten att självt svara för sina tidigare undersåtars ställning.

Människorna fortsatte att handla över havet och älvarna. De hade en gemensam historia också efter den 17 september. Men kungens ämbetsmän och soldater skulle hädanefter företräda ett mindre Sverige, medan invånarna i Finland levde under den ryske kejsaren. Fredsfördraget fastställde en delning som Sveriges militära nederlag hade gjort möjlig.