Svenskarna röstade nej till euron och behöll kronan
Svensk politisk historia
Den 14 september 2003 röstade 55,9 procent nej till euron. Göran Persson hade stöd för valutabytet från flera borgerliga partier och näringslivets företrädare. Väljarna följde dem inte. Sverige behöll kronan och möjligheten att föra en egen penningpolitik, trots att ja-sidan beskrev anslutningen som vägen till större inflytande.
Vem skulle bestämma över räntan
Frågan gällde om Sverige skulle införa euron som valuta. Bakom sedlarna och mynten låg ett större beslut: om Sverige skulle lämna över ansvaret för penningpolitiken till Europeiska centralbanken. En gemensam valuta innebar en gemensam ränta för länder med skilda ekonomiska förhållanden.
Ja-företrädarna talade om handel, lägre kostnader för valutaväxling och möjligheten att påverka Europas utveckling inifrån eurosamarbetet. Persson ville ge Sverige en plats bland dem som fattade besluten. Han framhöll också utsikterna till lägre räntor.
Nej-sidan frågade vad Sverige skulle kunna göra när den svenska ekonomin behövde en annan ränta än de stora euroländernas. Med kronan kunde växelkursen röra sig och Riksbanken anpassa penningpolitiken efter svenska förhållanden. Med euron skulle svenska hushåll och företag leva med beslut som måste passa ett mycket större valutaområde.
Persson hade partiledningar bakom sig
Socialdemokraternas ledning drev ja-linjen tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Näringslivets organisationer och en betydande del av pressen stödde också anslutningen. Persson kunde alltså söka stöd över den vanliga blockgränsen.
För en statsminister som ville genomföra valutabytet borde det ha varit ett starkt utgångsläge. Men partiledningarnas samsyn motsvarade inte väljarnas. Nej-sidan ledde i opinionsmätningar redan före kampanjens slutskede. Väljarna behövde inte godta euroförespråkarnas bedömning bara för att många inflytelserika personer upprepade den.
Sverige stod dessutom utanför euron sedan tidigare. Ja-sidan måste övertyga människor om att byta från en ordning de kände till. Ett EU-medlemskap och ett medlemskap i valutaunionen var skilda frågor, och många som accepterade det första motsatte sig det andra.
Nejet gick genom Socialdemokraterna
Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet motsatte sig euron. De samarbetade i sak med socialdemokrater som vägrade följa den egna partiledningen. Sören Wibe blev en framträdande företrädare för Socialdemokrater mot EMU.
Splittringen nådde ända in i regeringen. Leif Pagrotsky, Margareta Winberg, Marita Ulvskog och Lena Sommestad hörde till ministrarna som motsatte sig valutabytet. Persson kunde inte behandla nejet som en invändning från en politisk ytterkant. Han mötte motstånd bland sina egna medarbetare och väljare.
Nej-företrädarna hade olika uppfattningar om EU, skatter och välfärd. De kunde ändå enas om att Sverige borde behålla kronan. För några vägde nationellt självbestämmande tyngst, för andra oron för sysselsättningen och möjligheten att möta ekonomiska kriser. Kampanjen samlade människor som annars stod långt från varandra.
Anna Lindhs död före valdagen
Utrikesminister Anna Lindh var en av ja-sidans ledande företrädare. Den 10 september överfölls hon med kniv på varuhuset NK i Stockholm. Hon dog på Karolinska sjukhuset följande morgon, tre dagar före folkomröstningen.
Mordet förändrade förutsättningarna för kampanjens sista dagar. Sverige skulle rösta efter att ha förlorat en utrikesminister som själv hade deltagit i striden om valutan. Hennes död hör till folkomröstningens historia, men ger ingen grund för att tillskriva väljarna motiv som de inte har uttryckt.
Omröstningen genomfördes den 14 september. Väljarna skulle fortfarande besvara samma sakfråga: om Sverige skulle införa euron. De hade följt debatten och vägt argumenten långt före mordet.
Resultatet i folkomröstningen 2003
Nej-sidan fick 55,9 procent och ja-sidan 42,0 procent. Ytterligare 2,1 procent röstade blankt. Valdeltagandet nådde 82,6 procent, enligt Valmyndighetens slutliga sammanräkning.
Resultatet gav ett tydligt besked. Ja-sidan hade förlorat trots stödet från statsministern och flera stora partier. Väljarna hade utnyttjat möjligheten att avgöra en enskild fråga utan att samtidigt behöva välja regering eller godkänna ett helt partiprogram.
Sverige behöll sin valuta. Riksbanken fortsatte att fatta svenska räntebeslut och kronan fortsatte att ha en egen växelkurs. Genom sitt nej hade väljarna stoppat en överföring av makt över den svenska ekonomin. De hade inte nöjt sig med löftet att inflytandet skulle bli större efter att besluten flyttats till Frankfurt.
Ja-företrädare återkom efter nederlaget
Sex år senare använde Jan Björklund finanskrisen som argument för euron. I Almedalen den 29 juni 2009 sade han: ”Vi liberaler drar den rakt motsatta slutsatsen efter att ha studerat finanskrisen: Det är dags för Sverige att införa euron!”
Den 21 september samma år begärde centerpartisterna Jörgen Johansson och Johan Linander en ny folkomröstning i en riksdagsmotion. De ville ”på nytt pröva svenskarnas inställning till införandet av euron”. Motionen var deras initiativ, inte ett regeringsbeslut om en ny omröstning.
Väljarna hade sagt nej, men dessa euroförespråkare ville få beslutet omprövat. Någon ny omröstning följde inte på initiativen. När ja-sidan sökte nya argument och ett nytt tillfälle stod resultatet från den 14 september 2003 fortfarande i vägen för valutabytet.