Vid Jutas höll Döbeln den svenska arméns reträttväg öppen

Ryssarna försökte stänga vägen

Den svenska armén drog sig tillbaka genom Österbotten. Sommarens segrar hade inte gett krigsledningen något varaktigt övertag. Ryssarna pressade på och försökte samtidigt komma runt de retirerande förbanden. Om de lyckades nå vägen framför svenskarna kunde de angripa från flera håll och hindra fortsatt återtåg.

Vid Jutas, omkring fyra kilometer söder om Nykarleby, måste Döbelns brigad stoppa ett sådant försök. Uppgiften krävde en seger på platsen. Att vika undan skulle ge ryssarna tillträde till den väg som huvudarmén behövde.

Soldaterna stred för ett rike som ännu omfattade båda sidor av Bottniska viken. De finska regementena försvarade hembygder som hade tillhört Sverige i flera sekler. Att kalla dem utländska hjälptrupper skulle förvränga hela krigets innebörd.

Döbeln återtog befälet efter sjukdom

Georg Carl von Döbeln hade vuxit upp i Västergötland och skaffat sig krigserfarenhet långt från hembygden. I fransk tjänst hade han deltagit i strider i Indien. Under Gustav III:s ryska krig fick han en svår huvudskada vid Porrassalmi 1789. Därefter bar han det svarta pannband som senare konstnärer och läsare skulle förknippa med honom.

I fälttåget 1808 förde han befäl över en brigad med soldater ur Björneborgs regemente som kärna. Förhållandet mellan befälhavaren och manskapet hade krävt arbete. SBL beskriver hur han förenade hård ledning med ett växande kamratskap och förtroende.

Efter striderna vid Kauhajoki i augusti insjuknade Döbeln. Han tvingades lämna befälet den 25 augusti. När ryssarna hotade reträtten återtog han ledningen för sin brigad. Sjukdomen gav honom ännu besvär, men han kom tillbaka till soldater som kände honom från tidigare strider.

Segern vid Jutas den 13 september

Döbeln hade omkring 1 500 man till sitt förfogande vid Jutas, enligt Uppslagsverket Finland. Med dem besegrade han den ryska styrka som försökte avskära huvudarmén. Soldaterna hindrade fienden från att genomföra inringningen på denna punkt.

SBL framhåller befälhavarens förmåga att få de uttröttade männen att fortsätta strida. Döbeln behövde deras förtroende för att kunna lösa uppgiften. Soldaterna behövde en chef som kunde samla dem och leda striden när orken tröt. De hade tjänat tillsammans under fälttåget; vid Jutas fick deras erfarenheter av varandra militär betydelse.

En befälhavare vann ingen sådan strid ensam. Björneborgarna och brigadens övriga soldater måste hålla samman under eld och driva tillbaka motståndaren. I berättelsen om Döbelns återkomst är det lätt att förlora dem ur sikte. De gjorde segern möjlig och höll vägen öppen för andra svenska förband.

Oravais följande dag

Den 14 september led den svenska huvudarmén nederlag vid Oravais. Efter den förlusten behövde den fortsätta norrut. Döbeln och hans män hade dagen före hindrat ryssarna från att stänga reträttvägen vid Jutas.

Segern gav alltså ett begränsat men avgörande resultat för truppernas möjlighet att ta sig undan. Döbeln kunde hålla ett vägskäl och slå en fientlig styrka. Han kunde inte från Jutas rätta till krigsledningens samlade svårigheter eller bestämma utgången vid Oravais.

Att Sverige förlorade kriget gör inte soldaternas insats mindre värd. De genomförde sitt uppdrag under ett återtåg där fienden försökte fånga huvudarmén. Historien om fälttåget behöver rymma den skillnaden mellan arméledningens resultat och vad enskilda förband klarade av.

Runebergs Döbeln vid Jutas

Johan Ludvig Runeberg gav slaget dess största berömmelse genom dikten Döbeln vid Jutas i Fänrik Ståls sägner. Läsare mötte en sjuk befälhavare som återvände till sina män och förmådde dem att segra. Albert Edelfelt bidrog senare med illustrationer som gav gestalterna ansikten och kroppar.

Runeberg skrev dikt. SBL påpekar att han återgav enskilda detaljer felaktigt, samtidigt som han fångade den grundläggande situationen: det hotfulla krigsläget, befälhavarens sjukdom och hans betydelse för soldaterna. En historisk framställning kan därför inte använda diktens repliker och scener som en stridsrapport.

Genom litteraturen fick läsare i Sverige och Finland ett gemensamt språk för att minnas kriget. Döbeln och björneborgarna hörde till de gestalter som gjorde nederlaget begripligt genom människors handlingar. Efter rikets delning kunde man fortsätta läsa om dem som hade kämpat tillsammans.

Avskedet från de finska soldaterna

Hösten 1809 fick Döbeln ta avsked av finska trupper i Umeå. Sverige och Ryssland hade slutit fred i Fredrikshamn, och Sverige hade avträtt Finland. Den 8 oktober tackade han soldaterna och beklagade att Sverige förlorade det finska folket och en central del av sin krigsmakt.

Nu skulle soldaterna lämna svensk tjänst. Döbeln talade om deras mod och om banden mellan dem som freden skilde åt.

Vid Jutas hade soldaterna ännu kunnat påverka vad som hände: de stoppade ryssarna och säkrade huvudarméns väg norrut. Det uppdraget fullgjorde de. Huvudarmén kunde fortsätta norrut efter nederlaget vid Oravais.