Jenny Lind fick Amerika att lyssna

Jenny Lind debuterar i Amerika

Castle Garden vid Manhattans sydspets hade varit en befästning. Nu rymde byggnaden en konsertsal med kupoltak och plats för tusentals människor. Där mötte Jenny Lind den amerikanska publiken, ännu inte trettio år gammal men redan firad på Europas stora scener.

Impresarion P. T. Barnum hade förberett mottagandet med annonser och biljettauktioner. Många amerikaner kände hennes namn innan de hade hört henne sjunga. Den uppståndelsen har gjort det frestande att berätta hennes amerikanska framgång som en historia om reklam. Då hamnar sångerskans arbete i skymundan. Barnum kunde sälja biljetter därför att europeiska åhörare och musiker redan hade vittnat om vad hon förmådde.

Flickan vid Kungliga teatern

Jenny Lind föddes i Stockholm 1820. Hon växte upp under otrygga förhållanden och fick utstå moderns misshandel. I september 1830 antog Kongl. Theatern henne som elev. Teatern erbjöd utbildning, mat och husrum, mot att hon senare arbetade som aktris och återgäldade kostnaden för sin uppfostran.

Där fick hon lära sig ett yrke. Kungliga teatern förenade vid denna tid taldramatik och musik, och den unga Jenny övade både sång och skådespeleri. Isak Berg blev hennes sånglärare. Hon framträdde inför publik redan som barn.

Institutionen gav henne en väg ut ur hemmets begränsningar, men inget bekymmersfritt skydd. När hon flydde modern tog teatern hennes parti. Modern drev saken rättsligt och fick dottern tillbaka. Jenny måste kämpa för att råda över sitt eget liv samtidigt som hon utbildade sig.

Genombrottet i Friskytten

Den 7 mars 1838 sjöng hon Agathe i Webers Friskytten. Rollen blev hennes genombrott. När hon senare beskrev dagen skrev hon: ”Jag hade funnit vari min styrka bestod.” Hon hade börjat som teaterbarn; nu visste hon att operasången var hennes uppgift.

Hon lärde in Pamina i Trollflöjten och titelrollen i Lucia di Lammermoor. År 1840 utnämndes hon till hovsångerska. Stockholmarna hyllade henne, och under sommarturnéer fick också människor utanför huvudstaden höra henne.

Men framgången slet på rösten. Nya roller och konserter krävde mer än hon förmådde ge utan skada. Rösttröttheten tilltog. Hon hade nått en ställning som Sveriges främsta sångerska och behövde ändå söka undervisning för att kunna fortsätta.

Tystnad och arbete i Paris

År 1841 reste Jenny Lind till sångpedagogen Manuel García i Paris. Hans första ordination var tystnad. Först efter vilan kunde undervisningen börja. Under tio månader arbetade hon med honom för att få större kontroll över rösten.

Vid återkomsten till Stockholm 1842 hörde kritikerna skillnaden. Hon sjöng med klarare klang och säkrare koloratur, de snabba löpningar och utsmyckningar som hörde till repertoaren. Hon behärskade också drillen bättre, den snabba växlingen mellan två toner. Några lägre toner förblev beslöjade.

Beteckningen ”näktergalen” kan få hennes sång att framstå som något obearbetat och spontant. Hon övade sig till sin säkerhet. Den svenska teaterskolan hade gett henne grunden; hos García fördjupade hon sitt kunnande i en europeisk sångtradition. Hon kunde förena kraft med smidighet och sjunga svagt utan att förlora uttrycket.

Operastjärnan väljer konserterna

Efter genombrottet i Berlin 1844 följde Wien och London. Amina i Bellinis Sömngångerskan blev den roll hon sjöng flest gånger. De unga, utsatta kvinnorna i den romantiska operan passade hennes sätt att gestalta. Hon vann däremot inte samma erkännande i varje roll eller hos varje publik.

Scenlivet kostade henne kraft. Hon plågades av oro inför framträdandena och längtade bort från teatern. Den 10 maj 1849 avslutade hon sin operakarriär i London. Därför var resan till Amerika en konsertturné, trots att amerikanerna tog emot henne som en operastjärna.

Hon fortsatte att turnera sedan hon lämnat samarbetet med Barnum. I Boston gifte hon sig 1852 med pianisten Otto Goldschmidt. Den 24 maj samma år gav hon sin avskedskonsert i Castle Garden, platsen där hon hade börjat den amerikanska resan.

Svensk sång inför en större publik

Jenny Lind gav också visor och romanser en större publik. I sin konsertverksamhet spred hon svensk och tysk romantisk sånglyrik och tolkade svenska folkvisor. Vid sidan av operans virtuosa partier gav hon plats åt musik som hörde hemma i andra rum än de stora teatrarna. Senare ägnade hon sig alltmer åt romanser och oratorier.

Hon använde en stor del av sina inkomster till välgörenhet. Genom stipendiemedel bidrog hon också till andra sångares utbildning. Hon dog i Malvern i England 1887, efter ett yrkesliv som hade fört henne långt från Stockholm.

Den amerikanska debuten tillhör svensk kulturhistoria därför att Jenny Lind kom dit med ett kunnande som hon hade börjat utveckla hemma. Lärare och teatrar hade gett en begåvad flicka möjlighet att arbeta sig fram. Hon förde den svenska sången vidare och gjorde landets namn känt hos åhörare som annars visste föga om Sverige.