Chapman byggde fartygen som Sverige behövde
Skeppsbyggaren förenade matematik med varvsarbete och gav flottan nya fartyg
Fredrik Henrik af Chapman stärkte Sveriges försvar genom att konstruera fartyg och organisera arbetet som krävdes för att bygga dem. Han prövade skrovformer, mötte motstånd från flottans ledning och fick Gustav III:s stöd för att förnya örlogsflottan.
Den 9 september 1721 föddes Fredrik Henrik Chapman i Göteborg. Under sitt långa yrkesliv arbetade han med båda de flottor som skulle försvara Sverige och Finland: örlogsflottans stora seglande krigsfartyg och arméns flotta för strid i skärgården. Han behövde förstå hur ett fartyg rörde sig genom vattnet och hur varvsarbetarna skulle kunna bygga flera av samma slag.
Från Göteborgs varv till Europas skeppsbyggare
Chapman växte upp med sjöfarten nära. Hans far hade tjänstgjort i den engelska flottan innan han gick i svensk tjänst. Sonen lärde sig skeppsbyggeri på varv i Göteborg och Stockholm och fortsatte utbildningen utomlands. Han studerade också matematik, bland annat för Thomas Simpson i London.
Varvsbesöken kunde vara känsliga. Under en av resorna grep britterna honom och beslagtog hans ritningar. Enligt Svenskt biografiskt lexikon misstänkte de att han försökte värva varvsarbetare till Frankrike. Efter en månad frigav de honom och återlämnade papperen. I Brest fick han senare följa bygget av ett krigsskepp från början till slut.
År 1757 återvände Chapman till Sverige och fick tjänst vid örlogsflottan. Han hade då sett hur andra länders byggmästare arbetade och skaffat sig kunskaper som den svenska kronan kunde använda.
Fartyg för Sveriges och Finlands skärgårdar
Tillsammans med Augustin Ehrensvärd arbetade Chapman med fartyg för skärgårdskriget. Där måste befälen kunna strida i farvatten som begränsade stora segelfartygs rörelser. Konstruktören behövde väga beväpning och seglingsegenskaper mot djupgående och möjligheten att ro.
Chapman ritade flera typer av skärgårdsfregatter. Men stora fartyg med både segel och åror ställde svåra krav på besättningarna. Hans fortsatta arbete ledde till mindre kanonslupar, som kombinerade tung beväpning med ett betydligt mindre skrov.
Gustav III beställde nio sådana slupar. Sommaren 1776 fick kungen se en bestyckad slup provas på Värtan. Försöket föll väl ut. Med kanonsluparna fick skärgårdsflottan fartyg som kom till användning i kriget mot Ryssland och vid den svenska segern vid Svensksund 1790.
Chapman ville veta varför ett skepp seglade väl
Skeppsbyggare hade länge förbättrat fartyg genom erfarenhet. Chapman beskrev problemet med att ändra ett skrov för att rätta ett fel och sedan upptäcka ett annat. Byggmästaren behövde kunna förklara vad som hade hänt för att göra nästa fartyg bättre.
År 1768 gav han ut planschverket Architectura navalis mercatoria. Där redovisade han fartygsritningar med hjälp av sin systerson Lars Bogman. År 1775 följde Tractat om skeppsbyggeriet. Genom beräkningar sökte Chapman samband mellan skrovets form och dess egenskaper i vattnet.
Han fortsatte också att pröva sina konstruktioner. Provseglingar gav erfarenheter från färdiga fartyg, och senare i livet utförde han modellförsök i en vattentank på Skärva utanför Karlskrona. Han använde matematiken för att undersöka problem som varvsarbetare och sjömän mötte i sitt arbete.
Amiralerna gjorde motstånd
När Gustav III ville förnya örlogsflottan fick Chapman utarbeta förslag. Men flera äldre officerare föredrog fartyg byggda efter den tidigare konstruktören Sheldons principer. Även hertig Karl hörde till dem som ifrågasatte Chapmans skepp.
Striden gällde vilka fartyg kronan skulle lägga pengar på. Chapman hade stöd av Henrik af Trolle, som försvarade hans förslag inför kungen. Efter kommissionsarbete och provseglingar fick Chapman gehör för sin linjeskeppstyp, med vissa ändringar. År 1781 övertog han ledningen för skeppsbyggeriet i Karlskrona.
Tio linjeskepp och tio fregatter
I Karlskrona behövde Chapman få ritningarna att fungera i en stor arbetsorganisation. Han råkade i konflikt med varvschefen Carl Tersmeden om befogenheterna. Från 1782 fick Chapman ledningen över hela varvet utom artilleriet, som låg kvar under Tersmeden ytterligare några år.
Under åren 1782–1785 färdigställde varvet tio linjeskepp och tio fregatter, förutom mindre fartyg. Inom respektive grupp byggde arbetarna efter samma mall. Chapman förenade därmed konstruktionsarbetet med upprepning i produktionen. Han kunde ge flottan flera fartyg av bestämda typer, i stället för att stanna vid enstaka lyckade byggen.
Försvarsförmågan krävde kunniga byggare
Chapman lämnade varvsledningen 1793 men fortsatte att arbeta med ritningar och försök. Han dog i Karlskrona 1808. Efter sig lämnade han fartygskonstruktioner och skrifter som andra kunde studera, liksom byggnader som hörde till varvets arbete.
Hans insats påminner om vad en svensk försvarssatsning måste omfatta. Kungen kunde beställa en starkare flotta, men behövde byggmästare som kunde konstruera fartygen och hantverkare som kunde färdigställa dem. Chapman fick förena dessa uppgifter, med befogenheter att leda arbetet och stöd när andra befäl motsatte sig förändringarna.
Bild: Anders Gustaf Andersson, porträtt av Fredrik Henrik af Chapman, Nationalmuseum NMB 2407. Foto Rikard Karlsson/Nationalmuseum, public domain. Storleksändrat och tonat med tillagd text.