Vid Breitenfeld höll svenskarna stånd när sachsarna flydde

Datumet följer den julianska kalender som Sverige använde. Enligt den gregorianska kalendern stod slaget den 17 september. Båda datumen avser samma drabbning utanför Leipzig, där svenskarna vann ett militärt övertag som förändrade deras ställning i det trettioåriga kriget.

Sverige gick i krig på kontinenten

Gustav II Adolf hade landstigit i Pommern sommaren 1630. Han ville skydda Sveriges ställning vid Östersjön och stödja de tyska protestanterna mot kejsarens makt. Men protestantiska furstar tog inte emot honom som en självklar ledare. De hade egna intressen och skäl att frukta följderna av ett förbund med Sverige.

Under 1631 trängde Tillys kejserliga och katolska ligatrupper in i Sachsen. Kurfursten Johan Georg slöt då förbund med Gustav II Adolf. Deras arméer förenades och marscherade mot Leipzig.

Den nya alliansen gav kungen fler soldater. På slagfältet måste han samtidigt förlita sig på en bundsförvant vars trupper inte hade samma erfarenhet. Sachsarna tog plats till vänster om den svenska armén. Där skulle deras sammanbrott snart utsätta svenskarna för ett angrepp från sidan.

Sachsarna flydde från Breitenfeld

Arméerna började med en artilleriduell. På den svenska högersidan mötte kungens ryttare och musketerare angreppen från Pappenheims kavalleri. På den andra sidan drev Tillys soldater bort sachsarna.

Kurfurstens trupper lämnade slagfältet. Där de nyss hade stått kunde fienden nu rycka fram mot den svenska vänsterflanken. Ett förband som har ställt upp för att möta en motståndare rakt framifrån är utsatt om angriparen kommer från sidan. Soldaterna måste byta riktning medan de fortfarande håller ihop sina led.

Tilly försökte utnyttja framgången mot sachsarna. Om också svenskarna började fly skulle han kunna slå sönder hela den allierade armén. Men på den svenska vänsterflygeln förde fältmarskalken Gustaf Horn befälet.

Gustaf Horn bildade en ny front

Horn drog sin flygel bakåt och ställde upp trupperna mot det nya hotet. Hans soldater genomförde rörelsen under pågående strid. Genom omgrupperingen kunde de möta fienden och slå mot dess sida, i stället för att själva låta sig kringgås.

Svenskt biografiskt lexikon lyfter fram Horns lugn och skicklighet vid manövern. Kungen ledde striden på annat håll; Horn måste hantera faran där han befann sig. Hans insats visar hur mycket Gustav II Adolf kunde anförtro åt sina underbefälhavare.

Samtidigt höll svenskarna på högersidan stånd mot Pappenheim. När hans ryttare vek kunde kungens trupper gå fram. Svenska förband tog motståndarens kanoner och vände dem mot Tillys soldater. Angreppen kom nu från flera håll. Tilly gav slaget förlorat och hans armé flydde med svåra förluster.

Förbanden kunde ändra riktning

Gustav II Adolf hade under sina tidigare krig arbetat med arméns organisation. Han drog lärdom av egna erfarenheter och av andra fältherrar, däribland nederländaren Moritz av Nassau. Kungen utvecklade mindre formationer som befälen lättare kunde föra och omgruppera.

Han lät också vapenslagen stödja varandra. Musketerare gav eld intill ryttarna, artillerister förde fram lättare kanoner och förband i bakre linjen kunde förstärka de främre. För att få detta att fungera behövde befälen utbildade soldater som förstod orderna och stannade i leden.

Kronan rekryterade i både Sverige och Finland och värvade utländska soldater. Den svenska armén var ett organiserat maktmedel under svensk ledning, med folk från flera länder. Dess slagkraft berodde på hur dessa förband arbetade tillsammans. Vid Breitenfeld kunde Horn använda den rörligheten när fienden hotade hans flank.

Segern gav Gustav II Adolf handlingsutrymme

Efter nederlaget kunde Tilly inte längre hindra svenskarna på samma sätt. Gustav II Adolf kunde fortsätta söderut i Tyskland och förhandla från en starkare ställning. Furstar som tidigare tvekat måste förhålla sig till en kung som hade slagit en av kejsarsidans främsta arméer.

För Sverige innebar Breitenfeld ett genombrott i det tyska kriget. Kungen kunde omsätta militär framgång i politiskt inflytande långt från rikets gränser. Segern gav också protestanterna skäl att hoppas efter den katolska sidans tidigare framgångar.

Kriget fortsatte ändå. För att behålla sitt inflytande måste den svenska ledningen betala och försörja arméerna, ersätta förluster och hålla samman sina förbund. Ett vunnet slag befriade ingen från det arbetet.

En svensk seger att förstå

Breitenfeld förtjänar att kommas ihåg som en svensk militär framgång. Den blir begriplig när man följer befälens handlingar: Horn ändrade front, kungens högersida stod emot och svenska trupper gick till motanfall.

Sachsarnas flykt gjorde faran akut. Svenskarna hade utbildningen och organisationen för att hantera den. Därför kunde Gustav II Adolf fortsätta kriget som segrare, trots att en stor del av hans allierade armé hade lämnat fältet.

Bild: senare skildring efter Carl Wahlbom, Gjöthström & Magnusson. Museiverket i Finland via Europeana/Wikimedia Commons, CC BY 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/). Bearbetad med toning, beskärning och text.