Johan Ernst Rietz samlade Sveriges dialekter

På en enda sida kan läsaren möta skördearbete och en träffande beskrivning av grannen. Rietz antecknade axa opp för att plocka ax på en skördad åker. Med axel-bred kunde en smålänning mena högfärdig. Den som öppnar boken får tillgång till människors arbete, omdömen och sätt att förstå sin omgivning.

Skomakarsonen som fick studera

Rietz växte upp i ett hem med små ekonomiska tillgångar. Fadern var skomakareålderman i Karlshamn. Pojkens begåvning uppmärksammades i skolan, och genom en insamling fick han möjlighet att fortsätta läsa. År 1831 skrevs han in vid Lunds universitet.

Han arbetade som informator och lärare vid sidan av studierna. Filosofin blev hans akademiska ämne; 1840 blev han docent i teoretisk filosofi. Under flera år upprätthöll han professurer som tillförordnad. När utsikterna till befordran försämrades valde han prästyrket. Från 1851 tjänstgjorde han som kyrkoherde i Tygelsjö och Klagstorp.

Prästgården blev också en arbetsplats för hans språkforskning. Rietz fortsatte samla och jämföra ord medan han skötte sitt ämbete.

Från medeltidshandskrifter till talade ord

Under tiden i Lund hade Rietz gett ut svenska medeltidshandskrifter och skrivit om det skånska skolväsendets historia. I de äldre texterna samlade han material till en ordbok över medeltidssvenskan. Den hann han aldrig ge ut.

Men arbetet med de gamla orden fick en fortsättning i dialektlexikonet. Rietz undersökte förbindelserna mellan det människor sade i bygderna och det som stod i äldre handskrifter. Därmed kunde han pröva föreställningen att dialekt bara var ett misslyckat försök att tala skriftspråk.

I förordet återger han den nedlåtande uppfattningen: landskapsorden skulle vara ”ett slags rotvälska, en förvridning af skriftspråket”. Mot detta ställde han jämförelser med medeltidssvenska och fornnordiska. Orden hade en historia som förtjänade att undersökas.

Svenskt dialektlexikon var ett samarbete

Lexikonet kom ut i häften under åren 1862–1867. Rietz hämtade uppgifter ur tryckta böcker och handskrifter, men arbetade också genom brevväxling med drygt trettio kolleger och andra dialektintresserade personer. Han gjorde egna intervjuer och reste för att samla material.

Resorna krävde pengar. Svenska staten och Svenska Akademien bidrog, liksom hans vän, den engelske diplomaten Charles Manners S:t George. Bakom författarnamnet fanns ett arbete som flera människor hjälpte till att möjliggöra.

Kunskapen om ett lokalt uttryck fanns hos den som använde eller hade hört det. Rietz uppgift blev att föra samman uppgifterna, jämföra dem och göra dem sökbara. Han angav ofta landskap, ibland härad och någon gång socken eller by.

Skördeord och småländsk högfärd

På sidan 18 förklarar Rietz axur som sädesspillning vid inbärgningen, med Bohuslän som hemvist. Redan då markerade han ordet som nästan föråldrat. För den som arbetade med skörden hade sådana skillnader en praktisk betydelse.

Några rader längre ned står axel-bred, högfärdig, med Småland angivet. Här får läsaren ett exempel på hur människor bedömde varandras uppträdande. Samma uppslag rymmer både arbetets benämningar och vardagens hån.

Ordboken hjälper oss därför att förstå äldre levnadssätt. För att förklara många ord måste Rietz också beskriva bruk och föreställningar. Läsaren kan följa hur människor satte namn på sådant de behövde kunna skilja åt, och hur de talade om varandra.

Svenska på båda sidor om Östersjön

Rietz begränsade sig inte till rikets gränser. Han tog med svenska ord från Finland och Estland. Det svenska språkområde han undersökte omfattade alltså bygder som tillhörde skilda stater.

Den omfattningen är värd att minnas. Människors språkliga släktskap och historiska tillhörighet upphör inte för att en statsgräns flyttas. Genom att samla material från dessa bygder kunde Rietz dokumentera ett svenskt kulturarv med större geografisk räckvidd än den dåvarande svenska staten.

Han ville dessutom berika svenskan med uttryck ur folkspråket och äldre texter. Det lokala ordförrådet hade ett värde för det gemensamma språket.

Ett verk att använda och granska

Rietz dog i Köpenhamn den 16 juli 1868. Han lämnade efter sig ett omfattande lexikon, men också brister som senare forskare har granskat. Uttalet framgår inte alltid tydligt, och betydelseförklaringarna kan vara för allmänna. I hans bevarade förarbeten finns ibland mer precisa uppgifter.

Sådana invändningar ger oss skäl att läsa noggrant. De ändrar inte omfattningen av hans insats: han sammanställde material som andra kunde undersöka, rätta och arbeta vidare med.

Den som vill lära känna sin bygds äldre språk kan börja i Rietz digitaliserade lexikon och följa orden vidare till lokala uppteckningar. Att slå upp ett uttryck från morföräldrarna, kontrollera dess betydelse och skriva ned hur de använde det är ett konkret sätt att fortsätta det arbete han ägnade sitt liv åt.