Anna Maria Ehrenstrahl blev målare i stormaktstidens Sverige

Hennes bana passar illa i föreställningen att svenska kvinnor saknade yrkesmässigt handlingsutrymme före den moderna feminismen. Vägen gick genom familjen, verkstaden, kyrkan, hovet och äktenskapet. De äldre institutionerna kunde ställa krav och sätta gränser, men de kunde också överföra kunskap, skapa förtroende och öppna dörrar.

Ehrenstrahl tog vara på möjligheterna. Hon målade under hela sitt vuxna liv och lämnade verk som bevaras i kyrkor, slott och offentliga samlingar.

Verkstaden förde yrket vidare

David Klöcker Ehrenstrahl var stormaktstidens ledande svenske hovmålare. Hans ateljé fungerade som arbetsplats och utbildningsmiljö. Elever och assistenter lärde sig genom att arbeta med beställningar, kopiera mästarens verk och utföra delar av större målningar.

Anna Maria fick samma praktiska ingång. Fadern utbildade henne främst till kopist och detaljmålare. En modern betraktare kan se kopian som underordnad, men 1600-talets konstmarknad gjorde ingen sådan enkel uppdelning. Beställare efterfrågade versioner av framgångsrika porträtt. Kopieringen krävde blick, färgkänsla och säker hand.

Familjen gav henne utbildningen. Hon svarade med arbete.

Egna verk och kungliga beställningar

Anna Maria gick från ateljéns stöduppgifter till egna originalverk. SKBL nämner en allegori över de fyra årstiderna samt porträtt av Ulrika Eleonora den äldre, Ulrika Eleonora den yngre och Amalia Königsmarck.

År 1690 fick hon betalt för ett dubbelporträtt av de avlidna prinsarna Fredrik och Karl Gustav. Uppdraget finns upptaget på faderns räkning till änkedrottning Hedvig Eleonora och skulle levereras till Ulriksdal. Ett porträtt av den unge prins Gustav ingår i Gripsholmssamlingen.

Betalningen är ett hårt historiskt faktum. Hovet såg ett arbete, beställde det och ersatte utföraren. Ehrenstrahl verkade på en marknad där namn, hantverk och förtroende avgjorde vem som fick uppdraget.

Äktenskapet avslutade inte arbetet

År 1688 gifte hon sig med juristen Johan Wattrang, senare vice president i Svea hovrätt. Måleriet fortsatte. SBL skriver att hon arbetade med porträtt under hela äktenskapet och efterlämnade ett betydande antal målningar.

Det förhållandet bryter mot en vanlig modern schablon. Familj och yrke löpte tillsammans. Makar, släkter och hushåll fungerade ofta som ekonomiska och sociala enheter. Wattrang hjälpte sin svärfar i rättsliga frågor kring Skeppsta mässingsbruk. Anna Maria fortsatte sitt konstnärliga arbete.

Hennes liv formades inom en ordning av plikter och relationer. Samma ordning gav kontinuitet åt utbildning, egendom och yrkeskunnande.

Konst för kyrka och ämbete

Ehrenstrahls verk hörde hemma i de institutioner som bar det svenska samhället. År 1698 skänkte hon en altartavla till Bladåkers kyrka i Uppland. År 1717 skänkte hon sex porträtt av tidigare presidenter till Svea hovrätt.

Porträtten föreställde män som Magnus Gabriel De la Gardie och Reinhold Johan von Fersen. De placerade ämbetets historia inför dem som fortsatte förvalta lagen. Konsten gav institutionen ansikten, minne och rang.

Vid samma tillfälle skrev Sophia Elisabet Brenner en hyllningsdikt till Ehrenstrahl. Brenner framställde dem som den svenska litteraturens och målarkonstens kvinnliga pionjärer. Erkännandet kom från en bildad samtida, inte från en sentida kampanj.

Kvinnligt handlingsutrymme före feminismen

Anna Maria Ehrenstrahl levde två århundraden före den organiserade moderna kvinnorörelsens genombrott. Ändå fick hon utbildning, betalning och offentliga uppdrag. Hon arbetade vidare som gift och blev ihågkommen av sin samtid som konstnär.

1600-talets män och kvinnor hade skilda ansvar, vägar och förväntningar. Ehrenstrahls historia visar hur en kvinna kunde vinna skicklighet, ta ansvar och verka offentligt inom den ordningen.

Möjligheterna uppstod genom tillhörighet. Familjen förmedlade yrket. Hovet beställde arbeten. Kyrkan tog emot konsten. Äktenskapet gav en ny familjeram utan att radera hennes kunnande. Hon handlade inom dessa samband och byggde sitt namn genom det hon kunde göra.

Ett namn som målades in i historien

Anna Maria Ehrenstrahl dog i Stockholm 1729. Martin Mijtens den äldre hade avbildat henne som Målarkonsten själv, med yrkets redskap och bildningens attribut omkring sig. Porträttet vittnar om hur hennes omgivning såg henne.

Senare bedömare har tvistat om hennes konstnärliga nivå. Verken och dokumenten står kvar. Hon utbildades i en ledande svensk ateljé, utförde egna målningar, fick kungligt betalda uppdrag och fortsatte arbeta genom livet.

Den 4 september minns vi hennes dop i Stockholm 1666. Hennes yrkesliv föregick den moderna kvinnorörelsen med två århundraden. Familjen förmedlade yrket, institutionerna efterfrågade det och hon utförde arbetet. Så målade Anna Maria Ehrenstrahl sitt namn in i Sveriges konsthistoria.