Gustaf Erik Pasch gjorde tändstickan säker

Gustaf Erik Pasch lämnade läkaryrket för kemin

Pasch föddes med efternamnet Berggren och blev tidigt faderlös. Efter styvfadern Christian Pasch tog han det namn som senare knöts till säkerhetständstickan. Han skrevs in vid Uppsala universitet 1807 och började studera medicin. Som underläkare arbetade han vid lantvärnssjukhuset i Örebro under krigsåren 1808–1810.

Mötet med kemisterna Nils Gabriel Sefström och Jöns Jacob Berzelius förändrade hans inriktning. Pasch övergav medicinen och ägnade sig åt kemi, undervisning och tekniska försök. Han tog magisterexamen 1821, blev adjunkt i kemi vid Karolinska institutet och undervisade vid Vetenskapsakademien.

Sverige behövde kemister som kunde lösa praktiska problem i gruvor, fabriker och stora byggnadsprojekt. Pasch rörde sig mellan laboratoriet och verkstaden. Den kunskapen tog han med sig till ett av landets dyraste arbeten.

Vid Göta kanal prövade han hundratals cementblandningar

Göta kanal anställde Pasch 1817. Kanalbolaget behövde cement som härdade i vatten och höll samman slussar och murverk. Pasch inrättade ett laboratorium i Motala, undersökte stenbrott och blandade kalk med olika material. Kanalbolaget gav honom också ansvar för undervisning i kemi och mineralogi.

Under somrarna provade han hundratals blandningar. Vintrarna använde han till kemiska analyser. Efter ett år kunde han peka ut den bästa kalkstenen och beskriva hur den skulle behandlas. Pasch gav kanalbyggarna en svensk metod för hydrauliskt cement.

Pasch fortsatte sedan med sedelpapper, ättika framställd ur trä och försök med silkesodling. En kemisk fabrik på Södermalm drogs in i en delägares konkurs. Pasch hamnade i ekonomiska svårigheter och räddades genom en väns ingripande.

Fosfortändstickorna kunde förgifta och självantända

Under 1830-talet började fabriker tillverka tändstickor med gul fosfor. De var lätta att antända, ibland så lätta att friktion eller värme räckte. Askar kunde fatta eld under transport och förvaring. Fosforn gjorde dessutom stickorna giftiga.

Arbetarna utsattes dagligen för ämnet. Långvarig exponering kunde angripa käkbenet, få tänder att lossna och orsaka svåra infektioner. Giftet användes även vid självmord och förgiftningar. Tillverkarna sålde en bekväm vardagsvara som skadade både arbetare och kunder.

J.S. Bagges kemiska fabrik i Stockholm tillverkade tändstickor efter utländska förebilder. Där fick Pasch möjlighet att angripa problemet som kemist. Han sökte en konstruktion där stickan inte kunde tändas mot vilket skrovligt föremål som helst.

Säkerhetständstickan skilde fosforn från stickan

Pasch valde röd fosfor i stället för den farliga gula formen. Han lade fosforn på ett särskilt plån på asken. Själva stickans huvud innehöll bland annat kaliumklorat och antimonsulfid.

Först när stickan drogs mot plånet möttes ämnena och antändes. Åtskillnaden gjorde produkten mindre giftig och minskade risken för självantändning. Konstruktionen gav också säkerhetständstickan dess avgörande egenskap: den krävde rätt ask för att fungera.

I oktober 1844 fick Pasch patent. Samma år annonserade fabriken om ”patenterade strykstickselddon utan fosfor av professor Paschs tillverkning”. Formuleringen syftade på att stickans huvud saknade fosfor. Den röda fosforn låg på plånet.

Paschs tändsticka var säker men för dyr

Den nya stickan vann ingen stor marknad. Röd fosfor kostade mycket, och plånen försämrades snabbt när fosforn hade låg kvalitet. Bagges fabrik kunde inte pressa priset till samma nivå som de etablerade fosfortändstickorna. Tillverkningen lades ned.

Paschs patent gällde i åtta år. När skyddstiden löpte ut hade han ännu inte löst problemen med kostnad och hållbarhet. Uppfinnaren fick därför ingen del av den kommande expansionen. Han fortsatte sitt arbete vid Vetenskapsakademien men plågades av sjukdom under sina sista år.

Johan Edvard Lundström förbättrade senare blandningen och tillverkningen. Vid mitten av 1850-talet började Jönköpings tändsticksfabrik producera säkerhetständstickor i stor skala. Den svenska asken nådde marknader över hela världen.

Den svenska tändsticksindustrin byggde vidare på Paschs princip

Lundström och fabriksägarna gjorde säkerhetständstickan billig, hållbar och möjlig att massproducera. Deras insats skapade industrin. Pasch hade löst det grundläggande kemiska problemet genom att flytta fosforn från stickan till plånet och kräva att två skilda ytor möttes.

Han avled i Stockholm den 6 september 1862. Den svenska tändsticksindustrin hade då börjat växa, men upphovsmannen till dess avgörande princip saknade både förmögenhet och en framträdande plats i offentligheten.

När säkerhetständstickan spreds över världen byggde fabrikerna vidare på hans kemiska lösning. Efterföljarna gjorde den billig nog för massmarknaden. Paschs plats i historien vilar på att han löste problemet som de kunde industrialisera.