Danmark gick i krig för att återta Skåne

Sverige hade bundit sig vid Frankrike

Kriget började utanför Norden. Sverige slöt 1672 ett förbund med Ludvig XIV:s Frankrike och tog emot subsidier för att hålla en armé beredd i de tyska besittningarna. När Frankrikes fiender vann mark pressade Paris den svenska regeringen att ingripa.

Svenska trupper gick in i Brandenburg i slutet av 1674. Fälttåget slutade med nederlag vid Fehrbellin i juni 1675. Striden förstörde ingen svensk huvudarmé, men den skadade stormaktens militära anseende. Brandenburgs allierade såg att Sverige kunde angripas.

Riket hade besittningar utspridda runt Östersjön och i norra Tyskland. Försvaret krävde en stark flotta, välfyllda förråd och snabba transporter mellan avlägsna fronter. Den svenska staten saknade marginalerna när koalitionen växte.

Danmark ville upphäva freden i Roskilde

Danmark-Norge hade egna skäl att gå med. Freden i Roskilde 1658 hade tvingat Fredrik III att lämna Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län till Sverige. Danmark återfick Bornholm och Trondheims län 1660, men de skånska landskapen och Bohuslän stannade hos Sverige.

Kristian V sökte revansch. Skåne låg nära Köpenhamn och hade i sekler tillhört den danska kronan. Sveriges kontroll över landskapen stärkte samtidigt ställningen vid Öresund och bröt Danmarks tidigare grepp om sundets båda stränder.

I Köpenhamn framställde hovet kriget som en återerövring. Många skåningar hade vuxit upp som danska undersåtar, och den svenska kronans grepp om landskapet var ännu nytt när Kristian V samlade sin armé.

Den 2 september 1675 anslöt Danmark sig öppet till Sveriges fiender. Brandenburg-Preussen, Nederländerna och flera tyska makter pressade redan de svenska besittningarna. Sverige stod nu inför krig från Pommern till Bohuslän.

Angreppen började på flera fronter

Danmark riktade först stora ansträngningar mot Sveriges stödjepunkter i norra Tyskland. Danska och allierade arméer angrep svenska områden i Pommern, Bremen-Verden och Wismar. Från Norge gick styrkor mot Bohuslän och Jämtland.

Sveriges geografiska spridning blev en svaghet. Trupperna måste försvara provinser som låg långt från varandra. Östersjön band ihop riket, men den svenska flottan hade försummats under Karl XI:s förmyndarregering.

Våren 1676 tog Danmark Gotland. Den svenska flottans nederlag vid Ölands södra udde gav den dansk-nederländska flottan handlingsfrihet. Kristian V kunde nu flytta ett helt fälttåg över Öresund och angripa landskapen som kriget gällde.

Kristian V landsteg i Skåne

Den 29 juni 1676 landsteg den danska armén vid Råå söder om Helsingborg. Kristian V följde själv med invasionen. Helsingborg kapitulerade och danskarna fortsatte genom Skåne. Landskrona, Karlshamn och Kristianstad föll under sommaren.

Karl XI hade en illa rustad armé och tvingades dra sig tillbaka mot Småland. Norska styrkor angrep från väster och hotade Göteborg. I Skånes skogsbygder angrep friskyttar och snapphanar svenska transporter samt mindre förband.

Danmark såg under några sommarmånader ut att kunna återställa gränsen från tiden före Roskildefreden. Fästningar och städer föll, medan den svenska armén sökte tid för att samla folk, hästar och förnödenheter.

Karl XI vände kriget på svensk mark

Den svenska vändningen började vid Halmstad den 17 augusti 1676. Karl XI hann upp generalmajor Jakob Duncans danska kår vid Fyllebro och slog sönder den innan styrkan kunde stödja angreppet mot Göteborg.

På hösten gick den tjugoettårige kungen in i Skåne. Den 4 december möttes huvudarméerna norr om Lund. Striden blev en av Nordens blodigaste. Svenskarna höll fältet efter en dag av kavallerianfall, sammanbrott och motanfall.

Danmark fortsatte kriget. Malmö stod emot ett stort anfall 1677 och Karl XI besegrade den danska armén vid Landskrona samma sommar. Danskarna behöll stödjepunkter vid kusten, men de lyckades inte slå ut den svenska fältarmén eller återta initiativet.

Fredsslutet bevarade Sveriges gräns

Frankrike avgjorde till sist fredsvillkoren. Ludvig XIV:s diplomatiska och militära tryck tvingade Danmark att acceptera freden i Fontainebleau den 2 september 1679. Datumet inföll på dagen fyra år efter Danmarks inträde i kriget. Danmark skulle lämna tillbaka sina erövringar.

Sverige och Danmark bekräftade uppgörelsen i Lund senare samma månad. Kristian V vann inga svenska landskap. Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän förblev delar av Sverige.

Kriget hade samtidigt avslöjat svenska brister. Flottan hade förlorat kontrollen över havet och staten hade haft svårt att utrusta armén. Karl XI använde erfarenheterna när han genomförde reduktionen, byggde indelningsverket och anlade örlogsbasen i Karlskrona. Danmark hade försökt riva upp Sveriges nya sydgräns. Kriget gjorde i stället försvaret av den till en central uppgift för den svenska staten.