Sandöbron rasade och 18 arbetare dog

Billigaste lösningen vann upphandlingen

Ådalen behövde en fast vägförbindelse över älven. Färjetrafiken var dyr och begränsade transporterna mellan Lunde, Sandö och Klockestrand. När staten till slut godkände brobygget 1937 tävlade nio aktörer om uppdraget.

Arbetsplatsen låg nära Lunde, där militären åtta år tidigare hade skjutit ihjäl fyra demonstrerande arbetare och den förbipasserande Eira Söderberg. Ådalen bar fortfarande den erfarenheten. Den nya bron lovade i stället arbete, modernare transporter och en synlig väg ut ur industridistriktets isolering.

Skånska Cementgjuteriet vann med det billigaste anbudet. Företaget beräknade kostnaden till 3 318 000 kronor och föreslog en djärv metod. Arbetarna skulle gjuta betongbågen i en friliggande träform utan stöd från älvbottnen.

Ingenjörer hade använt metoden vid Stocksundsbron utanför Stockholm. Där mätte spannet 90 meter. Sandöbrons planerade spann var nästan tre gånger längre. Bron skulle bli ett tekniskt rekord och ge bygden en ny huvudled norrut.

En träbåge på 264 meter

Arbetarna spikade ihop gjutformen på land. Sexton trätorn bar den under bygget och det högsta nådde 37 meter. Den 18 maj 1939 svängde arbetslaget ut hela bågen över Ångermanälven och fäste den mellan stränderna.

Formen bestod av träbalkar, diagonaler och spikade förband. Arbetarna lade sedan armering och fyllde konstruktionen med betong. Tyngden ökade varje dag. Omkring 200 man arbetade i skift för att få bågen färdig.

Den provisoriska formen bar hela lasten medan betongen var våt. Först efter härdningen skulle betongbågen kunna bära sig själv. Gjutningen gjorde alltså träställningens stabilitet avgörande under byggets farligaste skede.

På eftermiddagen den 31 augusti återstod bara omkring 15–20 meter av gjutningen vid bågens högsta del. Arbetarna hade känt vibrationer under dagen, men litade på beräkningarna och fortsatte.

Bågen brast mitt under skiftbytet

Dagskiftet var på väg ned och eftermiddagsskiftet hade börjat ta sig upp. Flera män drack kaffe. Ett 40-tal arbetare befann sig på bågen när den började skälva.

Vittnen hörde en susning. Bågen knäcktes vid sin högsta punkt, ändarna reste sig och de båda halvorna föll mot varandra. Hela gjutformen bröts sönder inom några sekunder. Braket hördes flera kilometer bort.

Trä, betong och armeringsjärn slog ned i älven. Vattnet reste sig i en hög kaskad och svallvågen nådde stränderna. Arbetsbåten Stuvaren III, med ett trettiotal människor ombord, hade just passerat under bron och undkom den fallande bågen med liten marginal.

Arbetarna fångades under virket

Några män hoppade från omkring 40 meters höjd. Utsättaren Alvar Engström kastade sig uppströms och överlevde svårt skadad. Gjutaren Holger Edgren följde med rasmassorna och drogs under vattnet, men fann en väg upp genom bråten. En planka sköt upp ur älven och bröt hans ben.

Andra hade ingen fri väg mot ytan. De sammanpressade brädorna bildade stora flottar som stängde in männen under vattnet. Några överlevde fallet men drunknade när virket hindrade dem från att komma upp.

Båtar sökte bland spillrorna långt in på natten. Anhöriga och arbetskamrater samlades längs stranden medan strålkastare svepte över älven. Efter en vecka avbröt söklagen arbetet. De hade då bärgat 15 av de 18 döda.

Utredningen fann felet men inte ansvaret

Rykten om sabotage och jordskalv spreds snabbt. Kriget låg nära och gav spekulationerna fart. Socialministern tillsatte en expertkommission som redovisade sina slutsatser i januari 1940.

Kommissionen fann att träställningen var för svag. Tryckkrafterna i bågens diagonaler gav för låg säkerhet mot knäckning. Utredarna ifrågasatte hela idén att bygga en hopspikad bågställning i dessa rekordmått.

De kunde däremot inte fastställa varför ingenjörerna hade dimensionerat formen fel eller vem som bar ansvaret. Socialdepartementet förklarade att frågan inte borde leda till någon vidare åtgärd. År 1961 analyserade Chalmersprofessorn Hjalmar Granholm konstruktionen på nytt och fann att den saknade nödvändig stabilitet när betonglasten ökade.

Bron byggdes på nytt under kriget

Tyskland anföll Polen morgonen efter raset. Svenska tidningar fylldes av mobilisering, krigsrisk och Europas sammanbrott. Sandökatastrofen fick därför mindre nationell uppmärksamhet än dödstalet och byggfelet borde ha utlöst.

Skånska Cementgjuteriet behöll entreprenaden. Företaget byggde nästa gjutform med kraftiga stöd som vilade på fundament i älvfåran. Den nya Sandöbron invigdes den 16 juli 1943 och fick världens längsta betongspann i en enda båge.

Bron står kvar. Den blev en viktig del av vägen mellan Stockholm och Haparanda och senare E4. Under betongen ligger minnet av de 18 arbetare som dog när rekordbyggets första konstruktion gav vika. Utredarna kunde beskriva felet. Staten avslutade ärendet utan att peka ut ansvaret.