Sverige erkände Baltikums återvunna självständighet

När kuppen i Moskva öppnade vägen

Litauen gick först. Den 11 mars 1990 förklarade parlamentet att staten som Sovjetunionen hade annekterat 1940 åter var självständig. Moskva svarade med ekonomisk blockad och militära påtryckningar.

Natten till den 13 januari 1991 ryckte sovjetiska förband fram i Vilnius. Stridsvagnar och soldater sattes in mot obeväpnade människor som försvarade TV-tornet och andra strategiska platser. Fjorton civila dödades. Litauerna gav inte upp sitt parlament eller sitt krav på nationell frihet.

I augusti försökte hårdföra kommunister och delar av säkerhetsapparaten avsätta Michail Gorbatjov. Kuppen inleddes den 19 augusti och föll två dagar senare. Under de avgörande dygnen återupprättade Estland sin självständighet den 20 augusti. Lettland fullbordade sitt motsvarande beslut den 21 augusti.

Sverige erkände tre återupprättade stater

Den 27 augusti erkände den svenska regeringen Estland, Lettland och Litauen. Ingvar Carlsson var statsminister och Sten Andersson utrikesminister. Estlands utrikesministerium använder ordet återerkännande. Formuleringen är viktig: ester, letter och litauer skapade inte nya stater ur sovjetiska administrativa områden. De återtog republiker som hade existerat före den sovjetiska annekteringen.

Erkännandet och de diplomatiska förbindelserna var skilda steg. Lettlands utrikesministerium anger att de diplomatiska förbindelserna med Sverige återupprättades den 28 augusti. Den svenska ambassaden i Riga öppnade dagen därpå. I Tallinn började Sveriges ambassadör Lars Arne Grundberg sitt arbete den 29 augusti. Sverige blev därmed snabbt närvarande i de fria staterna.

Sovjetunionen erkände deras självständighet först den 6 september. Då hade Moskva inte längre kraft att vända utvecklingen.

Sverige hade länge anpassat sig till Sovjetunionens ordning

Sveriges beslut den 27 augusti avslutade också ett besvärande kapitel i svensk utrikespolitik. Efter annekteringen 1940 behandlade den svenska staten i praktiken Estland, Lettland och Litauen som delar av Sovjetunionen. Många västländer höll fast vid de baltiska republikernas rättsliga kontinuitet. Sverige valde en mer följsam linje mot Moskva.

Den hållningen levde kvar långt in i frigörelseprocessen. Under ett besök i Baltikum i november 1989 sade Sten Andersson att länderna inte var ockuperade. Han hävdade senare att de var annekterade och att begreppen skilde sig folkrättsligt. Uttalandet väckte hård kritik eftersom sovjetiska trupper fortfarande fanns på plats och de baltiska folken saknade rätten att styra sina egna stater.

Regeringen ändrade efter hand sin hållning. Ingvar Carlsson uttryckte 1990 stöd för de baltiska folkens självbestämmande. På gator och torg hade opinionen redan flyttat sig snabbare.

Måndagsrörelsen höll Baltikums sak levande

I mars 1990 började människor samlas på Norrmalmstorg i Stockholm varje måndag klockan tolv. Gunnar Hökmark, Peeter Luksep, Håkan Holmberg och Andres Küng hörde till initiativtagarna. De samlade människor från olika politiska läger kring ett enkelt krav: Estland, Lettland och Litauen skulle bli fria.

Måndagsrörelsen höll 79 manifestationer på Norrmalmstorg. Möten spreds till ett femtiotal svenska städer när rörelsen var som störst. Talare, exilbalter och svenska sympatisörer gjorde den baltiska frågan synlig under en period då den sovjetiska statsledningen försökte behandla självständighetskraven som ett internt problem.

Rörelsens styrka låg i uthålligheten. Varje vecka återkom samma krav mitt i Sveriges huvudstad. Sovjetunionens långa kontroll hade inte gjort annekteringen legitim.

De baltiska folken hade redan vunnit

Den svenska regeringen kunde erkänna de baltiska staterna därför att deras folk redan hade gjort erkännandet omöjligt att skjuta upp. De hade bevarat språk, minne och nationell identitet under fem decennier av sovjetiskt styre. De hade byggt folkfronter, organiserat den mänskliga kedjan Baltiska vägen och röstat fram parlament som krävde självständighet.

De hade också tagit den avgörande risken. Litauiska civila stod framför sovjetiska stridsvagnar. Letter byggde barrikader i Riga. Ester samlades kring parlamentet och radio- och TV-anläggningarna när kuppen i Moskva hotade att återställa den gamla ordningen med våld.

Sveriges erkännande hade diplomatisk och praktisk betydelse. Det öppnade för ambassader, avtal, handel och stöd till uppbyggnaden av statliga institutioner. Friheten kom däremot inte från Stockholm. Den hade försvarats i Tallinn, Riga och Vilnius.

Östersjön fick tillbaka tre fria nationer

Estland, Lettland och Litauen lämnade snabbt den sovjetiska maktsfären. Sverige deltog i reformarbetet och blev en stor ekonomisk partner. År 2004 gick samtliga tre länder med i både Nato och Europeiska unionen.

Den utvecklingen var ett medvetet skydd mot den makt som hade krossat deras självständighet 1940. Erfarenheten hade lärt balterna att nationell frihet måste förankras i egna institutioner, västliga förbindelser och militär säkerhet.

Den 27 augusti 1991 slutade Sverige behandla Estland, Lettland och Litauen som delar av en ordning de själva hade förkastat. De baltiska folken hade återtagit sina stater. Sverige erkände till sist resultatet.