Träbiten som avslöjade Vasa

När Vasa hittades 1956

Anders Franzén gav sig ut på Stockholms ström den 25 augusti 1956 tillsammans med Per Edvin Fälting. Under båten fanns ett område som Stockholms stad hade kartlagt inför planerna på trafikleden Österleden. Bottenkartorna visade en upphöjning, omkring 50 meter lång och sex meter hög, cirka 120 meter utanför Gustav V:s torrdocka på Beckholmen.

Franzén sänkte sitt propplod. Redskapets vassa huggpipa skar loss prov ur sådant som låg på botten. När han halade upp det satt en bit gammal svartek i röret. Han fortsatte ungefär 20 meter och försökte igen. Ännu en bit ek följde med upp.

Något stort och byggt av trä låg på 32 meters djup. Allt talade för att Franzén hade hittat Vasa.

Anders Franzén började i arkiven

Franzén arbetade som bränsleexpert i marinen och ägnade sin fritid åt den svenska flottans historia. Han sökte efter Vasa i Riksarkivet och Krigsarkivet, läste äldre handlingar och försökte fastställa var skeppet hade försvunnit.

Historikern Nils Ahnlund hade redan 1920 pekat ut ett område i Stockholms ström. Positionen stämde inte. Franzén började 1954 söka systematiskt med lånade motorbåtar, draggar och sitt egentillverkade propplod. Upp ur vattnet kom enligt hans egen beskrivning ”rostiga järnspisar och damcyklar, julgranar, döda katter och mycket annat att förtiga”.

Arbetet krävde också rätt kunskap vid rätt tidpunkt. Bottenkartorna inför Österleden hade avslöjat den stora upphöjningen, men Franzén fick höra att den bestod av sprängsten från dockbygget. Dykaren Per Edvin Fälting visste att den stenen hade dumpats på en annan plats. Därmed återstod ett föremål som någon måste undersöka.

Dykare bekräftade fyndet

Den 4 september gick Fälting och Sven Persson ner vid fyndplatsen. Sikten var nästan obefintlig. Dykarna fick känna sig fram i mörkret och slammet.

Fälting fann ett stort träskepp med två rader kanonportar och delar av en mast kvar. Beskrivningen passade Vasa. Franzén hade lokaliserat det skepp som Gustav II Adolf hade beställt för att stärka Sveriges makt i Östersjön.

Vrakets ungefärliga läge hade varit känt i omgångar. Ett sjökort från 1836 markerade det utan namn, och dykare hade besökt platsen under 1800-talet. Franzéns bedrift låg i att han förenade arkiven, bottenkartorna och sina egna undersökningar till en säker position. Sedan drev han arbetet vidare tills fyndet blev ett nationellt projekt.

Operation övertalning

Fyndet löste lokaliseringsfrågan. Därefter måste Franzén övertyga myndigheter, företag och inflytelserika personer om att Vasa skulle bärgas och ställas ut.

Marinen ställde upp med dykare. Franzén fick stöd av Gustav VI Adolf och knöt kommendör Edward Clason vid Stockholms örlogsvarv till projektet. Broström-koncernen åtog sig det slutliga lyftet utan ersättning. Fälting blev dykledare.

Förslagen var många. Någon ville fylla skeppet med pingisbollar, en annan frysa in det i ett isblock. Projektet valde en beprövad metod. Dykare spolade sex tunnlar under skrovet och drog kraftiga stålkablar genom dem. Pontoner vid ytan skulle lyfta skeppet ur leran.

Den 20 augusti 1959 rörde sig Vasa för första gången på flera hundra år. Därefter flyttades hon under vattenytan i 18 etapper till grundare vatten. Dykarna tätade kanonportarna, ersatte sönderrostade bultar och tog upp över tusen föremål från de övre däcken.

Bärgningen av Vasaskeppet

Måndagen den 24 april 1961 samlades åskådare och journalister vid Kastellholmen. Klockan 9.03 syntes först en krusning. Sedan bröt ett svart trästycke vattenytan. Vasa hade legat under vattnet i 332 år och åtta månader.

Bärgningen avslutade sökandet och inledde ett större arbete. Arkeologerna tog hand om omkring 40 000 fynd. Konservatorerna måste hindra det vattendränkta träet från att krympa och spricka. Från 1962 besprutade de skrovet med polyetylenglykol och vatten dygnet runt under 17 år. Ingen hade tidigare konserverat ett arkeologiskt fynd i denna storlek.

Wasavarvet öppnade redan 1961. Besökarna fick se både skeppet och arbetet omkring det. År 1990 invigdes det nuvarande Vasamuseet, byggt kring fartyget på Djurgården. Museet beräknar att 98 procent av Vasa består av originaldelar. Fram till och med 2019 hade över 40 miljoner människor besökt Wasavarvet och Vasamuseet.

Från kungligt fiasko till svenskt kulturarv

Vasa hade byggts som ett redskap för svensk makt i Östersjön. Skeppet var för tungt ovanför vattenlinjen och för lätt under den. Efter omkring 1 300 meters färd krängde det i vinden, tog in vatten genom de öppna kanonportarna och sjönk. Omkring 30 människor dog.

Vasa förenade kunglig prestige med bristande teknisk kontroll. Franzén började med handlingarna, prövade uppgifterna mot bottnen och konstruerade det verktyg han behövde. När svartek fastnade i propplodet hade han samlat beviset i sin hand.

Vasa står på Djurgården därför att Franzén fortsatte efter fyndet. Han fick marinen, näringslivet, hovet, dykarna och forskarna att arbeta mot samma mål. Ett förlorat krigsskepp blev ett materiellt arkiv över 1600-talets Sverige och den svenska marinarkeologins mest kända fynd.