Lennart Nilsson gjorde livet före födseln synligt

Bilderna blev fotografisk världshistoria. De gjorde livet före födseln konkret och kroppsligt. Samtidigt dolde den fulländade bildvärlden hur många av de klassiska fotografierna hade framställts. Fostren svävade inte i livmodern framför Nilssons kamera. De fotograferades utanför kvinnokroppen efter operationer, missfall och legala aborter.

Bildjournalisten som ville komma närmare

Nilsson fick sin första kamera när han var elva år. Redan som tonåring arbetade han som frilansande bildjournalist. Under 1940- och 1950-talen gjorde han reportage för Se, Vecko-Journalen och stora utländska bildtidningar som Life, Illustrated och Picture Post.

Han fotograferade kungligheter, skådespelare, arbetare, barnmorskor, fiskare och vetenskapsmän. Resorna gick från svenska sjukhus till Kongo, Lofoten och Svalbard. Nilsson sökte motiv som rymde en berättelse och gick gärna närmare än andra fotografer.

Nyfikenheten drev honom snart bortom det vanliga pressfotografiet. Makroobjektiv öppnade myrstackar, havsliv och kroppens vävnader för kameran. Hans metod var att förena journalistens blick med teknikerns tålamod: först förstå förloppet, sedan bygga utrustningen som kunde göra det synligt.

Vägen till Ett barn blir till

År 1952 fick Nilsson fotografera en samling embryon och foster vid Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Ett fem månader gammalt foster från en legal abort publicerades i Se under rubriken ”Varför måste fostret dödas?” Reportaget riktade sig mot den dåvarande abortlagstiftningen och blev hans ingång till den medicinska världen.

Under det följande årtiondet samarbetade han med gynekologer och forskare vid flera Stockholmssjukhus. Life publicerade hans första embryobild 1953. Den 30 april 1965 kom det stora genombrottet när tidskriften ägnade ett omfattande reportage åt bildserien Drama of Life Before Birth. Upplagan sålde enligt Lennart Nilssons arkiv slut på några dagar.

I oktober samma år gav Albert Bonniers Förlag ut Ett barn blir till. Den första upplagan förenade Nilssons fotografier med medicinsk förklaring och råd till blivande mödrar. Boken har sedan kommit i sex svenska upplagor, översatts till fler än 20 språk och nått miljoner människor.

Kameran såg ett barn

Nilssons avgörande insats låg i gestaltningen. Embryon och foster hade förekommit i medicinska atlaser och anatomiska samlingar långt före honom. Han gav dem ansikten, händer, rörelser och ett eget visuellt rum.

Med makroobjektiv, förstoring, bakljus och färg gjorde han de små kropparna skarpa mot mörka bakgrunder. Det berömda ”rymdfostret” placerades i en behållare med saltlösning. Vattenbubblor och delar av moderkakan liknade stjärnor. Fosterhinnor och navelsträng förstärkte intrycket av att kameran befann sig inne i livmodern.

Resultatet blev starkare än den tekniska förklaringen. Betraktaren mötte en mänsklig kropp under utveckling. Fingrarna, ögonen och den slutna munnen gav fostret en synlig individualitet. Fotografierna förändrade bildspråket kring graviditet och spreds vidare genom skolor, läkarutbildningar, tidningar och familjers bokhyllor.

Den arrangerade verkligheten

Vetenskapshistorikern **Solveig Jülich** har granskat hur bilderna kom till. De tidiga fosterfotografierna möjliggjordes genom operationer vid utomkvedshavandeskap och missfall samt genom legala aborter. Många motiv visade döda foster fotograferade utanför livmodern. Kvinnorna bakom det biologiska materialet tycks inte ha tillfrågats om deltagande, i en tid innan informerat samtycke hade blivit fast medicinsk-etisk norm.

Det förändrar inte vad kameran registrerade, men det förändrar berättelsen om fotografierna. Bilderna presenterades länge så att läsaren lätt kunde tro att de visade levande foster inne i kvinnokroppen. Först i senare upplagor gavs tekniken större utrymme, och då utan att hela abortkopplingen blev tydlig.

Nilsson utvecklade samtidigt sin metod. Från 1970-talet arbetade han med svepelektronmikroskop och endoskop. Senare tillkom ultraljud, magnetkamera, fluorescensmikroskopi och termografi. Några endoskopiska bilder togs av levande foster i livmodern. De ska skiljas från de arrangerade bilder som hade gjort honom berömd 1965.

Bilderna gick inte att kontrollera

Nilssons fosterbilder fick ett eget politiskt liv. Abortmotståndare använde dem som bevis för det ofödda barnets mänsklighet. Sexualupplysare och medicinska läromedel använde samma bilder för att förklara fortplantning och graviditet. Feministiska forskare kritiserade hur fostret lyftes fram ur kvinnans kropp och framställdes som en fristående individ.

Nilssons personliga hållning i abortfrågan förblev oklar. Jülich har visat att han levererade bilder till abortkritiska kampanjer under 1950- och det tidiga 1960-talet. Senare undvek han att låsa fotografierna vid en uttalad politisk ståndpunkt. Abortmotståndare och sexualupplysare kunde därför föra in samma fotografier i motsatta berättelser.

Ett svenskt fotografiskt genombrott

Lennart Nilsson arbetade som fotograf i omkring sjuttio år och efterlämnade över tusen publicerade bildreportage. Han blev den första mottagaren av Hasselbladpriset 1980, utsågs till medicine hedersdoktor vid Karolinska Institutet och fick professors namn 2009. Hans vetenskapliga filmer belönades med tre Emmypriser. Han dog den 28 januari 2017.

Den 24 augusti minns vi en svensk fotograf som förändrade vad människan kunde se av sitt eget ursprung. Hans bilder rymmer teknisk briljans och en etisk konflikt som inte bör retuscheras bort. Nilsson gav en internationell masspublik en konkret bild av människans utveckling före födseln.