Adolf Fredrik Lindblad gav den svenska sången en egen ton

Lindblad tog den tyska romantikens former till Sverige och fyllde dem med egna erfarenheter. I hans sånger hörs skjutsgossens kärra, sotargossens arbete, sommarmorgonen, skogen och sjön. Han skrev för salongen, men skapade en repertoar som levde kvar i hem, skolor och körer.

Handelsboden fick ge vika för musiken

Adolf Fredrik Lindblad föddes i Skänninge 1801. Modern Märtha Helena Friberg var ogift och fadern har aldrig kunnat fastställas säkert. Släktingen Carl Jacob Lindblad tog hand om honom när han var ett år gammal. Därmed fick pojken både sitt namn och en plats i en borgerlig fosterfamilj.

Fosterfadern ville göra honom till köpman. Lindblad arbetade i handelsboden i Norrköping och skickades 1818 till ett skeppsklarerarekontor i Hamburg. Affärsutbildningen misslyckades, men Hamburg förändrade hans liv. Där läste han Goethe, Schiller och den nya tyska romantiken. Där hörde han Beethoven.

Tillbaka i Norrköping fortsatte han att arbeta i handeln, samtidigt som han komponerade på notpapper som han gömde under kassaboken. Mötet med skalden Per Daniel Amadeus Atterbom 1822 öppnade en annan väg. Atterbom såg begåvningen och hjälpte honom till Uppsala.

Uppsalas salonger gav honom ett sammanhang

I Uppsala studerade Lindblad för universitetets director musices Johann Christian Friedrich Hæffner. Undervisningen blev sporadisk. Kretsen kring Atterbom, Erik Gustaf Geijer och Malla Silfverstolpe fick större betydelse.

Silfverstolpes salong samlade författare, musiker och ämbetsmän. Här prövades nya dikter och kompositioner inför människor som kunde öppna dörrar. Silfverstolpe mindes hur Lindblad sjöng sin tonsättning av Jägarvisan med ”ett uttryck, en egen ton som hon aldrig hört”.

År 1824 gav Lindblad och Geijer ut en samling sånger till dikter ur Atterboms Lycksalighetens ö. Svensk musik trycktes sällan, och samlingen gjorde den unge tonsättaren känd. Silfverstolpe ordnade sedan finansiering till en studieresa på kontinenten.

Berlin lärde honom formen

Mellan 1825 och 1827 studerade Lindblad i Berlin för Carl Friedrich Zelter, Ludwig Berger och Johann Bernhard Logier. Han kom nära familjen Mendelssohn och blev vän med den åtta år yngre Felix Mendelssohn. Vänskapen bestod till Mendelssohns död.

Lindblad lärde sig den tyska romantikens språk, men han kom också med svenskt material. I Berlin gav han ut Der Nordensaal, 14 bearbetningar av svenska folkliga visor tillägnade Mendelssohn. Svenskt biografiskt lexikon betecknar samlingen som den första svenska konstmusikaliska folkvisebearbetningen.

Efter hemkomsten grundade Lindblad 1827 en musikskola i Stockholm. Han drev den i 34 år. Bland eleverna fanns kronprins Oscar och kungahusets barn, liksom de blivande tonsättarna Ludvig Norman och Ivar Hallström. Gunnar Wennerberg fick också undervisning av honom. Skolan blev en del av det svenska musiklivets infrastruktur under en tid när offentliga konserter och fasta utbildningar ännu var få.

Vardagen fick plats i konstsången

Lindblads 215 tryckta solosånger bildar kärnan i hans verk. Han skrev ofta både text och musik. Ämnena låg nära naturen och vardagen: En sommardag, En sommarmorgon, Sotargossen och Skjutsgossen på hemvägen.

Sångerna nöjer sig inte med vackra melodier. Pianot berättar tillsammans med rösten. I Skjutsgossen på hemvägen hör lyssnaren kärrans skrammel och pisksnärten i ackompanjemanget. I tonsättningen av Stagnelius Aftonen binder Lindblad samman diktens korta rader med långa melodiska rörelser. Nattviolen växer steg för steg från brutna fraser till allt större sångbarhet.

Manskvartetten En sommarafton från 1836 blev senare känd genom orden ”Över skogen, över sjön”. Sådana melodier gav den svenska romantiken ett vardagligt och igenkännligt innehåll. Den importerade formen rotades i språk, natur och människor som den svenska publiken kände.

Jenny Lind bar sångerna ut i Europa

Jenny Lind fick en tidig roll i Lindblads sångspel Frondörerna. Hon bodde hos familjen Lindblad mellan 1839 och 1843 och fick undervisning av honom. Förhållandet blev känslomässigt svårt, men det musikaliska utbytet fick stor betydelse för båda.

När Jenny Lind slog igenom internationellt sjöng hon Lindblads sånger på sina konserter. Den svenska repertoaren följde med till Tyskland och andra europeiska scener. Lindblads sånger gavs ut på tyska och blev kända utanför den krets av svenska salonger där många av dem hade komponerats.

Han prövade också större former. Den första symfonin uruppfördes 1832. Mendelssohn dirigerade den i Leipzig 1838 och Robert Schumann gav den ett positivt omdöme. Lindblad skrev en andra symfoni, kammarmusik, körverk och Frondörerna. Sångerna förblev det område där hans melodiska och litterära begåvning möttes utan motstånd.

Ett arv som fortfarande går att sjunga

Lindblad lämnade musikskolan 1861 och flyttade några år senare till Lövingsborg i Östergötland. Han fortsatte att komponera och musicera med dottern Lotten och svärsonen Urban von Feilitzen. Där dog han den 23 augusti 1878.

Svenskt biografiskt lexikon beskriver hans sånger som traditionsbildande. Före August Söderman uppfattade generationer av svenskar Lindblads musik som den mest svenska konstmusiken. Den ställningen byggde inte på högtidliga anspråk. Den växte ur texter, rytmer och bilder som publiken kunde känna igen.

Lindblad lärde sig den romantiska konstmusikens hantverk i Berlin och byggde sin repertoar på svenska texter, miljöer och erfarenheter. En sommardag, Aftonen, Skjutsgossen på hemvägen och kören som öppnar med orden ”Över skogen, över sjön” ger fortfarande en tydlig väg in i hans musik.