Stig Wennerström gjorde officersuniformen till täckmantel

Svenska myndigheter hade uppmärksammat honom redan under andra världskriget. Ändå steg han genom graderna och placerades där Sveriges och västmakternas försvarshemligheter passerade hans skrivbord. Misstankarna följde honom, men karriären fortsatte.

En officer med tillträde

Wennerström kom från en militär familj. Han blev fänrik i flottan 1929, utbildade sig till flygare och gick över till flygvapnet. Befordringarna följde: kapten 1939, major 1944, överstelöjtnant 1946 och överste 1951.

Språkkunskaper, social säkerhet och intresse för underrättelsefrågor gjorde honom användbar utomlands. Han tjänstgjorde som biträdande flygattaché i Moskva 1940–1941. År 1949 återvände han som flygattaché. Därefter följde fem år i Washington, där han även ackrediterades i Ottawa.

Attachéposterna gav honom ett ovanligt informationsläge. Han kunde följa sovjetisk militär utveckling för svensk räkning och samtidigt samla svensk och västlig information för Sovjetunionen. Enligt den parlamentariska rapporten uppgav han att spionaget mot Sverige började hösten 1948. Under Moskvatiden riktade han sig främst mot USA och Nato, men han röjde också svenska hemligheter.

Varningssignalerna fanns redan 1943

Säkerhetspolisen och den militära säkerhetstjänsten började intressera sig för Wennerström under kriget. Han hade livliga kontakter med både tysk och sovjetisk beskickningspersonal. År 1943 nämndes han som uppgiftslämnare i ett avlyssnat tyskt telegram. Polisen kontrollerade hans telefon och post.

Kontrollen upphörde när han förflyttades till Såtenäs samma år. Uppgifterna försvann inte, men de stannade i akter och hos enskilda befattningshavare. Inför placeringen i Moskva 1949 diskuterade officerare ryktena om hans utländska kontakter. Flygvapenchefen fick enligt juristkommissionen aldrig veta vad säkerhetstjänsten hade funnit.

Wennerström skickades till Moskva. Två år senare blev han överste.

Misstänkt men fortfarande användbar

Efter Washington placerades Wennerström vid Försvarets kommandoexpedition, regeringens militära beredningsorgan. Nya uppgifter stärkte misstankarna. I november 1959 började statspolisen avlyssna hans telefon. Rådhusrätten förlängde tillståndet varje månad fram till gripandet.

Flera personer i den politiska och militära ledningen informerades. Wennerström stoppades från en önskad befattning i flygstaben, men 1961 fick han i stället en tjänst på Utrikesdepartementet. Försvarsministern tog ansvar för placeringen. Tanken var att arbetsuppgifterna skulle vara mindre känsliga.

Wennerström sökte själv vidare efter militärt material. Han lånade handlingar från flygstaben, visade intresse för Försvarets forskningsanstalt och frågade efter rapporter som låg utanför hans egentliga uppdrag. Misstankarna växte medan han satt kvar i statsförvaltningen.

Carin Rosén fann bevisen på vinden

Polisen hade övervägt att kontakta familjens hemhjälp Carin Rosén redan 1962 men bedömde risken som för stor. Den 16 maj 1963 tog man steget. Rosén hade arbetat hos familjen sedan 1957 och sett sådant som nu fick en annan innebörd.

Wennerström hade ett stativ med lampor för dokumentfotografering, flera kameror och en radio inbyggd i bokhyllan. Han brände pappersremsor i öppna spisen och spolade ned resterna i toaletten. I källaren fanns ett kassavalv. Rosén berättade också att makarna talat om att flytta till Schweiz och byta namn.

Den 19 juni letade hon på vinden. Bland kutterspånen runt ett expansionskärl låg små paket inslagna i grått papper. Hon tog med två till polisen. Ett paket innehöll två filmkassetter.

Samma kväll anhölls Wennerström. På morgonen den 20 juni greps han på Riksbron i Stockholm på väg till arbetet.

Livstid för grovt spioneri

Wennerström erkände ett långvarigt samarbete med Sovjetunionen. I juni 1964 dömde Stockholms rådhusrätt honom för grovt spioneri till livstids straffarbete och avsatte honom som överste.

Hur mycket han lämnade ut är svårt att fastställa i varje detalj. I presentationen av Wilhelm Agrells senare genomgång anges minst 20 000 sidor hemliga dokument. Materialet berörde Sverige, USA och Nato. Delar av de svenska kommissionsrapporterna ströks vid publiceringen eftersom regeringen fortfarande bedömde uppgifterna som farliga för rikets säkerhet.

Wennerström fick betalt av sina sovjetiska uppdragsgivare. Själv hävdade han senare att han hade tjänat freden genom att stärka terrorbalansen. Agrells forskning har satt frågetecken kring storspionens egen berättelse. Wennerström hade ett starkt behov av erkännande och kan ha överdrivit både sin betydelse och omfattningen av vissa uppdrag. Förräderiet och överlämnandet av hemliga handlingar stod däremot fast i domen.

Regeringen ändrade 1972 livstidsstraffet till 20 år. Wennerström frigavs villkorligt 1974 och levde till 2006.

Staten såg signalerna men lät honom fortsätta

Wennerströmaffären handlade därför också om den svenska statens oförmåga att hantera sina egna misstankar. Uppgifter fanns hos polisen, försvarsstaben och enskilda chefer. Varningarna nådde inte alltid rätt beslutsfattare, och de som kände till dem valde flera gånger att begränsa hans arbetsuppgifter i stället för att avlägsna honom.

Officersgraden och den eleganta diplomatrollen skyddade honom. Organisationerna såg en duglig och användbar man, samtidigt som hans kontakter, frågor och rörelser väckte oro. Ingen ville slå till utan bevis. Under väntan fick han fortsatt tillgång.

Beviset kom från Carin Rosén, kvinnan som städade hans hem och lade märke till kamerorna, radion, askan och paketen på vinden. Roséns filmfynd gjorde gripandet möjligt den 20 juni 1963, efter två decennier av varningssignaler.