Gustav III bryter frihetstidens partivälde

Statsvälvningen gav Sverige en regering som kunde handla efter årtionden av partistrider. Men Gustav III återställde inte någon förlorad laglig ordning. Han bröt den rådande författningen med soldater kring slottet och franska pengar i ryggen.

Frihetstidens partivälde hade försvagat staten

Efter Karl XII:s död 1718 flyttade riksdagen och rådet makt från kronan till ständerna. Den nya ordningen gav Sverige ett ovanligt omfattande parlamentariskt styre för sin tid. Den skapade också ett system där ämbeten, ståndsintressen och utrikespolitik blev insatser i en hård kamp mellan hattar och mössor.

Partierna sökte stöd utanför landet. Hattarna knöt sig främst till Frankrike, medan mössorna närmade sig Ryssland och Storbritannien. Stormakterna betalade för inflytande över svenska beslut. Riksdagen blev därmed både rikets politiska centrum och en arena för främmande makters konkurrens.

Gustav III besteg tronen 1771. Han försökte först försona partierna genom en uppgörelse, en så kallad komposition. Försöket strandade. När mössorna störtade hattregeringen våren 1772 uppstod samtidigt en allians mellan kungen och delar av adeln, som fruktade för sina privilegier.

Kungen behövde adeln för att bryta ständernas makt. Adeln behövde kungen för att försvara sin ställning mot de ofrälse stånden. Statsvälvningen växte fram ur denna överenskommelse, inte ur någon enkel strid mellan folket och aristokratin.

Så planerades Gustav III:s statskupp 1772

Översten Jakob Magnus Sprengtporten skulle resa trupper i Finland och föra dem över Östersjön. Johan Christopher Toll förberedde samtidigt ett uppror i Skåne. När styrkorna närmade sig Stockholm skulle Gustav III arrestera rådet och tvinga riksdagen att anta en ny regeringsform.

Planen började falla sönder innan den hade hunnit genomföras. Tolls anhängare tog kontroll över Kristianstad, men Sprengtportens överfart försenades av motvind. Rådet fick kännedom om resningen i Skåne och började agera. Kungen riskerade att gripas om han väntade.

Den 18 augusti beslöt Gustav III att genomföra kuppen med de förband som redan fanns i Stockholm. Han stod i nära kontakt med Frankrikes minister Charles Gravier de Vergennes, som enligt Svenskt biografiskt lexikon gav honom pengar inför ingripandet. Kungen bekämpade en politisk ordning där främmande stater köpte inflytande, men han gjorde det själv med franskt stöd.

Kungen vinner livgardet på Stockholms slott

På morgonen den 19 augusti tog Gustav III nattvarden. Därefter red han till artillerigården och arsenalen, mönstrade soldater och återvände till slottet i spetsen för vaktparaden.

Manskapet stannade på yttre borggården. Kungen tog officerarna in i rapportsalen och bad dem sluta upp mot det han kallade det aristokratiska mångväldet. Han lovade att inte återinföra det gamla enväldet. Först möttes han av tystnad. Sedan kom bifallsropen och officerarna svor honom trohet. Manskapet följde efter.

Kungen och anhängarna knöt vita bindlar om vänster arm för att känna igen varandra. Gardister besatte ingångarna till rådets rum. Riksråden försökte lämna salen men hindrades och hölls kvar under bevakning.

Gustav III red därefter ut genom Stockholm med dragen värja och en växande skara officerare omkring sig. Stadens militära och civila myndigheter anslöt sig. Inga skott behövde avlossas. När dagen var slut hade kungen kontroll över huvudstaden.

1772 års regeringsform antas under kanonerna

Den 21 augusti kallade Gustav III ständerna till rikssalen. Soldater omgav slottet och laddade kanoner stod på borggården. Kungen kom in med krona och spira och angrep partihatet, rådets makt och frihetstidens politiska upplösning.

Ständerna antog regeringsformen enhälligt. Samtycket gav den nya ordningen en laglig yta, men ledamöterna röstade medan kungen kontrollerade huvudstaden och militären höll slottet.

Den nya grundlagen gav kungen rätt att utse sitt råd, leda utrikespolitiken och disponera statsmedlen. Ständerna behöll beskattningsrätten och deltog i lagstiftningen. Kungen fick inte börja anfallskrig utan deras samtycke.

Maktfördelningen var ändå ojämn. Riksdagen saknade fasta mötestider, kunde inte ställa ministrar till ansvar och hade liten kontroll över statsfinanserna. Gustav III hade fått det politiska initiativet och förmågan att styra riket mellan riksdagarna.

Statsvälvningen återgav staten handlingskraft

Gustav III började omedelbart förstärka försvaret och försökte lindra den hungersnöd som drabbade landet. Danmark rustade i Norge, medan Preussen och Ryssland reagerade mot att den svenska författning de hade velat bevara hade fallit. Kungen mötte hoten med truppsammandragningar och diplomatiskt tryck.

1772 års regeringsform var ännu inte fullständigt envälde. Ständerna behöll verkliga befogenheter. Först genom förenings- och säkerhetsakten 1789 drev Gustav III kungamakten längre och bröt en större del av adelns politiska ställning.

Den 19 augusti 1772 utnyttjade Gustav III att rådet och ständerna saknade samlad förmåga att stoppa honom. Frihetstidens partivälde hade lämnat staten splittrad och öppen för främmande inflytande. Kungen förde tillbaka den politiska ledningen till kronan och gav regeringen större handlingskraft.

Priset låg i metoden. Gustav III avgjorde själv att rikets läge gav honom rätt att bryta författningen, arrestera rådet och ställa ständerna inför en redan genomförd maktförändring. Den motsättningen mellan statlig handlingskraft och kunglig maktambition kom att prägla resten av hans regeringstid.