När svenskarna fick köpa kaffe fritt igen
Sex år efter freden behövde svenskarna fortfarande kuponger för att köpa kaffe. Den 18 augusti 1951 försvann kaffekortet och med det den sista svenska konsumentransoneringen från krisårens försörjningssystem.
Den sista kafferansoneringen handlade inte om att främmande makter spärrade vägen till Sverige. Den hade återinförts 1947 för att regeringen ville spara valuta, kontrollera importen och bygga upp lager.
Kaffet var både en vardagsvara och en statlig ekonomisk fråga. Handelsavtal, valutareserver och fartygslaster från andra sidan Atlanten avgjorde hur mycket som nådde butikerna.
Kafferansoneringen började när Sverige stängdes in
Våren 1940 ockuperade Tyskland Danmark och Norge. Storbritannien blockerade sjöfarten mot Skandinavien och Tyskland lade ut Skagerrakspärren mellan Jylland och Norge. Sveriges vanliga handelsvägar västerut skars av.
Kaffe och te blev de första livsmedlen som ransonerades. För en vara som inte kunde odlas i Sverige fanns ingen inhemsk produktion att växla upp. De lager som fanns måste räcka, samtidigt som staten försökte få in begränsade laster genom lejdbåtstrafiken.
Ransoneringskortet gjorde bristen mätbar. Statens livsmedelskommission bestämde hur mycket varje kupong gav rätt att köpa. Ett bevarat inköpskort för kaffe och te från oktober 1945 har tre kuponger om 250 gram. Pengar räckte inte. Köparen måste också lämna rätt kupong.
När tilldelningen sjönk fyllde hushållen ut drycken med kaffesurrogat. Rostad spannmål, cikoria, maskrosrot och andra råvaror fick ersätta eller dryga ut de importerade bönorna. Svenskarna kallade blandningarna för kaffesurr. Förpackningar utlovade arom och fyllighet, men själva marknaden byggde på frånvaron av riktigt kaffe.
Kaffet släpptes fritt och ransonerades på nytt
Den första kafferansoneringen upphörde i oktober 1945. Under 1946 kunde svenskarna köpa kaffe utan kuponger. Friheten blev kort.
I mars 1947 återinförde regeringen kafferansoneringen. Nu var orsaken valutabrist och importkontroll. Sverige var inte militärt avskuret, men kaffe måste betalas med utländsk valuta. Handeln med Brasilien och tillgången på dollar satte gränsen.
Beredskapsårens kort hade fördelat en vara som riskerade att ta slut när sjövägarna stängdes. Efterkrigstidens kort skulle begränsa efterfrågan och skydda statsfinansernas yttre sida. Samma kupong användes för ett annat problem.
Regleringen blev kvar i fyra och ett halvt år. Under tiden upphörde de andra konsumentransoneringarna. Kaffet stod sist på listan.
Kaffekortet styrde både kunden och handlaren
Ransoneringskortet satte en övre gräns för köpet, men staten lät i övrigt den vanliga handeln sköta fördelningen. Kunden gick till sin butik, betalade och lämnade den kupong som gällde. Handlaren samlade kupongerna och redovisade dem för att få köpa in nya varor. Restauranger omfattades också av systemet.
På så vis kunde staten minska konsumtionen utan att själv öppna livsmedelsbutiker. Samma ordning krävde en stor administration. Statens livsmedelskommission, regionala kristidsstyrelser och kommunala kristidsnämnder höll reda på tilldelning, kort och kontroll.
Kaffets ställning gjorde regleringen känslig. Före kriget drack svenskarna omkring sex kilo kaffe per person och år enligt Jordbruksverkets historiska statistik. Koppen hörde till arbetsrasten, hemmet, föreningsmötet och besöket hos släkten. En minskad kafferanson syntes genast i vardagen.
Kupongerna skapade också en parallell marknad. Under 1943 och 1944 avslöjade myndigheterna ligor som hade tryckt falska kaffekuponger för flera ton kaffe. Livsmedelskommissionen försökte försvåra förfalskningarna med nya tryckmetoder, men verksamheten fortsatte under det sena 1940-talet. Kontrollen av den lagliga handeln ökade värdet på den olagliga pappersbiten.
Gunnar Sträng ville vänta
I februari 1951 nådde frågan andra kammaren. En riksdagsman ville veta när kaffet skulle släppas fritt. Jordbruksminister Gunnar Sträng svarade att läget fortfarande var oklart.
Sträng pekade på handels- och valutaförhållandena med Brasilien, Sveriges knappa dollartillgångar och stigande priser på kaffe och andra varor som krävde dollar. Regeringen ville också ha ett tillräckligt buffertlager innan korten togs bort.
Motståndarna ansåg att försiktigheten hade blivit ett självändamål. När ransoneringen återinfördes 1947 hade den beskrivits som en kort parentes. Fyra år senare satt den kvar. I riksdagsdebatten nämndes ett önskat lager på 7 000 ton till ett värde av 40–50 miljoner kronor.
Kortsystemet hade samtidigt börjat spela ut sin roll. Den tillåtna mängden motsvarade enligt debatten 85–90 procent av förkrigstidens normala konsumtion. Kaffepriset hade nära tredubblats, och många kunder lät kuponger bli oanvända. Priset begränsade redan köpen.
Den sista konsumentransoneringen upphörde
Den 18 augusti 1951 avskaffade staten kafferansoneringen. Riksdagsberättelsen beskrev den som ”den sista kvarvarande konsumtionsregleringen på livsmedelsområdet”. Svenskarna kunde åter köpa den mängd kaffe de hade råd med och handeln kunde sälja utan att redovisa kuponger.
Det betydde inte att krigstidens vanor försvann över en natt. Jordbruksverkets historiska statistik visar att konsumtionen återhämtade sig långsamt. Först i mitten av 1950-talet nådde den förkrigstidens nivå.
Kaffet hade då varit förbjudet, beskattat eller reglerat i flera omgångar genom svensk historia. Staten hade länge sett de importerade bönorna som ett problem för handelsbalansen. Efter andra världskriget mötte denna gamla misstänksamhet ett modernt system av kommissioner, kuponger och valutakontroll.
Under avspärrningen fördelade kaffekortet en verklig brist och hindrade den rikaste från att köpa upp lagren. Efter kriget höll regeringen kvar samma redskap för att styra import och valuta, trots att varan åter kunde föras in i landet.
Den 18 augusti 1951 avskaffade regeringen regleringen. Vid butikens kaffehylla räckte det åter med pengar. Kaffekortet hade då överlevt både avspärrningen och den akuta varubristen. Det föll först när regeringen slutade använda kupongen för att skydda valutareserven.