Elias Fries gav svamparna ett vetenskapligt språk

Utanför huset fanns den andra delen av utbildningen. Femsjötrakten hade färre arter av högre växter än många andra delar av södra Sverige, men skogarna var rika på ovanliga svampar. Den unge Fries började samla, jämföra och skriva förteckningar. Det som växte nära hemmet blev ingången till ett internationellt forskningsfält.

Linnéjubileet pekade ut vägen

Fries började vid Växjö skola 1803. Fyra år senare firades hundraårsminnet av Carl von Linnés födelse. Linnélärjungen Sven Hedin höll ett tal som enligt Fries själv avgjorde hans yrkesval. Han skulle bli botaniker.

Linné hade gett Sverige en stark ställning inom naturvetenskapen och visat vad systematisk namngivning kunde åstadkomma. Stora delar av naturen återstod att ordna. Svamparna var särskilt besvärliga. De saknade blommor, ändrade form under livscykeln och kunde vara svåra att skilja åt med dåtidens redskap.

Redan som gymnasist skrev Fries floror över växter kring Femsjö och Växjö. När skolan stängde under en epidemi efter finska kriget använde han avbrottet till att fördjupa sina svampstudier.

År 1811 skrevs han in vid Lunds universitet. Där mötte han botanikerna Anders Jahan Retzius och Carl Adolph Agardh. Han ordnade herbarier, studerade lavar och vandrade genom de sydsvenska landskapen för att samla material. År 1814, samma år som han fyllde tjugo, blev han magister och docent.

Elias Fries och svamparnas system

Fries första större svamparbete, Observationes mycologicae, började utkomma 1815. Han hade då redan lämnat den lokala växtförteckningen och börjat bygga ett sammanhängande system.

Fries samlade sitt stora system i Systema mycologicum. De tre delarna publicerades från 1821 till 1832 och behandlade de svampar som forskarna dittills kände till. Han beskrev arter, skilde släkten från varandra och ordnade dem i större grupper.

Fries behövde följa en svamp genom olika åldrar och väderförhållanden. Färg, form, skivor, porer och växtplats skulle jämföras med äldre beskrivningar och verkliga exemplar. En liten skillnad kunde markera en egen art eller vara en variation inom samma art.

Fries byggde delar av sitt övergripande system på 1800-talets romantiska naturfilosofi. Den sökte en djupare ordning och enhet i naturen, men flera av dess antaganden höll inte när biologin utvecklades. Hans noggranna arbete med arter och släkten stod däremot kvar. Systema mycologicum fick en sådan auktoritet att verket under lång tid blev en grundläggande utgångspunkt för namngivningen av många högre svampgrupper.

Arbetet gav Elias Fries en plats bland den moderna mykologins grundläggare. Forskare i olika länder fick en stabilare terminologi för att diskutera och jämföra svampar.

Från Lund till Uppsala

Fries stannade vid Lunds universitet till 1834. Under de åren arbetade han också med lavar, kärlväxter och växtgeografi. I Flora Hallandica beskrev han den tydliga skillnaden mellan växtligheten väster och öster om det småländska höglandet. Hans stora arbete om Europas lavar, Lichenographia europaea reformata, belönades med Kungliga Vetenskapsakademiens guldmedalj.

År 1835 flyttade han till Uppsala för en professur. Han blev snart en av universitetets främsta botaniska auktoriteter och en populär föreläsare. Med tiden blev han prefekt för botaniska museet och trädgården. Han tjänstgjorde också som universitetets rektor och utbildade en generation botanister och floraförfattare.

Fries fortsatte att arbeta med svampar långt efter Systema mycologicum. Han utredde hattsvampsläkten, byggde herbarier och såg till att arter avbildades noggrant. I Sveriges ätliga och giftiga svampar, utgiven 1860–1866, mötte forskningen ett praktiskt behov. Människor skulle kunna skilja mat från gift i den svenska skogen.

Artbestämningen krävde också bilder. En beskrivning i ord räckte inte när små skillnader kunde avgöra art och ätlighet. Fries lät framställa planscher både över ekonomiskt viktiga svampar och över arter som tidigare aldrig hade avbildats.

Naturvetenskap som svensk bildning

Elias Fries skrev också för läsare utanför universitetet. I samlingen Botaniska utflykter behandlade han växter, landskap och naturstudier för en bredare krets. Han ville ge naturvetenskapen en plats i den allmänna bildningen.

Svenska Akademien invalde honom 1847 som efterträdare till Erik Gustaf Geijer på stol 14. Naturforskare var ovanliga bland ledamöterna. Fries använde sin ställning till att försvara naturvetenskapens kulturella värde och arbetade med de svenska växtnamnens historia och utformning.

Svenska Akademien publicerade Kritisk ordbok öfver svenska växtnamnen två år efter hans död. Boken behandlade vilka namn som användes, varifrån de kom och hur de borde förstås. Fries hade ägnat sitt liv åt latinets internationella precision men såg också värdet i det svenska språkets äldre kunskap om växter och landskap.

Han arbetade samtidigt i flera av 1800-talets institutioner. Fries representerade Uppsala universitet i riksdagen, satt i styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut och deltog i arbetet med nya universitetsstadgar. För honom hörde forskning, undervisning, språk och praktiskt jordbruk till samma kunskapsmiljö.

Arbetet som började i Femsjö

När Elias Fries dog i Uppsala 1878 hade biologin börjat lämna den naturfilosofi som präglat hans ungdom. Nya mikroskop, laboratoriemetoder och senare utvecklingsläran förändrade synen på arternas släktskap. Delar av hans system fick omprövas.

Hans svampbeskrivningar och noggranna jämförelser fortsatte ändå att bära forskningen. Fries hade gett mykologerna en stor gemensam referenspunkt och lärt upp botanister som förde arbetet vidare.

Utgångspunkten fanns i prästgården och skogarna runt Femsjö. Fries lärde sig att urskilja arter där andra såg en oordnad mängd svampar. Han tog med sig observationerna till Lund och Uppsala, prövade dem mot samlingar och litteratur och gjorde resultaten tillgängliga för forskare i andra länder.

Hans arbete byggde på kännedom om det svenska landskapet, men universitet, akademier, herbarier och bokutgivning gav kunskapen räckvidd. Det lokala materialet blev internationell vetenskap utan att Fries övergav de svenska växtnamnen eller den praktiska nyttan. Den föreningen är hans bestående insats i svensk vetenskapshistoria.