Freden vid Brömsebro bryter Danmarks grepp om Sverige

Torstensonska kriget var över. Fredsvillkoren ritade om Sveriges karta och fastslog ett maktskifte som redan hade avgjorts på slagfältet och till sjöss. Danmark-Norge hade varit Nordens dominerande rike. Efter Brömsebro låg initiativet hos Sverige.

Danmark satt vid Sveriges port mot världen

Sverige hade blivit en europeisk militärmakt under trettioåriga kriget, men rikets geografi var fortfarande trång. Danmark behärskade Skåne, Blekinge och Halland. Norge sträckte sig genom Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Sveriges enda öppning mot Västerhavet låg vid Göteborg.

Därtill kom Öresundstullen. Alla handelsfartyg som passerade mellan Helsingör och Helsingborg måste redovisa sin last och betala till den danske kungen. Svenska fartyg hade tullfrihet enligt äldre avtal, men undantaget var begränsat och kontrollerna kunde användas för att försvåra svensk handel. Kristian IV skärpte tullpolitiken och försökte samtidigt hindra Sverige från att befästa sin ställning i Tyskland.

För rikskanslern Axel Oxenstierna var frågan större än enskilda tullavgifter. Danmark kunde pressa Sveriges handel, hota förbindelserna över Östersjön och angripa när svenska arméer var bundna på kontinenten. Så länge detta bestod var den svenska stormakten militärt stark men geografiskt sårbar.

Ett blixtanfall genom Jylland

I december 1643 lämnade fältmarskalk Lennart Torstensson kriget i Tyskland och marscherade in i Holstein. Anfallet kom utan krigsförklaring och överraskade Danmark. På mindre än en månad hade den svenska armén gått genom Jylland.

Samtidigt ryckte Gustav Horn in i Skåne från norr. Planen var att pressa Danmark från två håll och föra över svenska trupper till öarna. Där satte den danska flottan stopp. Kristian IV kunde ännu försvara farvattnen och hindra Torstensson från att nå Fyn och Själland.

Kriget avgjordes därför lika mycket på havet som på land. I oktober 1644 mötte en svensk-nederländsk flotta danskarna vid Femern. Av sjutton danska fartyg undkom tre. Danmark förlorade sitt sjöherravälde och kunde inte längre förstärka sina arméer på samma sätt. Vägen till en svensk landstigning på Själland låg öppen, och Kristian IV tvingades förhandla från ett kraftigt försvagat läge.

Sex månader mellan två tält

Fredsförhandlingarna öppnades den 8 februari 1645 vid Brömsebro. Namnet avsåg bron över Brömsebäck; någon ort med det namnet fanns ännu inte. Bäcken utgjorde riksgräns. Mitt i vattnet låg en liten holme med en gränssten, neutral mark där rikenas representanter kunde mötas.

Svenskarna leddes av Axel Oxenstierna och bodde i Söderåkra prästgård norr om gränsen. Den danska delegationen leddes av rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt och hade sitt kvarter i Kristianopel. Mellan dem reste den franske diplomaten Gaspard Coignet de La Thuilerie. Han förde bud och förslag fram och tillbaka under sex månader.

Ceremonierna var minutiösa. Vid öppningsmötet skulle delegationerna lämna sina tält samtidigt, gå lika fort över var sin bro och nå gränsstenen på samma ögonblick. Om den ena parten hade hunnit fram först kunde det tolkas som att den sökte fred hos den andra. Även steglängden blev en fråga om rikenas värdighet.

Den 13 augusti var villkoren godkända. De svenska och danska sekreterarna bar var sitt exemplar till den franske medlaren på holmen. Han tog emot båda och lämnade det svenska dokumentet till danskarna och det danska till svenskarna. Därefter gick delegationerna fram, höll tal och tog varandra i hand.

Freden ändrade Sveriges karta

Danmark-Norge avträdde Jämtland och Härjedalen från Norge samt Gotland och Ösel från Danmark. Halland överläts till Sverige på 30 år. Innan tiden hade löpt ut blev landskapet permanent svenskt genom freden i Roskilde 1658.

Sverige fick också full tullfrihet i Öresund. Det gällde även sjöfarten från de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön. Danmark förlorade därmed ett av sina starkaste ekonomiska och politiska påtryckningsmedel mot Sverige.

Vinsterna gav riket större sammanhang. Jämtland och Härjedalen flyttade gränsen västerut. Gotland stärkte kontrollen över Östersjön. Ösel gav bättre läge utanför Livlands kust. Halland skapade en bredare svensk förbindelse med Västerhavet och minskade Göteborgs utsatthet.

Freden fullbordade inte Sveriges nuvarande gränser. Skåne, Blekinge och Bohuslän förblev danska och norska i ytterligare tretton år. Men Brömsebro visade riktningen. Danmark kunde inte längre behandla Sverige som den svagare grannen från Kalmarkrigets dagar.

När krig blir geografi

Axel Oxenstierna hade själv varit med om freden i Knäred 1613, då Sverige tvingades betala den andra Älvsborgs lösen för att återfå sin enda västliga hamn. Trettiotvå år senare ledde han den delegation som dikterade villkoren vid Brömsebro. Skillnaden mellan de båda frederna visar hur snabbt makt kan förskjutas när en stat bygger armé, flotta, skatteförmåga och diplomati.

Brömsebrofreden gav Sveriges militära framgångar varaktig form. Kusten, öarna, handelsvägarna och gränserna gav riket bättre förutsättningar att försvara sig och handla.

Den lilla holmen i Brömsebäck blev platsen där Nordens maktbalans fick sin skriftliga form. Danmark hade styrt portarna. Efter den 13 augusti 1645 var det Sverige som förde utvecklingen.