Lasse Lucidor dödas på Fimmelstången

Det dramatiska slutet har följt honom sedan dess. Namnet ”Lucidor den olycklige”, vinet, värjan och den döda kroppen på Fimmelstången gav eftervärlden bilden av en svensk bohempoet långt före bohemernas tid. Den bilden är lockande men ofullständig. Lucidor var en bildad yrkesman som skrev på sju språk och behärskade sin tids europeiska verskonst. Hans dikter öppnar en väg in i 1600-talets svenska samhälle: dess rangordning, kristna dödsmedvetande, festkultur och hårda beroenden.

Från Greifswald till Stockholm

Lars Johansson föddes i Stockholm 1638 och blev tidigt föräldralös. Han växte upp i svenska Pommern och studerade vid universiteten i Greifswald och Leipzig. Resor och studier gav honom kunskaper i bland annat latin, tyska, franska, engelska, nederländska och italienska.

När han återvände till Stockholm 1669 saknade han ämbete och fast inkomst. Han höll språklektioner, översatte och tog skrivarbeten. Dikten var också en vara. Bröllop, begravningar och andra högtider krävde tryckta verser där släkt, dygd, tro och sorg kläddes i högtidligt språk. En lyckad dikt kunde ge pengar och nya uppdrag.

Omkring fyrtio begravningsdikter och tjugotvå bröllopsdikter av hans hand är kända. Han skrev under namn som Lucidor den olycklige, Laurino den sorgbundne och Tanatophilander, Dödsvännen. Namnen var en del av barockens lek med roller, lärdom och starka motsatser.

Dikten som gav fängelse

I november 1669 gifte sig landshövdingen Konrad Gyllenstierna med Märta Christina Ulfsparre. Lucidor skrev Gilliare kwaal, en skämtsam dikt om de besvär en friare fick uthärda. Ingen hade beställt den. Gyllenstierna ansåg att poeten hade skymfat honom och bruden och drev saken genom tre rättsinstanser.

Tvisten gällde både innehållet och rätten att över huvud taget skriva. En överflödsförordning från 1668 förbjöd oombedda bröllops- och begravningsdikter. Staten reglerade högtidernas prakt, och adelns titlar och anseende skyddades noga. Lucidor förnekade att han hade velat smäda brudparet men medgav att han skrivit utan uppdrag.

Domstolen friade honom från avsiktlig smädelse och fällde honom för den oombedda dikten. Han satt fängslad i flera månader medan målet gick vidare till Svea hovrätt. Hovrätten lät den långa häktningen räcka som straff.

Processen visar yrkesdiktarens ställning. Han levde på att skriva åt samhällets översta skikt, men samma människor kunde låta fängsla honom när orden misshagade dem. Tryckpressen gav dikten spridning. Den gav inte poeten självständighet.

”Skulle jag sörja, så vore jag tokot”

Den dikt som har överlevt starkast börjar med en rad som fortfarande låter muntlig: ”Skulle jag sörja, så vore jag tokot.” Lucidor skriver om motgång utan självömkan. Lyckan går krokigt, men tiden rör sig och människan får inte låta eländet styra hela livet.

Visan har gjort honom till en trotsig gestalt. Hans andliga dikter visar en strängare sida. Tre togs in i 1695 års psalmbok. ”Herre Gud för dig jag klagar” finns i bearbetad form även i 1986 års psalmbok. Där möter läsaren syndabekännelse, dom och hoppet om nåd.

I Ett samtal mellan Döden och en säker människa ställer Lucidor en rik och självsäker människa mot Döden. Mannen talar om siden, vin och gäster. Döden svarar att allt ska försvinna. Erik Axel Karlfeldt räknade dikten till Lucidors främsta bidrag till svensk litteratur.

Kontrasten mellan dryckesvisan och psalmen var naturlig för barocken. Människan åt, drack och klädde sig praktfullt med graven nära. Lucidor kunde skämta burleskt om ett bröllop och sedan beskriva kroppen som maskarnas föda. Kyrkan och krogen tillhörde samma stad och samma liv.

En svensk poet värd att läsa

Den 11 augusti 1674 skrev Lucidor sitt sista kända klagerim till en begravning. Nästa kväll gick han till Fimmelstången. Hans egna dikter hade länge kretsat kring hur snabbt människans ställning, njutning och kropp försvinner. Nu blev hans död själv stoff för andras dikter och berättelser.

Samlingen Helicons blomster utkom 1689, femton år efter hans död. Gustaf Fröding skrev senare vidare på ”Skulle jag sörja”, och Nils Ferlin återvände till mordplatsen i dikten ”På källaren Fimmelstången”. De såg samma sak: Lucidors språk hade överlevt de män som kunde beställa, förbjuda och döma dikter under hans livstid.

Lasse Lucidor är värd att läsa eftersom han gör stormaktstidens Sverige mänskligt. Bakom kungar, krig och ämbeten fanns en osäker marknad för språk. Där arbetade en bildad man utan fast tjänst med att skriva åt de mäktiga, trotsa motgången och förbereda själen för döden.

Börja med ”Skulle jag sörja”. Läs sedan Ett samtal mellan Döden och en säker människa och de andliga visorna. Tillsammans visar de vad svensk barock kunde rymma: grovt skämt, lärd form, kristet allvar och en ovanligt levande svenska.