Sverige förlorar kriget och Ryssland väljer tronföljare
Fredsfördraget flyttar gränsen genom Finland och gör kejsarinnan Elisabets kandidat till svensk arvfurste
Den 7 augusti 1743 slöt Sverige fred med Ryssland i Åbo. Hattpartiets försök att återupprätta stormaktsväldet hade slutat med militärt sammanbrott och rysk ockupation av nästan hela Finland. Sverige fick tillbaka större delen av landet men avträdde nya områden vid Kymmene älv. Rikets ständer hade dessutom fått välja den tronföljare som kejsarinnan Elisabet krävde som pris för freden.
Datumet står på själva traktaten. Sverige använde ännu den julianska kalendern, så den svenska 7 augusti motsvarar den 18 augusti i dagens gregorianska tideräkning.
Hattarna lovar revansch mot Ryssland
Freden i Nystad 1721 hade avslutat det stora nordiska kriget. Sverige förlorade Estland, Livland, Ingermanland, delar av Karelen och Viborg till Ryssland. Den svenska stormaktstiden var över, men många i adeln och officerskåren vägrade betrakta nederlaget som slutgiltigt.
Hattpartiet tog makten vid riksdagen 1738–1739. Partiet ville föra en aktiv utrikespolitik med franskt stöd, försvaga Ryssland och återvinna de förlorade områdena. Efter den ryska kejsarinnan Annas död 1740 såg partiledningen en möjlighet. Maktkampen i Petersburg fick det ryska riket att verka svagare än det var.
Den svenska ledningen planerade samtidigt att hjälpa Elisabet, Peter den stores dotter, till tronen. Hattarna räknade med att hon efter en svensk insats skulle belöna Sverige med land. En begränsad svensk framryckning ökade trycket på det ryska styret, men Elisabet tog makten genom en palatskupp i december 1741. När hon erbjöd vapenvila gav hon inga garantier om landavträdelser. De svenska militära åtgärderna hade stärkt hennes läge utan att Sverige fått några bindande löften om territoriell ersättning.
Sverige hade redan förklarat krig. De politiska löftena om revansch vilade på en armé som saknade mat, foder, dragdjur och väl rustade gränsfästningar.
Finland lämnas åt en oförberedd armé
De svenska befälhavarna i Finland hade varnat för bristerna. Förnödenheterna räckte inte för att samla regementena vid gränsen. Villmanstrand och Fredrikshamn behövde förstärkas, men regeringen avslog förslag om kostsamma arbeten.
I augusti 1741 gick ryska styrkor mot Villmanstrand. En svensk styrka tog strid innan hela armén hade samlats och besegrades. Ryssarna intog och förstörde delar av staden. Nederlaget följdes av splittring och passivitet i den svenska krigsledningen.
Överbefälhavaren Charles Emil Lewenhaupt anlände efter slaget men lyckades inte vända kriget. Under 1742 pressade den ryska armén svenskarna västerut. Fästningar och försvarslinjer övergavs. I augusti kapitulerade den svenska huvudstyrkan i Helsingfors.
Ryssland besatte därefter nästan hela Finland upp till Kemi älv. Ockupationen kallas lilla ofreden. Den blev mindre förödande än stora ofreden efter det tidigare kriget, men Finland styrdes åter av en främmande armé medan den svenska politiska ledningen sökte en väg ut.
Kejsarinnan Elisabet försökte samtidigt använda missnöjet. I ett manifest uppmanade hon finländarna att bryta med Sverige och bilda en egen stat under ryskt beskydd. Ryssland hade besegrat den svenska armén och prövade nu om Finland kunde skiljas från riket politiskt.
Freden knyts till den svenska tronföljden
Kung Fredrik I saknade barn med sin avlidna hustru Ulrika Eleonora. Sverige behövde därför välja en tronföljare. Många bönder och präster föredrog den danske kronprinsen Fredrik, som kunde öppna för en framtida förening mellan de nordiska rikena.
Det alternativet ville Elisabet stoppa. Hon förde i stället fram Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp, furstbiskop av Lübeck och släkt med den ryske tronföljaren. Ryssland erbjöd en fred där större delen av Finland lämnades tillbaka om Sverige valde hennes kandidat.
Förhandlingarna började i Åbo i februari 1743. Sverige företräddes av Herman Cedercreutz och Erik Mathias von Nolcken. Efter nederlagen hade de ett svagt utgångsläge. Ryssland hade först krävt stora delar av Finland, däribland Nyland.
Cedercreutz kände det ryska hovet från sin tid som sändebud i Petersburg. Enligt Svenskt biografiskt lexikon bidrog en personlig hänvändelse från honom till att Elisabet släppte kravet på Nyland. De svenska förhandlarna accepterade fredspreliminärer som avvek från deras instruktioner men stoppade ett hotande ryskt galäranfall och räddade större delen av Finland åt Sverige.
Tronföljdsfrågan väckte motstånd hemma. Dalkarlar och andra bönder marscherade till Stockholm för att kräva den danske kronprinsen och ställa krigsledningen till svars. Regeringstrupper slog ned upproret med vapen. Dagen därpå, den 23 juni, valde rikets ständer Adolf Fredrik.
Ständerna fattade det formella beslutet. Kejsarinnan hade bestämt vilket beslut som gav fred, rysk utrymning och större delen av Finland tillbaka.
Kymmene älv blir rikets nya gräns
Det definitiva fredsfördraget undertecknades i Åbo den 7 augusti. Dokumentet lovade en ”evig” fred och vänskap mellan rikena. Villkoren visade vilket rike som hade segrat.
Sverige bekräftade först de stora landavträdelserna från 1721. Därefter avträdde landet Kymmenegårds län med Fredrikshamn och Villmanstrand, den östra delen av Pyttis samt Nyslott och området närmast staden. Kymmene älv blev gräns i söder.
Ryssland lovade i gengäld att inom fyra veckor efter ratifikationen lämna tillbaka Österbotten, Björneborg, Åbo, Åland, Tavastehus, Nyland och de delar av Savolax och Karelen som inte hade avträtts. Den ryska ockupationsförvaltningen skulle bort från större delen av Finland.
Fördraget reglerade också livet för de människor som hamnade på den ryska sidan. Den evangeliska tron, kyrkan och skolorna skulle bestå. Städer, stånd och invånare skulle behålla sina privilegier, sedvänjor och rättigheter från den svenska tiden.
Gränsen hade ändå flyttats västerut. Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott blev ryska fästen. Vägen mot Borgå, Helsingfors och Savolax blev kortare för nästa ryska armé.
Nederlaget bygger en ny försvarslinje
Kriget hade visat att den svenska staten inte kunde försvara Finland med de gamla fästningarna och utspridda förbanden. Efter freden byggde Sverige Sveaborg utanför Helsingfors, Svartholm vid Lovisa och nya befästningar längs gränsen. Augustin Ehrensvärds stora byggnadsprogram blev statens svar på nederlaget.
Hemma sökte riksdagen ansvariga. Generalerna Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock dömdes till döden och avrättades sommaren 1743. Buddenbrock hade varnat regeringen för arméns usla tillstånd. Svenskt biografiskt lexikon beskriver hans dom som höggradigt orättvis och lägger huvudansvaret för den dåliga beredskapen på de ledande statsmännen.
Adolf Fredrik kom till Stockholm på hösten 1743 och blev kung 1751. Hans val inledde den holstein-gottorpska kungalinjen. Sonen Gustav III skulle senare gripa makten genom statsvälvningen 1772.
Freden i Åbo räddade större delen av Finland från fortsatt rysk ockupation, mycket tack vare svenska diplomater som förhandlade friare än sina instruktioner medgav. Hattpartiets krig hade ändå gett Ryssland nya områden, en försvarsmässigt bättre gräns och ett avgörande inflytande över Sveriges tronföljd.
Den 7 augusti 1743 satte fördraget punkt för en svensk revanschpolitik som saknade militär grund. Finland hade fått bära kriget. Ryssland tog betalt i land och dynastiskt inflytande, medan Sverige började bygga de fästningar som borde ha funnits innan kriget inleddes.