En lekman blir Stockholms första biskop

Stockholm väntar på ett eget stift

Stockholms äldre församlingar hade i huvudsak hört till Uppsala stift sedan medeltiden. Huvudstadens kyrkoherdar styrde många lokala frågor genom ett eget konsistorium, men ärkebiskopen i Uppsala förblev stiftschef. Det nya stiftet fick 1942 också församlingar från Strängnäs stift.

Kravet på en egen biskop var gammalt. Kungl. Maj:ts proposition nr 201 från 1941 redovisade en framställning från 1709. Förespråkarna pekade på att andra europeiska huvudstäder hade biskopssäten och att kommunikationen med ärkebiskopen gjorde handläggningen långsam.

Frågan återkom under 1900-talets första årtionden. Kyrkomötet behandlade förslag 1909 och 1925. Stockholms växande församlingar och förorter gjorde den gamla ordningen allt mindre praktisk. Genom lagen den 13 november 1936 fick stadens äldre konsistorium benämningen Stockholms domkapitel.

Kungl. Maj:t lade 1941 fram den proposition som ordnade Stockholms kyrkliga styrelse och skapade förutsättningarna för ett eget stift. Riksdagen fattade beslut den 11 mars 1942 och den nya ordningen trädde i kraft den 1 juli. Då fördes 66 församlingar med omkring 780 000 invånare och 142 prästtjänster från Uppsala och Strängnäs stift till det nya Stockholms stift. Storkyrkan blev stiftskyrka.

Det nya stiftet behövde en biskop. Valet föll på en man som hade byggt sin ställning utanför prästämbetet.

Studentkorståget föder Ungkyrkorörelsen

Manfred Björkquist föddes 1884 i Gideå i Ångermanland. Fadern var kyrkoherde och kontraktsprost. Sonen kom till Uppsala som student och läste semitiska språk, filosofi och pedagogik. År 1909 blev han filosofie licentiat.

Samma år drog ett femtiotal studenter ut på ett kyrkligt korståg genom landet. De nådde omkring 245 församlingar med predikningar, föredrag, ungdomskurser och samtal. Björkquist blev en av ledarna och formulerade mycket av programmet.

Industrialiseringen samlade människor i växande städer, försvagade banden till socknen och skärpte motsättningarna mellan samhällsklasserna. Björkquist ansåg att kyrkan måste gå ut till folket, fostra karaktär och återknyta tron till nationens gemensamma liv.

Ur studentkorståget växte Ungkyrkorörelsen. Tidskriften Vår lösen blev dess organ. Parollen ”Sveriges folk – ett Guds folk” sammanfattade rörelsens uppgift: Svenska kyrkan skulle bära ansvar för hela folket och väcka en kristen gemenskap med rötter i svensk historia.

I skriften Kyrkotanken beskrev Björkquist sin folkkyrka som en luthersk andekyrka. Den skulle ge människor utrymme för ett eget religiöst liv och samtidigt förena dem med folkets liv. Han ville ge lekmännen ansvar i församlingarnas arbete.

Hans nationalism var uttalad. I Kyrkan, kriget och nationalismen skrev han om folkets väsen, historia och kallelse. Tillsammans med Per Stolpe startade han 1912 en egen nationalinsamling till försvaret. Försöket att förena den med Pansarbåtsföreningen strandade. För Björkquist hörde kristen tro, folkbildning och nationellt ansvar samman.

Sigtunastiftelsen ger rörelsen ett hem

Ungkyrkorörelsen behövde en fast plats. Björkquist tog initiativ till Sigtunastiftelsen, vars urkund skrevs 1915. De första byggnaderna invigdes 1917, samma år som Sverige högtidlighöll reformationens 400-årsminne.

Arkitekten John Åkerlund fick uppgiften att ge Björkquists program fysisk form. Anläggningen skulle vara en borg, ett hem, en skola och en helgedom. Åkerlund förenade drag från kloster, svenska Vasaborgar och den äldre hantverkstraditionen. Stiftelsen byggdes i sten, tegel och trä på höjden över Sigtuna.

Folkhögskolan utbildade unga människor. Gästhemmet och de stora salarna samlade kyrkomän, lärare, författare och samhällsdebattörer. Tidskriften, skolan och stiftelsen gjorde Ungkyrkorörelsen oberoende av tillfälliga möten och enskilda predikoresor.

Björkquist ledde verksamheten från 1915. Han blev rektor för Sigtuna folkhögskola, satt som lekmannaombud vid kyrkomöten och fick uppdrag i Svenska kyrkans diakonistyrelse och Uppsala domkapitel. År 1939 tog han initiativ till det nordiska ekumeniska institutet i Sigtuna.

Han hade ingen prästtjänst. Ändå ledde han en skola, en stiftelse och en tidskrift, predikade över hela landet och deltog i kyrkans centrala organ. Lunds universitet utsåg honom till teologie hedersdoktor 1923. Erlangens universitet följde 1932.

Lottdragningen ger Björkquist en plats på förslaget

Den 2 juli samlades prästerskapet till biskopsval. Biskoparna Torsten Ysander, Tor Andræ och Gustaf Aulén fick högst röstetal i det prästerliga valkollegiet.

När domkapitlets röster några dagar senare lades till fick Björkquist samma röstetal som Aulén. Lotten utföll till Björkquists fördel och förde upp honom på tremannaförslaget till Kungl. Maj:t.

Den 6 augusti valde Kungl. Maj:t Björkquist. Stockholms förste biskop var därmed en 58-årig filosofie licentiat och kyrklig institutionsbyggare som ännu inte kunde förrätta nattvard eller prästviga någon.

Kungl. Maj:t satte därmed en lekmannaledare framför flera präster och biskopar med vanliga ämbetskarriärer. Björkquist hade ägnat sitt vuxna liv åt att ge lekmännen större ansvar och hade redan lett kyrkliga institutioner på nationell nivå.

Biskopen måste först bli präst

Utnämningen utlöste en kyrkorättslig diskussion. Professorn i kyrkorätt Sven Kjöllerström och juristen Carl Axel Reuterskiöld hävdade att biskopsvigningen också kunde innefatta prästvigning. Svenska kyrkan valde en annan väg.

Två månader efter utnämningen prästvigdes Björkquist i Sigtuna den 6 oktober. Den 29 november biskopsvigdes han och kunde tillträda sitt ämbete fullt ut.

Han ledde Stockholms stift fram till 1954. Han tillträdde under krigsåren, när Norge och Danmark var ockuperade och Finland stred mot Sovjetunionen.

Samtidigt fortsatte Sigtunastiftelsen som fristående institution. Byggnaderna, biblioteket och verksamhetsarkivet bevarar spåren efter rörelsen som hade fört honom till biskopsämbetet. Hans personarkiv omfattar 156 volymer och omkring tio hyllmeter.

Björkquist avled 1985, 101 år gammal. Sigtunastiftelsen, tidskriften Vår lösen och Stockholms stift förde då vidare skilda delar av det arbete som hade börjat med studentkorståget 1909.

Kungl. Maj:ts beslut den 6 augusti 1942 gav Stockholms nya stift en ledare som hade hämtat sin auktoritet från rörelsebygge, folkbildning och nationell förkunnelse. Prästvigningen och biskopsvigningen kom senare. Skolan, stiftelsen, tidskriften och det kyrkliga programmet fanns redan.