Sverige återupprättar sitt universitet
Den 1 augusti 1593 undertecknade hertig Karl och åtta riksråd brevet som återupprättade Uppsala universitet. Sverige skulle åter få en egen högskola för att utbilda människor till ”det andliga och världsliga regementet”.
Några månader tidigare hade Uppsala möte slagit fast rikets evangelisk-lutherska bekännelse. Nu gav hertig Karl och rådet den nya ordningen lärare och inkomster. Kyrkan behövde präster, skolorna lärare och staten skrivkunniga ämbetsmän.
Brevet är daterat efter den julianska kalender som Sverige använde 1593. Datumet motsvarar den 11 augusti i dagens gregorianska kalender.
Ett universitet försvinner
Uppsala universitet hade grundats 1477 på initiativ av ärkebiskop Jakob Ulvsson. Påven Sixtus IV gav sitt tillstånd, riksrådet utfärdade privilegier och undervisningen började i oktober. Sverige hade fått sitt första universitet.
Verksamheten var nära förbunden med kyrkan. Studierna kretsade kring teologi, filosofi och juridik. Universitetet utbildade de män som behövdes för kyrkans organisation och rikets förvaltning.
När Jakob Ulvsson lämnade sitt ämbete 1515 började verksamheten falla sönder. Reformationen förändrade sedan den ekonomiska och religiösa grund som universitetet vilade på. Under Gustav Vasas tid blev undervisningen mycket begränsad. Erik XIV och Johan III gjorde senare försök att väcka lärosätet, men utan varaktigt resultat.
Omkring 1580 hade universitetet i praktiken upplösts. Den religiösa striden kring Johan III:s katolskt färgade liturgi drev lärare från Uppsala och gjorde lärosätet till en del av rikets konfessionella konflikt.
Uppsala möte kräver lärare och ordning
Efter Johan III:s död stod Sverige inför en maktkamp. Hans son Sigismund var katolik och redan kung av Polen. Hertig Karl och en stor del av prästerskapet ville säkra den lutherska ordningen innan Sigismund anlände för att ta över sitt svenska rike.
Vid Uppsala möte 1593 antogs den evangelisk-lutherska bekännelsen. Johan III:s liturgi avvisades och kyrkans lära gavs en fast form. I samma sammanhang krävde prästerskapet att universitetet skulle återupprättas.
Prästerskapet kopplade teologin till skolväsendet. Lärare måste prövas och utbildas. Studenter som skulle resa utomlands borde först ha lagt en kunskapsgrund hemma. Annars riskerade biskoparna att betala för långa utlandsstudier utan kontroll över studenternas förkunskaper eller undervisning.
Sverige hade länge sänt begåvade unga män till universitet i Tyskland och andra delar av Europa. Kontakterna gav kunskap men gjorde samtidigt kyrkan och staten beroende av utländska lärosäten. Ett universitet i Uppsala skulle skapa en gemensam svensk grund innan studenterna reste vidare.
”Åtminstone en högskola”
Brevet från den 1 augusti beskrev akademin som förstörd av den religiösa splittringen. I ett så ”berömligt konungarike” borde det, skrev hertig Karl och rådet, åtminstone finnas en högskola.
Kravet följde av Sveriges ställning som självständigt kungarike. Riket behövde människor som kunde undervisa, predika, skriva lagtexter, föra räkenskaper och sköta förvaltningen.
Brevet sade uttryckligen att de utbildade skulle kunna användas i både det andliga och världsliga styret. Universitetet var därmed en del av statsbygget. Bekännelse, bildning och förvaltning hörde samman.
Den politiska ledningen undertecknade återupprättelse- och underhållsbrevet den 1 augusti. Universitetets egen historieskrivning knyter den fulla återöppningen till de nya privilegier som utfärdades den 15 mars 1595.
Sju professurer får sin försörjning
Brevet angav sju professurer och ordnade deras inkomster.
Tre professurer var teologiska. Nils Olai Botniensis skulle undervisa i Gamla testamentet på hebreiska. Petrus Kenicius fick Nya testamentet på grekiska. Jacobus Erici Stockholmensis skulle undervisa i kristen lära och tidens religiösa stridsfrågor.
Den filosofiska fakulteten skulle ha fyra lärare. Ämnena omfattade astronomi, fysik och vältalighet. Tionde från namngivna socknar avsattes till deras försörjning. De teologiska lärarna fick dessutom prästgårdar och församlingar som ekonomisk grund.
Den 26 augusti tog hertig Karl och rådet nästa steg. Ett kommunitet för fyrtio fattiga studenter skulle ge dem mat, kläder och bostad. Även detta finansierades med tionde och spannmål från olika delar av riket.
Universitetet fick lärare, ämnen, inkomster och ett system för studenter utan egen förmögenhet. Hertig Karl och rådet gav återstarten en ekonomisk form som tidigare försök hade saknat.
Den katolske kungen måste säga ja
Augustibrevet var utfärdat i väntan på kung Sigismunds bekräftelse. Hertig Karl styrde mycket av det praktiska arbetet, men Sigismund var den rättmätige kungen och hans stadfästelse behövdes.
Det återupprättade universitetet skulle försvara den lutherska ordning som den katolske Sigismund betraktade med misstänksamhet. När han kom till Sverige invände han dessutom mot att så viktiga beslut hade fattats i hans frånvaro.
Hertig Karl, rådet, prästerskapet och ständerna höll fast vid kravet. Sigismund bekräftade till sist ordningen i mars 1594. Ett nytt privilegiebrev utfärdades av hertig Karl och rådet den 15 mars 1595.
Efter 1595 förblev universitetet litet, fattigt och utsatt för rikets fortsatta maktstrid. Professurer stod tidvis tomma och inkomsterna var osäkra. Lärare hamnade i konflikter och anslagen räckte inte alltid till den organisation som breven föreskrev.
Gustav II Adolf säkrar universitetets ekonomi
Gustav II Adolf gav universitetet omfattande ekonomiska resurser på 1620-talet. Antalet studenter växte och Uppsala blev en central utbildningsplats för stormaktens präster, lärare och ämbetsmän.
Där utvecklades också den svenska vetenskap som senare förknippades med namn som Olof Rudbeck, Anders Celsius och Carl von Linné. Universitetet gav forskare försörjning, bibliotek, kolleger och studenter. De kunde bygga vidare på varandras arbete och föra kunskapen vidare genom undervisningen.
Den första magisterpromotionen efter återstarten hölls år 1600. Under följande årtionden växte både ämnena och studentantalet. När Gustav II Adolf stärkte universitetets ekonomi på 1620-talet fanns redan den organisation som hertig Karl och rådet hade börjat bygga 1593.
Urkunden från den 1 augusti 1593 slog fast att Sverige behövde en egen institution för högre bildning och avsatte verkliga resurser till uppgiften.
Hertig Karl och riksrådet gjorde utbildningen av präster, lärare och ämbetsmän till en riksangelägenhet. Den kompetens som kyrkan och staten behövde skulle formas i Sverige. Beslutet inledde återuppbyggnaden som gav Uppsala universitet dess långvariga roll som svensk kunskapsinstitution.