Sverige går in i sitt sista krig

Mot dem stod omkring 26 000 norrmän och en ny stat som bara hade funnits i några månader. Norge hade antagit en egen grundlag, valt en egen kung och vägrat låta sig överlämnas genom ett fredsavtal.

Kriget var över efter knappt tre veckor. Sverige vann militärt och fick sin union. Norge tvingades ge upp sin valde kung men behöll grundlagen och Stortinget. Ur den korta kraftmätningen föddes en ordning som skulle bestå till 1905.

Freden som överlät ett land

Napoleonkrigen hade ritat om Europas karta. Sverige hade förlorat Finland till Ryssland 1809 och sökte ersättning i väster. Danmark stod kvar på Napoleons sida och tvingades efter hans nederlag underteckna freden i Kiel den 14 januari 1814.

I avtalet avträdde den danske kungen Norge till den svenske kungen. Formuleringen följde den gamla dynastiska världens logik: territorier bytte härskare när furstar vann eller förlorade krig. Norrmännen hade varken tillfrågats eller deltagit i uppgörelsen.

Sveriges kronprins Karl Johan, den tidigare franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, såg Norge som belöningen för Sveriges insats mot Napoleon. Unionen skulle kompensera för Finland, säkra den skandinaviska halvön och ge den nya svenska tronföljaren ett stort utrikespolitiskt resultat.

På papperet var saken avgjord. I Norge hade något annat redan börjat.

Norge svarar med en grundlag

Den danske prinsen Christian Frederik var ståthållare i Norge. Han försökte först hävda arvsrätt till kronan, men tvingades acceptera principen att makten måste vila på folket. I april samlades riksförsamlingen på Eidsvoll.

Den 17 maj antog församlingen Norges grundlag och valde Christian Frederik till kung. Därmed hade motståndet mot Kielavtalet fått en statlig form. Norge försvarade inte den gamla danska ordningen. Landet gjorde anspråk på att vara ett självständigt rike med egen författning.

Stormakterna stödde i huvudsak Sveriges krav. Under sommaren försökte deras sändebud få norrmännen att ge efter utan krig. Christian Frederik kunde tänka sig förhandlingar, men accepterade inte Karl Johans krav att svenska trupper skulle besätta norska gränsfästningar medan samtalen pågick.

Konflikten gick inte längre att lösa med budbärare. På morgonen den 26 juli överlämnades krigsförklaringen vid Svinesund. Samma dag angrep svenskarna Hvaleröarna.

Sveriges armé pressar Norge

Den svenska huvudstyrkan korsade gränsen natten till den 30 juli. Sverige hade fler soldater, bättre utrustning och ett befäl med erfarenhet från Europas stora krig. Den norska armén led av svaga förråd och hade små möjligheter att stå emot ett längre fälttåg.

Framryckningen gick snabbt. Fredrikstens fästning bands genom belägring. Fredrikstad kapitulerade den 4 augusti. Svenska styrkor öppnade vägen norrut, medan den norska ledningen avblåste ett planerat motanfall och drog sig tillbaka över Glomma.

Norrmännen saknade inte stridsvilja. De stoppade en mindre svensk styrka vid Lier och slog den under återtåget vid Matrand. Vid Langnes skans den 9 augusti stod försvaret emot upprepade svenska anfall. Men de lokala framgångarna ändrade inte styrkeförhållandet. Den svenska armén hade initiativet och kunde fortsätta mot Christiania.

För soldaterna var det ett verkligt krig med döda, sårade och sönderskjutna förband. Politiskt började förhandlingarna nästan lika snart som striderna.

Segern som blev en kompromiss

Karl Johan ville inte förvandla Norge till ett långvarigt uppror. Ett blodigt erövringskrig skulle kosta pengar, binda armén och kunna locka stormakterna tillbaka in i frågan. En union som norrmännen kunde leva med var mer värd än en ockupation som ständigt måste försvaras.

På norsk sida var läget ännu tydligare. Den 8 augusti drog Christian Frederik och statsrådet slutsatsen att kriget inte kunde vinnas. Förhandlingarna inleddes i Moss två dagar senare medan arméerna fortfarande stod i fält.

Konventionen i Moss slöts den 14 augusti. Sverige erkände nu den norska grundlagen och Stortinget som förhandlingspart. Grundlagen skulle endast ändras i den utsträckning som unionen krävde. Christian Frederik förband sig att lämna tronen, och Norge accepterade att förhandla om en förening med Sverige.

Den 4 november antog Stortinget en reviderad grundlag och valde Karl XIII till norsk kung. De två rikena fick en gemensam monark och gemensam utrikesledning, men Norge behöll sin grundlag, sitt parlament och en omfattande inre självständighet.

Sverige hade vunnit kriget. Norge hade räddat sin stat.

Sveriges sista krig

Unionen blev ingen svensk annektering. Den vilade på ett ojämnt maktförhållande, men också på ett avtal där norsk självständighet hade pressat sig in mellan Kieltraktatens rader. Den gamla ordningen kunde överlåta en krona. Den kunde inte längre utan motstånd överlåta ett folk.

Karl Johans kompromiss var kallt realistisk. Genom att avstå från fullständig underkastelse fick Sverige den union som stormaktspolitiken hade utlovat. Genom att göra väpnat och konstitutionellt motstånd behöll Norge institutionerna som senare gjorde full självständighet möjlig.

Fälttåget 1814 räknas som Sveriges senaste krig och blev det sista mellan skandinaviska länder. Det avslutade århundraden av nordiska krig, men inte därför att motsättningarna försvann. Det skapade en ordning där de måste hanteras politiskt.

Den 26 juli gick Sverige i krig för att verkställa ett avtal mellan kungar. Tre veckor senare stod unionen kvar, men på villkor som också erkände nationen. Svärdet avgjorde styrkeförhållandet. Motståndet avgjorde fredens form.