Nanna Svartz föds

Hon tog sig fram i en akademisk värld där männen styrde tjänsterna, sjukhusen och de kollegiala nätverken. Svartz svarade med hård disciplin och en vetenskaplig produktion som till sist gjorde motståndet mot hennes kön mindre viktigt än hennes meriter. Professuren blev inte en gåva från en upplyst institution. Karolinska Institutet tvingades erkänna en auktoritet som redan hade byggts i kliniken och forskningen.

Det bestående arvet finns i patienter som fick bättre behandling, i en svensk läkemedelsframgång och i de medicinska institutioner som hon hjälpte till att bygga.

Vem var Nanna Svartz

Nanna Charlotta Svartz växte upp som yngsta barn i en bildad familj i Västerås. Fadern Anshelm var filosofie doktor och läroverksadjunkt i latin. Sjukdom och död fanns nära. Hennes fyra syskon dog i tuberkulos i unga år, ett av dem innan hon föddes.

Västerås högre elementarläroverk för flickor gav henne inte möjlighet att avlägga studentexamen. År 1908 flyttade familjen därför till Stockholm. Vid Åhlinska skolan kunde hon läsa latinlinjen och ta studenten 1910. Året därpå började hon studera medicin vid Karolinska Institutet.

Kvinnor hade då kunnat studera vid KI i några årtionden, men deras formella rätt att utbilda sig betydde inte att sjukhus och universitet tog emot dem på samma villkor. Statliga läkartjänster, vikariat och akademiska ämbeten omgavs av regler och sedvänjor som hade formats för män. En kvinna kunde avlägga examen och ändå stoppas när tjänsterna och den verkliga makten skulle fördelas.

Svartz engagerade sig i Kvinnliga läkares permanenta kommitté. Gruppen drev en rak princip: yrkeskompetens och meriter skulle avgöra, inte kön. För Svartz blev detta också en personlig arbetsmetod. Hon höll privatlivet avskilt, klädde sig stramt och vårdade sin professionella auktoritet i en miljö där kvinnlighet kunde användas som argument mot henne.

Sveriges första kvinnliga professor i statlig tjänst

Svartz blev medicine licentiat 1918. Nio år senare disputerade hon och blev docent. Hon arbetade vid Serafimerlasarettet och S:t Eriks sjukhus, undervisade, behandlade patienter och byggde sin forskning inom invärtesmedicin.

Den 17 december 1937 utnämnde regeringen henne till professor i medicin vid Karolinska Institutet. Hon blev den första kvinnan på en ordinarie statlig professur i Sverige. Preciseringen är viktig. Matematikern Sofia Kovalevskaja hade blivit professor vid Stockholms högskola redan 1884, men högskolan var då en privat institution. Svartz bröt den statliga akademins spärr.

Utnämningen väckte stor uppmärksamhet. Vid sidan av diskussionen om vetenskapliga meriter tvivlade många öppet på att en kvinna kunde bära auktoriteten som professor och chef. Karolinskas lärarkollegium och sjukhusledning var manliga miljöer, sammanhållna av hierarkier, vänskap och familjeband.

Svartz vann inte genom att sänka kraven. Hon klarade de krav som fanns och arbetade vidare när hon hade nått den titel som andra senare skulle göra till hela berättelsen om henne. Under sin långa bana publicerade hon över 400 vetenskapliga arbeten. Den första medicinska artikeln kom 1913, den sista 1981.

Nanna Svartz och Salazopyrin

Mot slutet av 1930-talet sökte Svartz ett läkemedel mot reumatiska sjukdomar. Hon utgick från tanken att sjukdomen kunde ha en bakteriell komponent och föreslog att läkemedelsföretaget Pharmacia skulle förena sulfapyridin, som användes mot infektioner, med salicylsyra, som dämpade inflammation.

Resultatet blev sulfasalazin, marknadsfört som Salazopyrin. Läkemedlet började säljas 1940 och blev Pharmacias första stora läkemedelsframgång. Det gav inte den lösning på reumatismen som Svartz först hade hoppats på, men visade god effekt vid inflammatoriska tarmsjukdomar och fick senare åter en plats i behandlingen av reumatiska sjukdomar.

Salazopyrin används fortfarande. Det ger hennes livsverk en ovanlig konkretion. Många historiska pionjärer lämnar efter sig ett namn, ett porträtt och en titel. Svartz lämnade också efter sig tabletter som läkare ännu skriver ut till människor med värk och svåra inflammationer.

Forskning som blev institution

Svartz nöjde sig inte med den egna kliniken. Hon blev den första föreståndaren för Konung Gustaf V:s forskningsinstitut och deltog i uppbyggnaden av svensk forskning och vård kring reumatiska sjukdomar. Hon satt i vetenskapliga råd, ledde medicinska sammanslutningar och arbetade med Karolinska sjukhusets utveckling.

Hennes patientkrets visar vilken auktoritet hon fick. Bland patienterna fanns Sveriges första kvinnliga läkare Karolina Widerström, Sovjetunionens sändebud Aleksandra Kollontaj, den finske marskalken Gustaf Mannerheim och statsminister Tage Erlander. Genom dessa kontakter kunde hon också dra in donationer till forskningen.

Svartz fortsatte arbeta långt efter den ålder då de flesta lämnar yrkeslivet. Hon stannade i laboratoriet till 1983. Då var hon 93 år. Tre år senare dog hon i Stockholm.

Arvet efter Nanna Svartz

Nanna Svartz pressas ofta in i en enkel berättelse om representation: en kvinna tog sig in där bara män hade funnits. Hennes professur fick sin tyngd genom forskningen, behandlingen av patienter och de institutioner hon byggde.

Hon visar också skillnaden mellan en titel som delas ut för syns skull och en ställning som erövras genom arbete. Karolinska Institutet utsåg henne inte för att signalera modernitet. Regeringen utnämnde en läkare som redan hade visat att den akademiska spärren stod i vägen för svensk medicin.

Den 25 juli minns vi därför en människa som förenade bildning, disciplin och praktisk nytta. Hon bröt en institutionell gräns, men hon stannade inte vid gränsen. Hon gick vidare och byggde sådant som överlevde henne.