När Sverige avsatte Sigismund

Avsättningen bröt den svensk-polska personalunionen. Den gjorde hertig Karl till rikets verklige styresman och öppnade vägen för den gren av Vasaätten som skulle föra Sverige in i stormaktstiden. Men avgörandet kom efter ett inbördeskrig och följdes av avrättningar. Den nya ordningen föddes ur en maktkamp där båda sidor ansåg sig försvara lag, tro och krona.

Sigismund var kung över två riken

Sigismund föddes på Gripsholms slott 1566 som son till Johan III och den polska prinsessan Katarina Jagellonica. Fadern lät uppfostra honom som katolik. Det gav sonen en möjlighet att väljas till kung i det polsk-litauiska samväldet, vars tron han besteg 1587.

När Johan III dog 1592 ärvde Sigismund också Sveriges krona. Konstruktionen såg storslagen ut: en svensk Vasa styrde både Sverige och det väldiga Polen-Litauen. I praktiken samlade unionen två riken med olika lagar, politiska system och religiösa ordningar under en kung som måste tillbringa större delen av sin tid i Polen.

Sverige hade samtidigt tagit ett tydligt steg bort från Johan III:s försök att närma kyrkan till katolsk liturgi. Vid Uppsala möte 1593 antog prästerskapet den augsburgska bekännelsen och slog fast den evangelisk-lutherska läran. När Sigismund kom till Sverige för att krönas tvingades han därför lova att respektera svensk lag, Uppsala mötes beslut och den svenska kyrkans ordning.

Han kröntes i Uppsala i februari 1594. Redan frågan om vad som skulle hända när kungen återvände till Polen skapade nästa konflikt.

Vem skulle styra Sverige

Sigismund ville fördela makten mellan hertig Karl, riksrådet och kungliga ståthållare som svarade direkt inför honom. Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son, krävde en starkare ställning som riksföreståndare. Rådsadeln hade egna intressen och ville inte lämna hela styret åt hertigen.

Tvisten gällde befogenheter, men också rikets politiska centrum. Kunde en frånvarande kung tillsätta sina män, stoppa riksdagar och leda Sverige från Polen? Eller hade hertigen och ständerna rätt att handla när kungen befann sig utomlands?

Karl kallade samman möten trots Sigismunds förbud och trängde undan kungens ståthållare. Han använde den protestantiska saken, böndernas stöd och misstron mot rådsadeln för att bygga sin makt. Sigismunds anhängare såg i stället en hertig som trotsade sin laglige kung och steg för steg tog över riket.

Motsättningen gick till sist inte att lösa med skrivelser och förhandlingar.

Slaget vid Stångebro avgjorde maktkampen

Sommaren 1598 seglade Sigismund mot Sverige med en här som bestod av både svenska anhängare och utländska soldater. Han vann vid Stegeborg men utnyttjade inte segern till att krossa hertig Karls styrkor.

Den 25 september möttes arméerna vid Stångebro utanför Linköping. Dimman låg över Stångån när striden började. Karls män tog initiativet, pressade kungens styrkor vid broarna och erövrade deras artilleri. Sigismund besegrades.

Efter slaget slöt kungen och hertigen ett fördrag. Sigismund skulle avskeda de främmande soldaterna, regera enligt sin försäkran och låta en riksdag avgöra tvisten. Flera rådsherrar som hade stött honom utlämnades till Karl.

Sigismund fullföljde inte uppgörelsen. I oktober lämnade han Sverige och seglade till Danzig. Därifrån fortsatte han att hävda sin rätt till kronan, men i Sverige tog hertig Karl slott efter slott. Kalmar föll 1599 och motståndet i Finland bröts.

När riksdagen samlades i Stockholm fanns det därför knappast någon makt kvar bakom kungatiteln.

Riksdagen avsatte Sigismund den 24 juli 1599

Riksdagen skulle ha samlats i maj, men belägringen av Kalmar försenade hertig Karl. Först under sommaren kunde ständerna fatta det beslut som gav segern dess rättsliga form. Den 24 juli dagtecknades avsättningen av Sigismund.

Ständerna stängde inte genast dörren för hela hans familj. De erbjöd kronan åt Sigismunds fyraårige son Vladislav, under villkor att pojken skickades till Sverige och uppfostrades här. Erbjudandet visar att striden inte enbart handlade om Vasaättens arvsrätt. Riket krävde en kung som fanns i Sverige och kunde formas av svensk lag och religion.

Sigismund skickade aldrig sonen. Året därpå konstaterade ständerna att han inte hade svarat på erbjudandet och uteslöt Johan III:s katolska ättlingar ur tronföljden. Hertig Karl fortsatte som riksföreståndare och blev senare kung Karl IX.

Sverige valde riksordning framför personalunion

Den 24 juli 1599 förlorade Sigismund kronan i formell mening. I verkligheten hade dimman vid Stångebro, Kalmars fall och kungens avresa redan avgjort saken. Riksdagens uppgift blev att omvandla segern till ordning.

Den ordningen var svensk och protestantisk, men inte fredlig. Karl lät ställa sina främsta motståndare inför rätta. Fem rådsherrar avrättades i Linköpings blodbad 1600. Han säkrade sitt välde genom att förena stöd från ständerna med hänsynslös maktpolitik.

Sigismund accepterade aldrig avsättningen. Han och hans söner fortsatte att göra anspråk på Sveriges krona, och den dynastiska tvisten bidrog till årtionden av krig mellan Sverige och Polen. Först vid freden i Oliwa 1660 avstod den polska Vasagrenen från anspråken.

Riksdagen 1599 löste alltså inte konflikten mellan de båda rikena. Den besvarade en annan fråga: vem som fick bestämma Sveriges styre när kungen hade sitt maktcentrum utanför landet.

Ständernas svar var att arvsrätt och kungatitel inte räckte. Regenten måste underordna sig rikets lag, kyrkoordning och politiska verklighet. Sigismund var fortfarande kung i Polen när han dog 1632. I Sverige var hans tid över den 24 juli 1599.