Jan Myrdal föds
Dagen då en av den svenska vänsterns hårdaste intellektuella röster föddes
Den 19 juli 1927 föddes Jan Myrdal i Bromma. Han blev författare, skribent och debattör, men också något mer: en symbol för den svenska vänsterintellektuella miljö där revolution kunde beskrivas som befrielse, diktaturer som historiska nödvändigheter och västerländsk självkritik som intellektuell överlägsenhet. Myrdal var begåvad, produktiv och ofta modigare än sina fiender. Just därför säger hans bana så mycket om svensk kulturmakt.
Han var son till Alva och Gunnar Myrdal, två av socialdemokratins mest internationellt kända gestalter. Men Jan Myrdal blev inte bara ett barn av folkhemsets elit. Han blev en offentlig revoltör inifrån samma bildade klass. Han skrev mot borgerligheten, mot liberalismen och mot det han såg som västerländsk imperialism.
I den rollen fick han stort inflytande. Inte därför att alla höll med honom, utan därför att han visade hur långt den svenska offentligheten kunde följa en revolutionär blick på världen när den kom i litterär, lärd och antikolonial form.
Vem var Jan Myrdal
Jan Myrdal skrev romaner, reseböcker, essäer, polemik och självbiografiska texter. Han gjorde långa resor, ofta tillsammans med konstnären och fotografen Gun Kessle, och skrev om Kina, Indien, Afghanistan och andra delar av världen som den svenska efterkrigsvänstern gärna placerade utanför den västliga ordningens moraliska karta.
Hans genombrott som politisk reseskildrare kom med böcker som Rapport från kinesisk by. För många svenska läsare blev Kina inte bara ett land, utan en projektionsyta. Där kunde västerländsk alienation, kapitalism och liberal demokrati ställas mot bilden av ett folk i revolutionär rörelse.
Myrdal skrev med auktoritet. Han rörde sig inte som en ytlig turist genom ämnena. Han läste, reste, samlade, polemiserade och byggde en egen position. Det gjorde honom farligare än den vanliga modedebattören. Han kunde ge hårda politiska lojaliteter en kulturell form som överlevde långt efter att andra hade bytt åsikt.
Maoismen och den svenska offentligheten
Jan Myrdal hörde till den generation där delar av den svenska vänstern riktade blicken bort från Moskva och mot Peking, Hanoi, Tirana och andra revolutionära symbolplatser. Sovjetkommunismen hade förlorat sin romantiska kraft för många. Kina kunde fylla tomrummet.
Den svenska maoismen var aldrig bara en partipolitisk sekt. Den var också en stil, ett språk och en självbild. Den gav unga akademiker och kulturmänniskor en känsla av att stå på historiens sida mot kolonialism, kapitalism och amerikansk makt. Myrdal blev en av dem som kunde uttrycka den hållningen med större beläsenhet och hårdare ton än de flesta.
Problemet låg inte i att han kritiserade väst. Mycket i väst förtjänade kritik. Problemet låg i vad han var beredd att ursäkta när våldet kom från rätt historisk riktning. Revolutionära regimer kunde få en annan behandling än reaktionära. Brutalitet kunde kallas nödvändighet om den bar de rätta orden.
Kulturmaktens skyddade radikalism
Myrdal väckte ofta vrede. Han hamnade i konflikter, polemiserade hårt och stod fast där andra gled undan. Men den svenska offentligheten gav honom ändå en plats under lång tid. Det är det intressanta.
En högerintellektuell som hade behandlat auktoritära högerregimer med samma välvilja som delar av vänstern visade revolutionära vänsterregimer hade sällan fått samma kulturella uthållighet. Myrdal kunde vara extrem och ändå förbli litterär. Han kunde vara politiskt hård och ändå behandlas som en del av det seriösa samtalet.
Det säger något om efterkrigstidens Sverige. Radikalism från vänster uppfattades ofta som moralisk energi, även när den drogs mot diktatur. Borgerlig eller nationalistisk kritik kunde däremot misstänkliggöras som farlig redan innan den formulerats.
Därför minns vi 19 juli 1927
Den 19 juli minns vi Jan Myrdals födelse därför att hans liv visar en central svensk konflikt. Han var inte en platt karikatyr. Han var beläst, stridbar och självständig. Men hans betydelse ligger också i hur han blottlade den svenska kulturvärldens asymmetri.
Vänstern kunde göra revolutionär hårdhet till bildning. Den kunde tala om folk, befrielse och historia samtidigt som den blundade för den människa som maldes ned av systemen. Myrdal gjorde detta med större konsekvens än de flesta, och han tvingade därför fram den fråga som många ville undvika.
Vad händer med ett kulturliv när dess mest uppburna radikalism kan romantisera makt så länge makten säger sig tala för de förtryckta?
Jan Myrdal är en del av svaret. Han visar hur idéer får skydd när rätt klass, rätt språk och rätt politisk riktning bär dem. Därför är hans födelsedag inte bara en litterär notis. Den är ett datum i svensk idéhistoria.