När vänsterterror blev hjältesaga

Explosionen dödade Walter Close och skadade 23 andra.

Bomben var ingen symbolisk markering, ingen hård pamflett och inget upplopp som spårade ur. Anton Nilson satte dynamit mot ett fartyg där människor bodde och sov. Om politiskt våld betyder något, betyder det detta.

Efteråt gjorde svensk arbetarrörelse Amaltheadådet till mer än ett brott. Terroristerna blev Amaltheamännen. Dådet fick plats i arbetarhistorien. Den rörelse som i dag gärna håller högtidstal mot politiskt våld har aldrig gjort upp med hur den egna historien vårdar vänsterns våldsverkare.

Amaltheadådet 1908

Bakgrunden var hamnarbetarkonflikten i Malmö sommaren 1908. Arbetsgivarna hade kallat in brittiska arbetare för att ersätta strejkande hamnarbetare. De brittiska strejkbrytarna placerades på logementsfartyget Amalthea, en bit ut från kajen, eftersom stämningen på land var så laddad.

Förbittringen i arbetarmiljön var stark. Men förbittring är inte frikort för terror.

Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern planerade attentatet. Dynamiten hade stulits från Klagshamns kalkbrott. Bomben byggdes i en chokladlåda av plåt. Natten mot den 12 juli tog sig Nilson ut till fartyget och placerade laddningen vid lastluckan.

När den exploderade slets ett hål upp i skrovet. Walter Close dödades. Tjugotre män skadades, flera med svåra bränn- och splitterskador. Kung Gustaf V besökte de skadade på sjukhuset i Malmö. Stadens ledning hedrade den döde när hans kista fördes bort.

Eftervärldens ideologiska dimma får inte dölja kärnan: en man dog. Flera människor fick sina kroppar sönderslitna. De var inte symboler. De var människor.

Domarna och kampanjen

De tre gärningsmännen greps. Nilson hade tappat ett lönekvitto i båten. Rosberg greps. Stern angavs efter polisförhör med personer i den ungsocialistiska miljön.

Domarna blev hårda. Anton Nilson och Algot Rosberg dömdes till döden. Alfred Stern dömdes till livstids straffarbete. Högsta domstolen mildrade Rosbergs straff och Nilsons dödsdom omvandlades senare till livstid. Därefter växte kampanjen för Amaltheamännens frigivning.

Man kan motsätta sig dödsstraff utan att försköna brottet. Det är en sak att säga att staten inte ska avrätta politiska våldsverkare. Det är en helt annan sak att börja behandla dem som kampgestalter.

Där passerade arbetarrörelsen gränsen.

I Uttalanden om Amalthea-attentatet från 1913 skrev Hjalmar Branting att gärningsmännen hade ”glömt samhällets primitivaste bud” och begått brott som inga ursäktande motiv kunde överskyla. Men han stannade inte där. Han skrev också att förbrytelsen stod de politiska brotten nära, att gärningsmännen haft ett ”osjälviskt syfte” och att bomben måste förstås mot bakgrund av hamnkonflikten 1908.

Branting gav hjältesagan dess språk. Han medgav brottet men gav det en högre mening. Motivet trängde undan offren. Terrorn gjordes till en yttersta utlöpare av klasskampen.

När socialdemokratin fick regeringsmakt

Kampanjen blev bred. Namn samlades in. Möten hölls. Agitationen spreds i press och broschyrer. Socialdemokratiska och liberala röster krävde amnesti, medan ungsocialister och anarkister vårdade Amaltheamännen som egna martyrer.

År 1917 kom det politiska genombrottet. Sverige stod i oro. Revolutionen i Ryssland kastade sin skugga över Europa. Den nya regeringen med liberaler och socialdemokrater tillträdde. Samma höst släpptes Amaltheamännen.

När Socialdemokraterna för första gången gick in i regeringsmakten blev frigivningen av män som sprängt ett logementsfartyg en symbolfråga.

Efter frigivningen fortsatte myten. Anton Nilson reste till Ryssland och blev stridsflygare i Röda armén. I svensk arbetarrörelse kunde han ändå leva vidare som den gamle Amaltheamannen, en revolutionär gestalt från kampens hårda år.

Minnet som avslöjar dubbelmoralen

Hundra år efter attentatet levde sprängningen kvar som mer än en historisk notis. År 2008 uppmärksammades hundraårsdagen vid Beijerkajen i Malmö med tal, musik och sång. ABF i Malmö stod bakom ett arrangemang där en minnesplakett skulle invigas på platsen där Amalthea låg förtöjd. LO-tidningen Arbetet skrev att Amalthea har en given plats i svensk arbetarhistoria.

SVT formulerade dubbelheten tydligt. Arbetarrörelsen tog avstånd från själva bombdådet i ett tidigt skede, men många socialdemokrater, liberaler och socialister såg enligt historikern Roger Johansson upp till personerna för deras kampanda. Malmö ungsocialistiska klubb sade sig inte hylla dådet, men satte upp ett minnesmärke som en ”hyllning till Amaltheamännens kamp”. Kulturnämnden i Malmö avtäckte också ett minnesmärke på platsen.

Försköningen arbetar med sådana gränsdragningar. Man säger att man inte hyllar bomben. Man hyllar bara männen. Inte mordet, bara kampen. Inte terrorn, bara ”kampandan”.

Men en politisk rörelse väljer själv vilka minnen den vårdar. Den kan minnas ett offer. Den kan minnas ett brott. Den kan minnas en varning. Eller så kan den vårda gärningsmännen som romantiska gestalter.

Socialdemokratins problem är inte att man en gång krävde nåd för dömda män. Problemet är att Amaltheadådet inte har fått stå som en ren varning mot vänsterns politiska våld. I stället har gärningsmännen gång på gång bäddats in i berättelsen om arbetarrörelsens kamp.

Terror med rätt partifärg

Dagens datum den 12 juli handlar därför om mer än en bomb i Malmö hamn. Eftervärlden sorterar våld efter ideologisk färg.

När våldet kommer från motståndaren används det som bevis för en hel miljös ondska. När våldet kommer från vänstern börjar orden ändra form. Terror blir desperation. Bombmän blir kampkamrater. Ett mordoffer blir en detalj i en större social konflikt.

Den sorteringen är moraliskt ohederlig.

Den som säger sig vara mot politiskt våld måste börja med den egna historien. En rörelse kan inte fördöma fiendens extremister och samtidigt vårda sina egna som hjältar från förr. Den kan inte tala varmt om demokratin och samtidigt romantisera män som satte dynamit mot sovande arbetare.

Den 12 juli 1908 sprängdes Amalthea i Malmö hamn. Walter Close dog. Tjugotre människor skadades. Tre vänsterterrorister dömdes.

Sverige bör minnas dem för vad de gjorde, inte för den hjältesaga som deras politiska arvtagare byggde efteråt.