När Andrée lyfte mot isen

I Virgo hamn blåste vinden äntligen från rätt håll. Ballonghuset revs upp, gondolen packades, de sista hälsningarna skrevs. Andrée dikterade telegram till kung Oscar och till Aftonbladet. Strindberg fotograferade i sista stund. Sedan kom ordern som skulle bli kvar i den svenska polarhistorien: ”Kapa överallt!”

Ballongen steg under leverop. Männen svarade från gondolen: ”Leve gamla Sverige!”

Andrées polarexpedition 1897

Andrées polarexpedition föddes ur en tid som trodde hårt på teknik, upptäckter och nationell prestige. Europa jagade vita fläckar på kartan. Polartrakterna blev prövningsplats för vetenskap, imperier, tidningar och män som ville bevisa att de kunde gå längre än andra.

Sverige hade ingen stormaktsroll i Arktis. Andrée gav landet en annan väg in i tävlingen. Han ville inte släpa sig fram med hundspann eller fartyg. Han ville låta vinden bära en svensk ballong över det område andra inte hade kunnat bemästra.

Planen var djärv. Örnen skulle fyllas med vätgas på Danskön vid Spetsbergen och driva norrut. Med hjälp av släplinor och segel hoppades Andrée kunna styra ballongen tillräckligt för att passera Nordpolen och sedan landa i Ryssland, Alaska eller Kanada.

Pressen, sponsorerna och den nationella fantasin förstod projektet omedelbart. En svensk ingenjör skulle lyfta från isens rand och lösa polarfrågan från luften.

Tekniken som skulle tämja vinden

Svagheten låg i samma punkt som lockelsen: Andrée litade på att tekniken skulle ge honom kontroll över något som ännu inte var kontrollerat.

Släplinorna skulle hänga ner från ballongen, bromsa farten mot mark eller is och ge seglen någon verkan. Metoden hade prövats, men den gav inte den styrbarhet som expeditionen behövde. Ballongen hade också visat problem redan året före. Vid 1896 års försök på Danskön visade det sig att Örnen inte var så tät som beräknat. Gas läckte genom skarvarna.

Meteorologen Nils Ekholm, som hade ingått i expeditionen, lämnade projektet efter 1896. Andrée fortsatte. Knut Frænkel tog platsen. Strindberg, den unge fotografen och fysikern, stod fast vid sitt löfte att följa med.

En snabb dom skulle kalla alltihop dårskap. Den domen blir för platt. Andrée var ingen clown. Han var ingenjör, ballongfarare och en man ur en tid som ville att vetenskap, viljestyrka och nationell energi skulle dra världen framåt. Problemet var inte brist på allvar. Problemet var att allvaret bands vid fel slutsats.

Starten på Danskön

Morgonen den 11 juli fick expeditionen sin chans. Vinden kom från sydsydväst och verkade hålla i sig. Andrée bad om betänketid, men förberedelserna fortsatte. Strindbergs senare anteckningar beskriver hur männen diskuterade om de skulle försöka. Frænkel ville fara. Strindberg ansåg att de borde fresta. Andrée tvekade, men gav order om att arbetet skulle börja.

Ballonghusets framsida revs. Småballonger släpptes upp för att pröva vinden. Gondolen fästes. Ballast togs ombord. Strindberg hann fotografera. Sedan steg de tre upp.

Under de första minuterna visade sig skillnaden mellan föreställning och verklighet. Örnen rörde sig lågt ut över Virgo hamn. Släplinorna drog mot mark och vatten. Gondolen doppade i hamnen. Männen kastade ballast för att komma fria. Enligt den senare sammanställningen i Med Örnen mot polen förlorade de 207 kilo ballast när nio sandsäckar tömdes.

Sedan kom den avgörande förlusten. De långa släplinorna lossnade vid skruvskarvarna. Ytterligare omkring 530 kilo försvann. Styrsystemet som skulle ge Andrée kontroll föll bort nästan omedelbart.

Örnen var inte längre den maskin expeditionen hade räknat med. Den var i praktiken en fri ballong, driven av vinden.

Från hjältefärd till isvandring

Den första katastrofen såg inte ut som en katastrof. Ballongen försvann inte i eld. Ingen dog vid starten. Från marken såg man Örnen stiga, driva vidare och försvinna mot polarområdet. I Sverige kunde berättelsen om hjältefärden fortsätta ännu en tid.

Ombord började en annan verklighet. Ballongen steg och sjönk, förlorade gas, drev med väder och dimma. Den 14 juli avbröts flygningen. Männen stod på packisen med utrustning som inte var gjord för den långa marsch som nu väntade.

Där började expeditionens andra liv: släpande båtar, pulkor, proviant, isråkar, jakt, anteckningar, fotografier, kyla och långsam utmattning. Andrée, Strindberg och Frænkel kämpade sig fram över en arktisk värld som inte brydde sig om svensk press, kungliga telegram eller teknisk optimism.

De nådde aldrig tillbaka. I oktober dog de på Vitön. Där låg de tills norska fångstmän och forskare från Bratvaag-expeditionen fann lägret 1930. Dagböcker, fotografier och föremål gjorde den försvunna expeditionen synlig igen efter 33 år.

Mod utan verklighetsprövning

Dagens datum den 11 juli handlar om en svensk expedition som började i nationell stolthet och slutade i isens tystnad.

De sista ropen från gondolen bär fortfarande kraft. ”Leve gamla Sverige!” var inte en tom fras för männen som lyfte. De bar sin tids bild av Sverige som ingenjörsland, upptäckarland och nation med rätt att handla i världen.

Just därför måste eftervärlden läsa expeditionen kallt. Ett folk behöver mod, men modet får inte ersätta prövning. En stat, en rörelse eller en civilisation som vill bestå måste kunna skilja mellan viljestyrka och självbedrägeri. Invändningar är inte alltid feghet. Ibland är de den sista kontakten med verkligheten.

Andrées färd ska inte minnas som ett argument mot upptäckarlust. Den ska minnas som ett svenskt varningstecken: stora företag kan förlora verklighetskontakten medan applåderna gör det svårare att säga nej.

Den 11 juli 1897 lyfte Örnen från Danskön. Tre svenskar steg mot polen. Isen tog emot dem utan hänsyn till deras dröm.