Tage Erlander dör

Per Albin Hansson gav folkhemmet dess språk före kriget. Erlander blev mannen som satt längst vid makten när den socialdemokratiska staten byggdes ut. Han efterträdde Per Albin 1946 och lämnade över till Olof Palme 1969. Mellan dem låg 23 år och tre dagar vid regeringsmakten.

När Erlander dog hade Sverige redan förändrats. Palmes tid hade fört in en hårdare ideologisk ton. 1970-talets ekonomiska problem hade slitit på den gamla modellen. Men Erlanders namn stod ännu för den period då socialdemokratin kunde framstå som landets naturliga regering, nästan som en del av statsapparaten själv.

Statsministern som blev ordningen

Tage Erlander föddes 1901 i Ransäter i Värmland. Han kom från lärarhemmet, studerade i Lund och gick in i politiken genom studentliv, folkrörelser och socialdemokratisk organisering. Han var ingen tribun i första hand. Han var en lång, lärd och arbetsam organisationsmänniska med sinne för maktens vardag.

Den rollen passade efterkrigstidens Sverige. Landet stod utanför krigets ruiner, industrin gick starkt, bostäder byggdes, skolsystemet växte och välfärdsapparaten breddades. Erlander ledde inte ett sönderslaget land som måste resa sig ur spillrorna. Han ledde ett homogent, arbetsamt och hög­tillitssamhälle i en gynnsam ekonomisk tid.

Det var hans styrka. Han förstod hur man höll ihop partiet, staten och väljarna under lång tid. Socialdemokraterna vann inte bara val. De placerade sina begrepp, sina människor och sina förväntningar i institutionerna.

Folkhemmet och det starka samhället

Erlanders viktigaste politiska arv var idén om det starka samhället. Den offentliga sektorn skulle växa, skatterna skulle bära expansionen och staten skulle möta medborgarnas stigande krav med fler system, fler tjänster och mer planering.

Detta syntes i striderna om pensionerna, omsättningsskatten, bostadsbyggandet, utbildningen och den offentliga välfärden. Erlander var inte revolutionär. Han förstatligade inte näringslivet på sovjetiskt manér. Hans metod var svenskare och mer uthållig: staten skulle byggas in i vardagen, steg för steg, tills människor började tänka på den som själva tryggheten.

Här ligger både hans storhet och problemet. Erlander såg att svenskarna redan var organiserade, disciplinerade och vana vid folkrörelser, föreningar och lokala plikter. Socialdemokratin kunde använda den kulturen för att bygga en stark stat. Den skapade inte ensam den tillit som gjorde modellen möjlig.

Homogenitetens outtalade förutsättning

Efterkrigstidens folkhem vilade på sådant som ofta utelämnas när modellen hyllas: kulturell närhet, låg invandring, gemensamma normer, hög arbetsmoral och en stark känsla av nationell samhörighet. Det var inte en mångkulturell serviceapparat. Det var ett svenskt samhälle med en växande socialdemokratisk stat ovanpå.

Erlander visar hur en politisk rörelse kan göra sig själv till förvaltare av ett folks resurser, vanor och förtroende. När modellen fungerar ser staten nästan osynlig ut. Skatten tas in, reformen läggs fram, myndigheten växer, medborgaren anpassar sig.

Men om förutsättningarna förändras blir samma stat något annat. Ett system som byggdes på tillit kan inte behandla tilliten som en outsinlig naturresurs. En välfärdsapparat som byggdes i ett sammanhållet folk kan inte utan kostnad flyttas in i ett splittrat samhälle.

Från Erlander till Palme

Erlander avgick 1969 på höjden av sin popularitet. Han hade lett Socialdemokraterna till egen majoritet i valet 1968 och kunde lämna över till Olof Palme. Det var en ordnad succession: den gamle folkhemsbyggaren gav plats åt den yngre ideologen.

Palme var inte ett brott med Erlander. Han var en fortsättning i ny tonart. Kansliet, partiet, staten och den offentliga moralen fanns redan där. Erlander hade byggt ramen som Palme kunde fylla med mer internationell radikalism, mer kulturkamp och mer ideologiskt självförtroende.

Därför blir Erlander ofta mildare behandlad i det svenska minnet. Han framställs som varm, humoristisk och faderlig. Det fanns sådana drag. Men den bilden får inte dölja maktens sakliga innehåll. Under Erlander förvandlades Socialdemokraterna från ett parti som styrde Sverige till en maktordning som många svenskar hade svårt att föreställa sig landet utan.

Därför minns vi 21 juni 1985

Den 21 juni minns vi Tage Erlander därför att hans död markerade slutet för en man som personifierade ett helt politiskt sekel. Han var skicklig, uthållig och mer betydande än de flesta svenska statsministrar. Ingen seriös historieskrivning kan göra honom liten.

Men en nationalistisk läsning ska inte falla in i folkhemmets egen självbild. Erlanders Sverige fungerade inte för att staten var magisk. Det fungerade därför att staten stod ovanpå ett folk med stark sammanhållning, levande pliktkänsla och hög tillit.

Socialdemokratin tog dessa resurser i bruk och byggde makt av dem. När senare politiker förbrukade samma resurser fortsatte de länge att tala som om apparaten kunde bära sig själv. Erlanders liv visar varför det en gång kunde fungera. Hans eftermäle visar varför det inte räcker att ärva institutionerna när man har försvagat folket som bar dem.