Carl Swartz föds i Norrköping

Carl Swartz från Norrköping

Carl Swartz var son till fabrikören och riksdagsmannen Erik Swartz och Elisabeth Forsgren. Han studerade i Uppsala och Bonn, men återvände till Norrköping och familjens tobaksfirma Petter Swartz. Där blev han industriman, kommunalman, bankman, donator och en del av den borgerliga stadselit som bar mycket av det sena 1800-talets lokala Sverige.

Svenskt biografiskt lexikon visar en typisk bana för den gamla högern. Swartz satt i Norrköpings stadsfullmäktige, ledde bankstyrelser, kom in i första kammaren och blev finansminister 1906. Som finansminister medverkade han till enhetlig inkomst- och förmögenhetsskatt, båda progressiva. Han passar därför dåligt som karikatyr. Swartz tillhörde ett äldre konservativt Sverige där ordning, ekonomi, ämbete och lokalt ansvar hörde ihop.

År 1916 blev han universitetskansler. Året därpå blev han statsminister.

Hungeråret 1917

När Hjalmar Hammarskjölds regering föll våren 1917 hade världskriget pressat Sverige hårt. Landet deltog inte i kriget, men kriget styrde ändå svensk vardag. Avspärrningar, misslyckade handelsförhandlingar och svaga skördar slog mot livsmedelsförsörjningen. Staten ransonerade bröd och mjöl. Köerna växte.

Februarirevolutionen i Ryssland gav samtidigt vänstern nytt självförtroende. I april och maj drog hungerdemonstrationer genom svenska städer och bruksorter. Arbetare protesterade mot livsmedelsbristen. Värnpliktiga deltog i flera demonstrationer. Myndigheterna såg första maj närma sig och fruktade en svensk brytpunkt.

Det var därför Gustaf V kallade Carl Swartz. Arvid Lindman och Ernst Trygger väckte för starkt motstånd hos vänsterpartierna. Swartz var högerman, men av annat snitt: konservativ, försiktig, borgerlig och mindre användbar som revolutionär fiendebild.

Hans regering satt bara från den 30 mars till den 19 oktober 1917. Under de månaderna tvingades högern pröva en obekväm fråga: vilka delar av den gamla makten kunde offras för att staten skulle hålla?

Skyddskårer och Branting

Inför första maj bildade borgerliga kretsar en skyddskår i Stockholm. Den skulle försvara ordningen. Vänstern såg i stället en provokation. I en redan laddad stad fanns risken att kåren eskalerade gatukonflikten.

Swartz avvecklade skyddskåren. Han öppnade också en informell kanal till socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting. Uppgörelsen var praktisk: socialdemokraterna skulle bidra till lugn under demonstrationerna, och missnöjet skulle ledas in i rösträttsfrågan.

Det var inte samförstånd i modern mening. Det var krishantering. Swartz ville inte ge upp högerns ställning i första kammaren. Branting ville driva fram rösträttsreform och hålla den revolutionära vänstern borta från initiativet. Båda visste vad blod på Stockholms gator kunde kosta.

Här ligger Swartz historiska betydelse. Han drev inte demokratins genombrott. Han blev en av de konservativa som tvingades inse att det gamla systemet inte kunde hållas intakt utan att priset blev högre än vinsten.

Valet och parlamentarismen

I andrakammarvalet hösten 1917 gick liberaler och socialdemokrater starkt framåt. Högern förlorade. Ändå var parlamentarismen ännu inte självklar svensk norm. Författningens gav kungen utrymme att försöka hålla kvar en regering utan stöd i den folkvalda andra kammaren.

Regeringsskiftet fick därför större betydelse än ett vanligt valresultat. Swartz och högerledningen prövade tanken på samlingsregering och andra lösningar, men fick ge upp. Regeringen avgick. Liberalernas Nils Edén bildade regering tillsammans med socialdemokraterna, och parlamentarismen slog igenom i praktiken långt innan den skrevs in i 1974 års regeringsform.

Året därpå kom nästa reträtt. Krigsslutet, den tyska revolutionen och fortsatt oro gjorde högerns motstånd mot rösträttsreformen ohållbart. Swartz blev en av högerns viktiga förhandlare när riksdagen i december 1918 antog reformen som avskaffade den graderade kommunala rösträtten och öppnade för kvinnlig rösträtt.

Det gamla första kammar-Sverige förlorade därmed sin spärr och Sverige gick in i ett nytt parlamentariskt skede.

En konservativ övergångsfigur

Carl Swartz är lätt att missa mellan större namn. Hjalmar Hammarskjöld blev ”Hungerskjöld” i missnöjets språk. Hjalmar Branting blev socialdemokratins statsman. Nils Edén ledde reformregeringen. Arvid Lindman kom att symbolisera högerns starkare profil.

Swartz var industriman, kommunalman och tillfällig statsminister i en övergång. Just därför säger han mycket om Sverige 1917. Demokratins genombrott kom inte som en enkel moralisk uppenbarelse. Det kom genom hunger, oro, valresultat, kungamakt, gatutryck, förhandlingar och konservativa bedömningar av vad staten tålde. Med kommunistiska revolutioner runt om i världen kände högern sig tvingad att hitta vägar framåt.

Den 5 juni påminner därför inte bara om att en svensk statsminister föddes. Datumet pekar mot ett ögonblick då Sveriges gamla maktordning började ge vika. Carl Swartz ville bevara ordning. Hans korta regeringstid visar att ordning ibland bevaras genom att den gamla ordningens män släpper delar av sin makt.