Frederiksborgfreden mellan Sverige och Danmark

Frederiksborgfreden 1720

Frederiksborgfreden var separatfreden mellan Sverige och Danmark-Norge under Stora nordiska krigets slutskede. Danmarkshistorien daterar fredstraktaten till den 3 juni 1720 och placerar den på Frederiksborgs slott, norr om Köpenhamn. Den kom till genom engelsk-fransk medling, vilket visar att konflikten inte bara var nordisk. Stormakterna i väster ville stabilisera Östersjön och hindra att någon aktör rubbade balansen för mycket.

För Sverige kom freden efter en rad nederlag. Karl XII var död sedan november 1718. Det karolinska krigsprojektet hade tappat sin kung, sin drivkraft och mycket av sin militära handlingsfrihet. Sverige förhandlade inte längre från Narvas eller Roskildes position, utan från ett läge där fienderna pressade riket från flera håll.

Danmark-Norge hade gått in i kriget igen 1709, efter Sveriges katastrof vid Poltava. Målet var större än den fred som till slut slöts. Fredrik IV ville bryta den svenska makten och hoppades återta de östdanska landskap som Sverige vunnit på 1600-talet. Danmark landsteg i Skåne 1709, men Magnus Stenbock besegrade invasionsarmén vid Helsingborg 1710. Skåne stannade svenskt.

Sverige och Danmark efter Stora nordiska kriget

När Danmark inte kunde ta Skåne med vapen återstod andra mål. Det viktigaste gällde säkerheten söderut och kontrollen över Öresund. Sverige hade länge använt alliansen med hertigarna av Holstein-Gottorp som ett sätt att trycka Danmark från söder. För Köpenhamn var det en strategisk mardröm: Sverige kunde hota Danmark både över sundet och genom en allierad furstemakt i Slesvig-Holsten.

Frederiksborgfreden slog mot just den möjligheten. Sverige förband sig att inte stödja Gottorp mot Danmark. Storbritannien och Frankrike garanterade dessutom den danske kungens rätt till Slesvig. För Danmark var det inte en symbolisk formulering. Det var en säkerhetspolitisk förbättring som minskade risken för att Sverige och Gottorp tillsammans skulle öppna en sydlig front.

Freden tvingade också Danmark att lämna tillbaka erövrade områden. Danmark hade under kriget tagit områden i svenska Pommern, Wismar, Rügen och Marstrand. De skulle återgå mot betalning. Danmark vann alltså inte nya svenska provinser. Vinsten låg i pengar, tullrätt, Slesvigfrågan och ett bättre strategiskt läge.

Fredsvillkoren: 600 000 riksdaler och Öresundstullen

Det mest konkreta svenska nederlaget var beloppet. Sverige skulle betala 600 000 riksdaler till Danmark. Det var ersättningen för att Danmark skulle lämna tillbaka sina erövringar. I ett utmattat rike, efter två decennier av krig, utskrivningar, skatter och förlorade provinser, betydde summan mer än en diplomatisk notis. Den markerade att Sverige inte längre dikterade fredens pris.

Ännu viktigare på längre sikt var Öresundstullen. Sverige hade tidigare haft tullfrihet i Öresund. Efter Frederiksborgfreden förlorade Sverige det privilegiet och måste betala tull till den danske kungen. Öresund var inte bara vatten mellan två kuster. Det var en av Nordeuropas viktigaste handelsvägar, porten mellan Östersjön och Nordsjön, och den danska kronans gamla inkomstkälla.

När Sverige tvingades in under den danska tullordningen fick Danmark något som ingen karta visar. Det fick erkännande av sin kontroll över passagen. För ett land som inte lyckades återta Skåne var det ändå en viktig upprättelse: Danmark kunde inte vrida tillbaka Roskildefreden, men det kunde åter göra svenska fartyg betalningsskyldiga i sundet.

Gottorp, Slesvig och den danska säkerheten

Gottorpfrågan var en av de djupaste orsakerna bakom den dansk-svenska fiendskapen. Hertigdömet Holstein-Gottorp hade nära band till Sverige och låg som en kil i Danmarks sydliga säkerhet. När Sverige lovade att inte stödja Gottorp mot Danmark förlorade Stockholm ett verktyg som hade gjort Danmark sårbart under tidigare konflikter.

Året efter freden lät Fredrik IV hylla sig som arveherre i Slesvig. Store norske leksikon framhåller att freden i Frederiksborg blev början på en utveckling där hela Slesvig införlivades i det danska riket 1721 och där Holsteinfrågan senare löstes till Danmarks fördel 1773. Freden var alltså större än relationen mellan Stockholm och Köpenhamn. Den flyttade makt i hela det södra nordiska gränslandet.

För Sverige var detta ännu ett tecken på reträtt. Stormaktstidens Sverige hade byggt sin ställning på kontroll över Östersjöns kuster, på allianser och på förmågan att hålla fiender i schack utanför rikets kärnland. Frederiksborgfreden skar bort en del av den handlingsfriheten.

Stormaktstidens slut i nordisk form

Stora nordiska kriget slutade inte helt 1720. Sverige slöt fred med Ryssland först genom freden i Nystad 1721, där de största territoriella förlusterna kom. Men Frederiksborgfreden visar hur stormaktstidens slut såg ut i den nordiska maktkampen: Sverige stod kvar i Skåne, men fick betala, backa och acceptera dansk kontroll där Sverige tidigare haft privilegier.

För Danmark-Norge blev freden början på en annan epok. Store norske leksikon beskriver den som inledningen på den långa fredsperioden i dansk-norsk historia, med mindre avbrott, fram till 1807. Efter mer än 150 år av återkommande krig mellan Danmark-Norge och Sverige blev diplomati och gränsordning vanligare än öppna krig.

Det låter fredligt. Men freden byggde inte på sentimental nordism. Den byggde på att Sverige hade pressats tillbaka, att Danmark hade säkrat Slesvig och Öresund, och att de västeuropeiska stormakterna ville ha balans i norr. Nordisk fred föddes inte ur vänskap. Den föddes ur utmattning, maktberäkning och en ny ordning efter Sveriges fall från stormaktsställningen.

Den 3 juni 1720 återtog Danmark inte Skåne. Det behövde man inte för att vinna något viktigt. Sverige behöll kartan i söder, men förlorade pengar, tullfrihet och ett strategiskt grepp om Danmark. Frederiksborgfreden var en fred utan stora landavträdelser mellan Sverige och Danmark. Just därför visar den något som kartor ofta döljer: makt kan försvinna även när gränsen ligger kvar.