Riksdagen organiserar Hemvärnet

När kriget kom hem till Norden

Våren 1940 förändrades Sveriges läge på några veckor. Sovjetunionen hade angripit Finland i november 1939. Tyskland tog Danmark och Norge den 9 april 1940. Sverige var formellt neutralt, men neutraliteten låg nu mellan ockuperade grannländer, tyska krav, svensk malmexport och en befolkning som hade sett hur fort ett land kunde förlora sin frihet.

Det svenska försvaret hade byggts upp efter 1936 års försvarsbeslut, men upprustningen hann inte ikapp kriget. Den reguljära armén kunde mobiliseras. Den kunde däremot inte finnas överallt. Broar, järnvägar, kraftverk, förråd, hamnar och lokala knutpunkter behövde skyddas. En angripare kunde också slå mot landet bakifrån, genom sabotage, luftlandsättningar och kuppartade företag.

Idén om ett hemvärn växte därför fram i ett ganska krasst läge. Sverige hade för få beväpnade, övade och lokalt förankrade män för att försvara varje ort. I Lund och Skåne hade hemvärnstanken redan börjat ta form. Regeringen gav överste Gustaf Petri i uppdrag att utreda frågan. Den 29 maj gjorde riksdagen organisationen till rikspolitik.

Frivillighet med plikt i botten

Hemvärnets första uppgift var enkel att förstå: män som var för unga, för gamla eller av andra skäl inte inkallade i den ordinarie krigsmakten skulle ändå kunna göra militär nytta. De kände vägarna, gårdarna, skogarna, järnvägsövergångarna och industrin. De kunde samlas snabbt. De behövde inte transporteras över halva landet för att veta vad som skulle skyddas.

Frivilligheten låg inom en militär ram. Hemvärnet bands till staten, till vapen, befäl, övning och territoriellt ansvar. Uppgiften var att göra lokalsamhällets män till en del av rikets försvar. Där låg styrkan. En ockupationsmakt kan slå en huvudstad, men måste fortfarande kontrollera stationer, vägar, broar, hamnar och människor.

Uppslutningen blev större än planerat. Staten räknade med tiotusentals män. Inom kort hade betydligt fler anmält sig. I ett land där politiken ofta försökte balansera mellan stormakterna fanns en rakare reaktion ute i landet: om kriget kom skulle man inte vänta passivt på order från Stockholm.

Beredskapens lokala ansikte

Hemvärnet blev en av beredskapstidens mest konkreta institutioner. Det handlade mindre om stora strategiska formuleringar och mer om vakttjänst, patruller, skjututbildning, vägspärrar, bevakning och uthållighet. Sverige undvek invasion, men hela landet levde under krigets tryck. I den miljön blev Hemvärnet både militär resurs och folkförankrad markering.

Organisationen bar också en politisk tanke som lätt glöms bort: försvaret behövde medborgare nära de platser som skulle skyddas. Hemvärnet gjorde tanken praktisk. Uniformen sattes på män som hade gård, verkstad, familj och arbetsplats kvar i närheten. Försvaret började vid den egna vägen.

Efter kriget förändrades uppgifterna, utrustningen och organisationen. Grundidén överlevde. I dag beskriver Försvarsmakten Hemvärnet och militärregionerna som en nationell och territoriell bas för försvaret av Sverige. Hemvärnsförbanden ska kunna verka med delar inom några timmar och med huvuddelen inom ett dygn. Den gamla beredskapstanken har alltså inte försvunnit. Den har fått ny form.

När staten behöver folket

Den 29 maj 1940 visar något som moderna stater ibland har svårt att erkänna: i kris räcker inte central administration. Ett land som ska försvaras behöver människor med vapen, lokalkännedom, ansvar och vilja att stanna kvar när hotet kommer nära.

Hemvärnet föddes i ett Sverige som hade sett två grannländer falla och ett tredje blöda mot Sovjetunionen. Beslutet var inte storslaget på papperet. Det var en organisationsfråga. Men bakom den låg en hård insikt: om Sverige skulle överleva kriget som fritt land måste försvaret finnas i hela landet och inte stanna i generalstabens planer.

Därför blev 29 maj 1940 mer än ett datum i beredskapstidens byråkrati. Riksdagen gjorde hembygden till en militär fråga.