Sturemorden på Uppsala slott
Uppsala slott, våren 1567.
Sverige befinner sig i krig, hovet är fyllt av misstankar och Erik XIV har börjat se högadeln som ett hot mot kronan. På Uppsala slott sitter flera av rikets främsta män fängslade. Bland dem finns greve Svante Sture, hans söner Nils och Erik, Abraham Gustafsson Stenbock och Ivar Ivarsson Liljeörn. Den 24 maj brister den kungliga ordningen. Kungen går in till Nils Sture och sticker ned honom. Därefter får drabanterna order att döda fler av fångarna.
Vasaordningens skugga
Sturemorden kom inte ur ett tomrum. Gustav Vasa hade byggt en starkare svensk krona, men den nya dynastin levde fortfarande nära minnet av äldre riksföreståndare, stormannasläkter och unionskrig. Stureätten bar ett namn som betydde något i Sverige. Svante Sture den yngre var son till Sten Sture den yngre och Kristina Gyllenstierna, och han hade tjänat både Gustav Vasa och Erik XIV. Han var riksråd, riksmarsk, greve och en av rikets tyngsta adelsmän.
För Erik XIV blev just sådana män farliga. De var för nära makten för att kunna ignoreras och för självständiga för att kännas ofarliga. Kungen hade skapat Höga nämnden, där Jöran Persson fungerade som prokurator. Nämnden blev ett juridiskt redskap i kungens kamp mot hertigarna och högadeln. När misstankarna väl hade börjat röra sig genom hovet kunde rättegång, tortyr och politisk fruktan mata varandra.
Nils Sture och skammen
Nils Sture hade redan hamnat i kungens våld. Efter den misslyckade belägringen av Bohus fästning dömdes han 1566 till döden av Höga nämnden, men Erik benådade honom. Benådningen blev ingen upprättelse. Nils tvingades i stället genomföra ett skymfligt tåg genom Stockholm, en offentlig förnedring av en ung adelsman vars namn och börd gjorde honom synlig.
Kort därefter skickades han till Lothringen i kungens friarärenden. När han återvände till Uppsala i maj 1567 sattes han åter i förvar. Rikets ständer hade kallats till staden. Formellt skulle domar och anklagelser bekräftas. I praktiken samlades kungamaktens rädsla och högadelns utsatthet på samma plats.
Morden
Den 22 maj skrev Erik XIV ett försonligt brev till Svante Sture. Två dagar senare besökte han honom i fängelset och bad om förlåtelse. Försoningen höll inte. Enligt den vanliga skildringen gick kungen därifrån till Nils Sture, drog sin kniv och anföll honom. Sedan lämnade han slottet och gav order om att de andra fängslade herrarna skulle dödas.
Svante Sture, Nils Sture, Erik Sture, Abraham Gustafsson Stenbock, Ivar Ivarsson Liljeörn och Dionysius Beurræus dödades. Beurræus, kungens gamle lärare, ska ha försökt hejda honom. Några få överlevde genom oklar ordergivning och förvirring. Sten Banér och Sten Eriksson Leijonhufvud klarade sig, enligt senare berättelser därför att vakterna inte visste vilken ”herr Sten” kungen menade.
Efteråt försvann Erik XIV från Uppsala. Den 27 maj påträffades han förklädd och förvirrad i Odensala. Kungens sammanbrott gick inte längre att dölja. Rådet tog över styrelsen under en period, men man sökte först försoning i kungens namn snarare än avsättning. Skulden lades i hög grad på Jöran Persson. Han blev den användbara syndabocken för en ordning som hade gått sönder inför hela riket.
Kläderna i koret
De mördade Sturarna begravdes i Uppsala domkyrka den 4 juli 1567. Vid begravningen förklarades deras oskuld offentligt. I Sturekoret bevarades länge de kläder de bar vid morden. De blodiga plaggen gjorde politiken fysisk: inte som princip, teori eller hovintrig, utan som tyg, sår och kroppar.
Sturemorden blev en av de händelser som försvagade Erik XIV:s ställning. Året därpå avsattes han av sina bröder Johan och Karl. Den äldre Vasaordningen fortsatte, men inte med Erik på tronen. Hans försök att tämja aristokratin genom misstanke, domstolar och fruktan hade visat något annat än styrka. En kung kan bygga en stark stat. Han kan också göra staten beroende av sin egen skräck.
Den 24 maj bör därför inte minnas som ett isolerat vansinnesdåd i ett slottsrum. Det var en svensk maktkris där dynasti, adel, domstol och personlig misstänksamhet löpte samman. När kronan saknar självtukt blir rättsordningen ett vapen i härskarens hand. Då räcker det med en kunglig order för att rikets främsta män ska förvandlas från fångar till lik.