Carl Wilhelm Scheele dör i Köping
Apoteket i Köping, söndagen den 21 maj 1786.
Carl Wilhelm Scheele är fyrtiotre år gammal när han dör. Tre dagar tidigare har han gift sig med Sara Margaretha Sonneman, änkan efter apotekets förre föreståndare. Äktenskapet säkrar hennes ställning när han själv inte längre kan driva rörelsen. I rummet ligger en apotekare som har hunnit längre än nästan någon annan kemist i sin generation, men som ofta har publicerat sent och därför fått se andra namn fästas vid hans upptäckter.
Från Stralsund till Göteborg
Scheele föddes den 9 december 1742 i Stralsund, då en del av Svenska Pommern. Fadern var köpman. Familjens språk var tyska. År 1757 skickades Scheele till Göteborg som lärling på apoteket Enhörningen. Där började han läsa kemiska handböcker på egen hand och pröva recepten i praktiken.
Det var ingen akademisk karriär i modern mening. Scheele gick apoteksvägen: Göteborg, Malmö, Stockholm, Uppsala och till sist Köping. Han arbetade bland flaskor, ugnar, syror, salter och dåligt ventilerade rum. Det gav honom en annan sorts kunskap än universitetens. Han lärde känna ämnena med händerna, näsan och lungorna.
I Uppsala kom han i kontakt med Johan Gottlieb Gahn och kemiprofessorn Torbern Bergman. Bergman såg vad Scheele kunde och hjälpte honom in i Vetenskapsakademiens kretsar. År 1775 valdes Scheele in i Kungliga Vetenskapsakademien. Under samma period fick han möjlighet att överta apoteket i Köping, där den tidigare apotekaren Hindrich Pascher Pohl hade dött och privilegierna gått vidare till änkan Margaretha Sonneman.
Eldluften
Scheeles mest berömda upptäckt gäller syret. Genom upphettning av bland annat kvicksilveroxid och salpeter framställde han en gas som fick eld att brinna kraftigare och som djur kunde andas en tid. Han kallade den eldluft. I flogistonteorins språk, som ännu dominerade kemin, försökte han förklara gasen som en del av förbränningens mysterium.
Scheele hade troligen isolerat syre före Joseph Priestley. Men Priestley publicerade först, och Antoine Lavoisier gav senare ämnet namnet oxygen och placerade det i en ny kemisk teori. Därför hamnade äran i praktiken hos andra. Scheeles bok Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer kom ut 1777, efter dröjsmål hos tryckaren och väntan på Bergmans förord. Vid det laget hade den vetenskapliga prioriteten redan börjat glida honom ur händerna.
Scheele var ingen förbisedd amatör. Samtiden visste att han var betydande. Han fick erbjudanden från utlandet men stannade i Köping. Problemet var att 1700-talets vetenskap levde i brev, akademiska meddelanden, långsamma tryckningar och personliga nätverk. Den som upptäckte något först blev inte alltid den som fick namnet fäst vid upptäckten.
Klor, mangan och syrorna
Scheele gjorde långt mer än att isolera syre. När han undersökte brunsten, mangandioxid, och lät den reagera med saltsyra fick han fram en gulgrön gas som han kallade deflogisticerad saltsyra. Humphry Davy identifierade den senare som grundämnet klor.
Samma arbete ledde honom in på manganets och barytjordens kemi. Med hjälp av Gahns ugnar kunde metallen mangan framställas. Scheele beskrev också flera organiska syror, bland annat oxalsyra, citronsyra, mjölksyra och urinsyra, och bidrog till förståelsen av fosfor och fosforsyrans salter.
Listan är torr om man läser den som en meritförteckning. Den blir något annat om man ser arbetsplatsen framför sig: ett litet apotek i en svensk småstad, en man som kväll efter kväll värmer mineral, fångar gaser, luktar på ämnen som ingen borde lukta på och skriver ned resultat som kemister i Europa snart måste förhålla sig till.
Köping i världshistorien
Scheele blev inte gammal. Den äldre kemins arbetsmetoder slet på kroppen. Man smakade, luktade och andades in det man undersökte. I Köpings dödbok anges lungsot. Själv hade Scheele tolkat sin sjukdom som gikt. I efterhand har hans dåliga hälsa ofta kopplats till år av arbete med giftiga ämnen, dragiga laboratorier och dålig uppvärmning. Det går inte att skriva en säker modern diagnos. Säkert är att han dog i Köping den 21 maj 1786, nygift och sjuk, med apoteket och sina papper omkring sig.
Hans liv säger något om Sverige under upplysningstiden. Vetenskapen fanns vid hov, akademier och stora institutioner, men också i apotekens bakrum, i hamnstäderna, i småstäderna och i nätverken mellan praktiska yrkesmän och lärda professorer. Scheele rörde sig mellan dessa världar utan att helt tillhöra någon av dem.
Därför är han värd att minnas den 21 maj. Historien om syret har fog för sig, men den är för liten. Scheele var apotekaren som från Köping deltog i den kemiska revolution som förändrade Europas bild av materia, eld, luft och liv.