Viking Eggeling dör sexton dagar efter premiären

Lund, sedan ut i världen

Helmut Viking Fredrik Eggeling föddes i Lund den 21 oktober 1880. Fadern Fredrik Eggeling var tysk invandrare och drev musikhandel i staden. Modern Elisabeth Lundborg dog när Viking var nio. Fadern dog 1895 och pojken blev föräldralös vid fjorton års ålder. Två år senare lämnade han Sverige för gott. Han skulle återvända på besök, men aldrig mer bo här.

Han arbetade som bokförare i Tyskland, studerade konsthistoria i Milano 1901–1907 och undervisade i teckning vid ett internat i Zuoz i Schweiz fram till 1911. I Paris mötte han Amedeo Modigliani, Hans Arp och Léopold Survage. Survages färgade rytmstudier visade honom något han inte släppte: att en bild kunde komponeras i tid, inte bara på yta. Som musik, men utan toner.

Mötet med Richter

Sommaren 1918 presenterade Tristan Tzara honom i Zürich för den tyske målaren Hans Richter. Den 9 april 1919 deltog Eggeling i den stora dadasoarén i Saal zur Kaufleuten. Samma sommar följde han med Richter till dennes familjegods i Klein-Kölzig i Niederlausitz, femton mil sydost om Berlin. Där arbetade de sida vid sida i nästan tre år.

De skrev manifest och jagade ett bildspråk som skulle kunna bära samma ordning som musiken. Eggeling kallade det Generalbass der Malerei, en bildens generalbas, byggd på polära motsatser. På långa pappersrullar tecknade han Horizontal-Vertikal-Orchester: omkring fem tusen figurer ordnade i tidslig följd. Han försökte filma rullen 1920–1921. Försöket misslyckades och rullen gick förlorad. När Theo van Doesburg besökte Klein-Kölzig 1921 stannade han i tre veckor och skrev sedan i De Stijl om experimenten där.

Wormserstraße 6a

År 1922 flyttade Eggeling till Berlin och hyrde en enkel ateljé på Wormserstraße 6a i Charlottenburg. Rummet var iskallt på vintern och kvavt på sommaren. Han levde på hjälp från Richters far och enstaka svenska donatorer. Efter en resa till sin syster i Sverige kom han tillbaka med pengar nog att köpa en handvevad filmkamera och en handvevad projektor.

Han byggde ett animationsbord av en låda med glasskiva och mörkrum intill. Tillsammans med Bauhaus-eleven Erna Niemeyer klippte han först ut former i svart papper. När papperet slog sig i rumsvärmen gick de över till tunn metallfolie. En ruta i taget. Han spelade in filmen tre gånger eftersom han inte var nöjd. Den 21 april 1925 godkände den tyska filmcensuren Symphonie Diagonale under registratur B.10335. Filmen var 149 meter lång, sju minuter vid arton bilder per sekund, svartvit och stum.

Den absoluta filmen

Söndagen den 3 maj 1925 hölls premiären på U.T. Kurfürstendamm. Novembergruppe och UFA arrangerade programmet Der absolute Film. Där visades Ludwig Hirschfeld-Macks färgljusspel, Eggelings Symphonie Diagonale, Hans Richters Film ist Rhythmus, Walter Ruttmanns Opus 2, 3 och 4, Fernand Léger och Dudley Murphys Ballet mécanique samt René Clair och Francis Picabias Entr'acte.

Programmet upprepades den 10 maj. Eggelings film visades i tystnad. Vita former, ibland som kammar, harpor eller vingar, växer fram på svart botten, bygger diagonala strukturer och försvinner igen. Walter Ruttmann hade redan 1921 visat Lichtspiel Opus I, så Eggeling var inte först med abstrakt film. Men Symphonie Diagonale blev ett av de renaste försöken: linjer och rörelser utan berättelse, utan figurer, utan verklighetsbild. För svensk konsthistoria är den något särskilt: den första helt abstrakta filmen av en svensk konstnär som fortfarande går att se.

Sexton dagar

Efter andra visningen fanns nästan ingen tid kvar. Eggeling lades in på sjukhus och dog den 19 maj. Han var fyrtiofyra år, utfattig och fysiskt slut. Vid begravningen samlades ett par dussin konstnärer. Hans Richter höll ett tal. Dadaisten Raoul Hausmann höll ett annat. Var kistan sänktes i Berlins jord är inte säkert dokumenterat.

Diagonalsymfonin överlever

Filmkopian överlevde honom. Den hittades, restaurerades och rörde sig långsamt genom efterkrigstidens experimentfilmsmiljöer. När Moderna Museet öppnade i Stockholm 1958 höll Pontus Hultén redan samma vår festivalen Apropos Eggeling. År 1971 publicerade konstvetaren Louise O'Konor sin doktorsavhandling om honom vid Stockholms universitet, den första stora monografin.

I dag finns Symphonie Diagonale i samlingar och visningar knutna till MoMA i New York, Centre Pompidou i Paris, ZKM i Karlsruhe och Bundesarchiv-Filmarchiv i Berlin. Av mannen finns ingen säker grav att besöka. Av verket finns sju minuters tystnad i svartvitt, fortfarande märkligt klar.