Erik Jedvardsson dödas och blir Sveriges nationalhelgon

Det är den scen som medeltiden mindes. Den samtida historien är tunnare. Ingen källa skriven under Eriks egen livstid nämner honom vid namn. Svenska annaler placerar mordet i Östra Aros och senare sammanställningar anger 18 maj som dödsdag. Det räcker för en kult, men inte för en modern biografi utan förbehåll.

Kungen från Västergötland

Namnet Jedvard pekar mot engelskt inflytande, troligen via brittisk missionsmiljö. Eriks hustru Kristina Björnsdotter kom från den stenkilska kungasläkten. Själv valdes han till kung omkring 1156, efter att Sverker den äldre mördats på väg till julottan i Västra Tollstad. Hans välde var begränsat. Karl Sverkersson tog makten i Östergötland några år senare, och den danske krönikören Saxo Grammaticus skrev kring 1200 sin stora Danmarkshistoria utan att nämna Erik.

Ändå fanns han. Modern analys av relikerna i Eriksskrinet ger en kropp åt de magra källorna. Isotoper i tänderna tyder på att mannen i skrinet tillbringade sina sista år främst i Västergötland, inte i Uppland. Det passar bättre med en västgötsk maktbas och med den nästan samtida klostertraditionen från Varnhem, där Erik framträder i konflikt med munkarna.

Tronpretendenten

Magnus Henriksson var dansk prins. Fadern Henrik Skadelår tillhörde den danska Estridska ätten. Modern Ingrid Ragnvaldsdotter var sondotter till Inge den äldre och därmed förbunden med samma stenkilska släkt som Eriks hustru. Magnus anspråk vilade alltså på mödernet, på danska band och på allianser med Eriks fiender. I maktspelet efter Sverkers död var det tillräckligt för att han skulle rida mot Östra Aros.

Vad benen säger

I april 2014 öppnades Eriksskrinet i Uppsala domkyrka. Osteoarkeologen Sabine Sten ledde undersökningen tillsammans med rättsmedicinare, ortopeder och isotopkemister. Resultaten presenterades 2016. Tjugotre av de tjugofyra benen kom från samma individ: en man på ungefär 35 till 40 år, omkring 171 centimeter lång, med betydligt högre bentäthet än dagens unga vuxna. Kosten var rik på insjöfisk, vilket passar en person som levde under kyrkliga fasteregler. På skallen fanns äldre våldsskador som hunnit läka.

Dödsskadorna är mer talande. Forskarna fann minst nio huggmärken från dödsögonblicket, sju av dem på benen. Revbenen och den bevarade överarmen saknar motsvarande skador, vilket talar för att mannen bar ringbrynja eller annat skydd över överkroppen. En halskota är helt avhuggen. Forskargruppen bedömde att kvarlevorna med hög sannolikhet tillhör Erik.

Det legenden lade till

Helgonlegenden Vita Sancti Erici är bevarad i 1200-talsform. Mirakelsamlingen Miracula Sancti Erici sammanställdes senare under samma århundrade, knuten till dominikanpriorn Israel Erlandsson i Sigtuna, sedermera biskop i Västerås. Därifrån kommer mycket av det som gjorde Erik till martyr: hånet vid kyrkporten, törnekronan, källan som sägs ha sprungit upp där hans huvud föll och den blinda kvinnan som fick synen tillbaka när hon rörde vid kroppen.

Som dokumentation av mordet är detta osäkert. Som politisk och religiös historia är det centralt. En kung som dödas i en maktstrid blir, genom berättelsen, en kristen martyr. Källan vid Helga Trefaldighets kyrka finns kvar. Under medeltiden drack pilgrimer av vattnet i hopp om läkedom.

Helgonet

Erik blev aldrig formellt kanoniserad av påven. Sonen Knut Eriksson, som tog tronen 1167 efter att ha låtit döda Karl Sverkersson på Visingsö, drev ändå faderns kult hårt. Den gav den erikska ätten helig tyngd i kampen mot Sverkers ätt. År 1198 upptas Erik som helgon i Vallentunakalendariet, den första svenska kalender som listar honom.

När den nya domkyrkan i Uppsala invigdes 1273 flyttades relikerna från Gamla Uppsala till Sankt Eriks kapell. Under medeltiden svor nyvalda svenska kungar sin ed med händerna på skrinet. Johan III lät smälta ned det medeltida skrinet 1574 för att betala krigsskulder. Det skrin som står i kapellet i dag är hans ersättning från slutet av 1570-talet, i förgyllt silver, med Eriks begravningskrona av förgylld koppar inuti. Den räknas som Sveriges äldsta bevarade kungakrona.

Vad som blev kvar

Magnus Henriksson regerade kort. Han stupade i slaget vid Örebro 1161 mot Karl Sverkersson. Sex år senare dödades Karl av Knut Eriksson. Den erikska och den sverkerska ätten växlade sedan på tronen i omkring nittio år, tills Folkungaätten tog över med Birger jarl.

Sankt Erik dyker upp på Stockholms sigill 1376. Den moderna formen, det krönta guldhuvudet på blå botten, antogs av stadsfullmäktige 1923 och fastställdes av regeringen 1934. Tre kronor som rikssymbol är belagd från Magnus Erikssons tid på 1330-talet och brukar ibland kopplas till Erikskulten, men någon säker linje från 1100-talet finns inte. Eriksgatan, den medeltida ritual där en nyvald kung red genom landskapen för att bli erkänd, bär enligt huvudtolkningen ett äldre ord för ensamhärskare, inte helgonets namn.

I dag står Eriksskrinet i Sankt Eriks kapell i Uppsala domkyrka. Källan rinner ännu vid Helga Trefaldighets kyrka. Det som började som ett våldsamt tronfall blev ett av Sveriges mest långlivade politiska minnen.