Stockholmsutställningen öppnar på Djurgården och funktionalismen blir folklig

Idén kom från Stuttgart

Svenska Slöjdföreningen beslutar 1928 att hålla utställningen. Året före har föreningens intendent Gregor Paulsson besökt Weissenhofsiedlung i Stuttgart. Den tyska bostadsutställningen från 1927, med Mies van der Rohe som chefskoordinator och namn som Le Corbusier, Gropius, Behrens och Stam, blir förebilden. Paulsson bjuder in Le Corbusier till Stockholm. Han tackar nej. Uppdraget som chefsarkitekt går i stället till Erik Gunnar Asplund.

Asplund och Paulsson

Asplund är fyrtiofyra år och har redan ritat Stockholms stadsbibliotek vid Sveavägen, invigt 1928. Tillsammans med Sigurd Lewerentz har han arbetat på Skogskyrkogården sedan 1915. Paulsson är fyrtio år och konsthistoriker. I Slöjdföreningsskriften Vackrare vardagsvara från 1919 skriver han fram en svensk designlinje, tydligt påverkad av Deutscher Werkbund: bra form ska kosta lika lite som dålig form, och därför måste industrin göra den. I utställningskommittén sitter också Sven Markelius, Wolter Gahn, Uno Åhrén och Eskil Sundahl, alla i trettio- och fyrtioårsåldern.

Reklammasten och Paradiset

Området bryter med tjugotalets puts, pelare, brutna tegel och kopparplåt. Asplund och hans medarkitekter reser vita putslådor på stålskelett, drar fönsterband längs fasaderna och lägger taken platta. Sigurd Lewerentz ritar den åttio meter höga Reklammasten. Överst sitter en V-formad metallvinge i lysande neon, synlig över hela inre staden. Samma vingmotiv återkommer på busshållplatser och sektionsskyltar. Man ska kunna hitta genom området utan långa skylttexter. Asplunds restaurang Paradiset står i fonden av festtorget med glasvägg mot vattnet, synligt stålskelett och neonljus på kvällen. Fotograferna söker sig dit.

Folkhemmets möblerade lägenheter

Bostadsavdelningen visar möblerade hyreslägenheter, villor och radhus. Där finns centralvärme, eget badrum med wc, varm- och kallvatten, utrustat kök, balkong, sopnedkast och gemensam grönyta för barn. De flesta svenska stadshem saknar allt det 1930. Marcel Breuers stålrörsstolar får sin svenska publik. Vid en kiosk köper folk varmkorv i bröd över disk, och ur en kyld monter får de glass på pinne. Den 23-årige Bruno Mathsson från Värnamo går runt, ser möblerna och åker hem för att arbeta i böjt trä.

Slöjdstriden

Reaktionerna går isär från första veckan. Carl Malmsten, möbelmakare, lärare och traditionalist, kallar funktionalismen "slätstruken, importerad, antitraditionell stil, mekaniskt torr och grundad på falsk saklighet". Östersunds-Posten beskriver radhusen med platta tak som "en rad höns- och kaninhus". En kritiker liknar en villa av Birger Jonson vid en sockerlåda. Ivar Lo-Johansson skriver: "dess nakna språk kallades fakta … Jag såg mig om efter den nya människan." Alvar Aalto ser något annat och skriver att utställningen "talar för det glada och spontana vardagslivet, grundat på ekonomiska realiteter". I augusti hänger Otto G. Carlsund en internationell utställning av postkubistisk och konkret konst på Parkrestaurangen Puck. Där får Sverige sin första samlade visning av nonfigurativ modernism. Pressdebatten pågår hela sommaren. När grindarna stängs den 29 september har närmare fyra miljoner människor passerat genom dem.

Boken Acceptera

Året därpå, 1931, ger Asplund, Gahn, Markelius, Sundahl, Åhrén och Paulsson ut den tunna boken Acceptera på Tidens förlag. Den innehåller tolv kapitel, statistik, fotomontage och en programförklaring i versaler. "Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt", står det. "Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den." Året efter, 1932, vinner socialdemokraterna riksdagsvalet. Per Albin Hansson hade redan den 18 januari 1928 hållit sitt folkhemstal i andra kammaren. Det som folk såg i lägenheterna på Djurgårdsbrunnsviken, wc, varmt vatten, balkong och gemensam grönyta, dyker snart upp i Norra Ängby från 1931, Södra Ängby från 1933, Traneberg från 1934 och Hammarbyhöjden från 1935.

Allt revs

Utställningen lämnar nästan inget kvar på platsen. Arrangörerna bygger paviljongerna som tillfälliga hus och river dem hösten 1930. Tre demonstrationshus hamnar på Båtsmansklevet i Mälarhöjden och står där än. Sommarrestaurangen Lindgården, byggd 1929 och bevarad efter utställningen, står kvar till 2011–2012. Sedan får Melody Hotel och Abba-museet platsen. Asplund dör tio år efter invigningen, femtiofem år gammal. Han begravs på Skogskyrkogården som han själv ritat. På hans sten står "Hans verk lever". På Djurgårdsbrunnsviken försvann husen. I förorterna står deras idéer kvar.