Skotten i Ådalen: Tragedin och myten som följde

Lönesänkningen

Bakgrunden är en konflikt i den svenska sulfat- och sulfitindustrin. Sommaren 1930 sänks timlönen från 1 krona 18 öre till 1 krona 14 öre. Marma-Långrörs sulfatfabrik i Hälsingland strejkar i oktober. Våren 1931 sprider sig konflikten till Ådalen genom sympatistrejker vid Graningeverkens fabriker i Sandviken och Utansjö. Arbetslösheten i Ådalens skogsdistrikt ligger på åttiofem procent. Industrimagnaten Gérard Versteegh tar in cirka sextio strejkbrytare. De anländer med tåg till Härnösand på morgonen den 12 maj och förs sedan med ångbåten Milos uppför Ångermanälven till Lunde, där de förläggs i den så kallade Stuvarvillan på Stuveribolagets bevakade område. Flera av dem bär revolver.

Kommunisterna tar initiativet

Sveriges Kommunistiska Parti är vid den här tiden splittrat i två konkurrerande partier med samma namn. Kilbom-falangen har uteslutits ur Komintern; det är den Moskva-trogna Sillén-falangen som driver linjen i Ådalen. Linjen heter "klass mot klass" och kommer från Kominterns sjätte världskongress 1928. Socialdemokratin har stämplats som "socialfascism", fascismens tvilling. Hugo Sillén själv leder partiet; lokalt i Ådalen är Axel Nordström kassör i Arbetslöshetskommittén och drivande agitator. Det socialdemokratiska facket har förlorat initiativet.

Den 13 maj: Våldet börjar

Vid lunchtid den 13 maj samlas fyrahundra till femhundra kommunister i Kramfors. Demonstrationståget marscherar till Sandviken där strejkbrytare lossar gods. Poliserna är för få. Flera strejkbrytare misshandlas. När folkmassan bordar Milos hittar den några strejkbrytare i lastrummet och hissar upp dem på däck med fartygets lastkran. Det är Axel Nordström själv som ingriper och avbryter misshandeln. Samma kväll kallas militär in från Sollefteå garnison: fyrtio infanterister och tjugo dragoner, med kulsprutor och beriden tross, under befäl av kapten Nils Mesterton. De anländer sent på kvällen. Under natten möter folkmassor i Lunde dem med stenkastning och spridd skottlossning.

Marschen

På morgonen den 14 maj sammankallas möte vid Frånö folkets park. Mötet, drivet av Sillén-kommunisterna, beslutar om sympatistrejk i hela Ådalen och demonstrationsmarsch till strejkbrytarbarackerna i Lunde. Marschen avgår strax före klockan två. Bland deltagarna finns många kvinnor och barn. Mesterton placerar ut sina sextio man och kulsprutorna längs landsvägen, omkring hundra meter från Stuvarvillan. En ryttarpatrull spärrar vägen först. Stenar kastas. Sergeant Rasks häst skadas. Patrullen retirerar och avlossar skrämselskott under reträtten. Femtio till hundra demonstranter förföljer de flyende dragonerna mot Mestertons huvudposition.

Skotten

Mesterton tolkar förföljelsen som ett angrepp mot hans linje. Han drar sin pistol och skjuter själv ett varningsskott. Sedan ger han order, enligt återgivningar: "Halt, i lagens namn stanna, annars skarp skjutning!" Och därefter: "Eld!" När folkmassan pressas åt sidorna av trycket bakifrån tolkar han det som ett försök att flankera linjen, och beordrar direkt eld. Kulsprutan öppnar eld. Skjutningen varar ett par minuter. En trumpetare i demonstrationens egen orkester, Tore Andersson från Väja-Dynäs musikkår, tjugotvå år, senare med efternamnet Alespong, blåser eldupphör-signal. Soldaterna avbryter elden. Mesterton hävdar efteråt att han sett vapen i demonstranternas händer och hört skott därifrån. Ådalskommissionen kan aldrig verifiera påståendet. Två oberoende utredningar fastställer att demonstranterna var obeväpnade.

De fem

Erik Bergström, fabriksarbetare, trettioett år, faller i tätens främsta led. Evert Nygren, tjugotvå år. Sture Larsson, nitton år, hemmahörande i Västervik. Viktor Eriksson, trettiofem år. Och Eira Söderberg, tjugo år, fabriksarbeterska, som inte deltar i marschen utan står tillsammans med en väninna på en stenmur intill vägen för att se. En kula går först igenom väninnans kappa och träffar sedan Eira. Hon bärs in i en skräddares hus där hon dör kort efter. Fyra av de fem, Bergström, Nygren, Eriksson och Söderberg, ligger sedan i gemensam grav på Gudmundrå kyrkogård i Kramfors. Sture Larsson begravs i Västervik.

Straffen som följde

Sillén-SKP utlyser omedelbar generalstrejk. LO och socialdemokraterna avvisar; LO utlyser i stället fem minuters tyst arbetsnedläggelse över hela landet på begravningsdagen. Per Albin Hansson talar offentligt om provokationer från båda håll och deltar inte själv i begravningen. Partiet skickar i stället riksdagsmannen Rickard Sandler. Ådalskommissionen riktar kritik mot landshövding och landsfogde; flera blir senare förflyttade. Mesterton döms av krigsrätt till åtta dagars arrest utan bevakning. Krigshovrätten upphäver domen, vilket Högsta domstolen fastställer. Han befordras senare till major och slutar som mobiliseringsofficer vid A 9 i Kristinehamn. Axel Nordström får två och ett halvt års straffarbete.

Bilden som blev kanon

År 1969 spelar Bo Widerberg in filmen Ådalen 31. Den vinner juryns stora pris i Cannes, Oscarsnomineras, och cementerar för en hel generation bilden av oskyldiga arbetare beskjutna av brutal militär: utan kommunisternas strategiska ledning, utan stenkastningen kvällen innan, utan misshandeln på Milos. År 2001 lägger historikern Roger Johansson fram avhandlingen "Kampen om historien — Ådalen 1931" vid Lunds universitet. Han visar att läroböckernas tolkning vandrat: först "kommunistiska demonstranter" mot passiv militär, sedan från 1970-talet motsatsen. Ingendera bilden är hel. Sant är att Versteeghs val att hyra in strejkbrytare och Sillén-kommunisternas val att driva fram en konfrontation tillsammans pressade fram en katastrof, och att Eira Söderberg dog på en stenmur utan att ha gjort något annat än att titta på.