Emilie Rathou föds

Hed och namnbytet

Hon utbildas vid folkskoleseminariet i Kalmar 1878–1882 och tjänstgör därefter några år som folkskollärarinna i Hed i Västmanland. När hon tar sin första tjänst lägger hon ifrån sig efternamnet Gustafsson och kallar sig Rathou. Källorna säger inget om varför, men namnet — kontinentalt klingande, distinkt — fungerar som en signal. Hon tänker ta plats i offentligheten och göra det på sina egna villkor. I Hed kommer hon i kontakt med godtemplarorden IOGT och blir medlem 1884. Samma år lämnar hon lärartjänsten, flyttar till Falun och tar anställning vid tidningen Dalmasen.

Rabulistens talarstol

På Dalmasen arbetar hon först som journalist. 1890 övertar hon redaktörskapet tillsammans med Hjalmar Wernberg. Samma år köper hon tidningen. I fem år är Dalmasen hennes talarstol, och hon använder den till en närmast rabulistisk polemik mot kungen, prästerskapet och överklassen. Stilen påminner samtiden om de mest ultraradikala arbetartidningarna. Hon byter senare namn på själva tidningen: det dalska "Dalmasen" får ge plats för det nationella "Svenska Medborgaren". Den 1 maj 1891 talar hon på Gärdet i Stockholm om "Kvinnan och den politiska rösträtten". Det är andra året någonsin som arbetarrörelsen demonstrerar i huvudstaden — året innan har över femtio tusen samlats på Gärdet under bland andra August Palms och Hjalmar Brantings tal. Att tala på den scenen är att göra ett politiskt val. Rathou är första kvinnan i Sverige som gör det. Drygt tio år innan någon särskild kvinnorösträttsorganisation alls finns i landet är hon framme och kräver det. Den 11 juni 1892 är hon med och grundar Stockholms allmänna kvinnoklubb. Hon håller öppningsanförandet. Klubben blir omedelbart en del av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti — den första organiserade socialdemokratiska kvinnorörelsen i landet.

Folkriksdagen

I mars 1893 öppnar Folkriksdagen — en simulerad parallell till den lagfästa riksdagen, organiserad av rösträttsrörelsen för att visa hur en folkvald representation skulle ha sett ut under allmän och lika rösträtt. Etthundratjugotre ombud samlas, valda i privatval där över hundrafemtio tusen personer deltar. Av de etthundratjugotre är Emilie Rathou ensam kvinna. Hon representerar Västerbotten, vald som socialdemokratisk kandidat. När delegationen söker upp statsminister Erik Gustaf Boström möts den av kalla besked: enligt traditionen ska han ha sagt att han inte erkänner några representanter för svenska folket valda på något annat sätt än våra grundlagar föreskriver. Statsministern avfärdar dem.

Vita bandet

År 1898 träffar hon vid en nordisk nykterhetskongress i Kristiania den åtta år yngre Maria Sandström. Två år senare, 1900, öppnar Sandström — restauratör och nykterhetskämpe — den alkoholfria restaurangen Sturebuffén på Sturegatan 10 i Stockholm. De båda kvinnorna ska leva och arbeta tillsammans i nästan femtio år. Den 12 september 1900 inbjuder Rathou till bildandet av Vita bandets första svenska förening på Östermalm. Vita bandet är en kristen kvinnonykterhetsrörelse, ansluten till den amerikanska World's Woman's Christian Temperance Union. Centralstyrelsen formeras den 28 oktober 1901. Rathou är vice ordförande 1902–1903 och därefter generalsekreterare i fyrtiofyra år — från 1903 fram till 1947, året före sin död. Sandström är förbundsstyrelsens vice ordförande 1902–1921 och dess ordförande 1921–1947. De delar hem och arbete; tidningen redigeras delvis från Rathous bostad i Bromma. Vita bandet växer snabbt. 1902 har det tio föreningar och tvåhundrasextiofyra medlemmar. Tio år senare är det etthundrafjorton föreningar med drygt sex tusen medlemmar. Under några decennier av 1900-talets början är det den största kvinnoorganisationen i Sverige. Rathou är ordförande i Centralrådet för kvinnornas förbudsarbete från 1921 — året innan den stora förbudsomröstningen — och håller den posten till 1947.

Medaljen och förbudet

År 1918 tar regeringens medaljskrin vägen till en gammal kungakritiker. Den frisinnade redaktören som tjugo år tidigare polemiserat mot kungen och prästerskapet får ta emot Illis Quorum av samma regering vars hela ordning hon angripit. Etablissemanget hon en gång angrep har inkluderat henne, och hon avböjer inte. Den 27 augusti 1922 hålls den stora förbudsomröstningen. Förbudssidan förlorar med fyrtionio procent mot femtioen — men bland de kvinnliga väljarna röstar femtioåtta komma fem procent ja. Den paternalistiska linje som Rathou kämpat för i ett kvarts sekel — staten ska skydda folket från sina egna dryckesvanor — vinner alltså en majoritet av de röstande kvinnorna och förlorar omröstningen i marginalen.

Brommagravarna

Den 12 oktober 1948 dör Emilie Rathou i Bromma, åttiosex år gammal. Fem dagar senare, den 17 oktober, dör Maria Sandström. De begravs sida vid sida på Bromma kyrkogård. Vita bandet finns kvar idag, en blygsam förening om än ansluten till samma internationella förbund. Stockholms allmänna kvinnoklubb existerar och firade sitt etthundratrettioårsjubileum 2022. Någon staty av Emilie Rathou finns inte. Ingen gata i Stockholm bär hennes namn.