Johan Ludvig Runeberg dör i Borgå

Vid sjuksängen finns hustrun Fredrika och en del av sönerna. Sedan slaganfallet på en jaktresa i december 1863 har han varit halvsidigt förlamad. Fjorton år utan att kunna föra pennan. Mannen som skrivit Finlands nationalsång, Sveriges sista stora hexameterepos och porträttet av en hel armés undergång ligger stilla i en sänkt empirsalong med Marcus Larson på väggarna.

Sjökaptenens son från Jakobstad

Han föds den 5 februari 1804 i Jakobstad, då en del av kungariket Sverige. Föräldrarna är sjökaptenen Lorentz Ulrik Runeberg och Anna Maria Malm. Hemma finns böcker fadern hämtat hem från sjöresorna. Pojken är sjuklig, skrofulös, och ska enligt en uppgift inte ha lärt sig gå förrän vid tre eller fyra års ålder. När Sverige 1809 förlorar Finland och pojken blir undersåte i ett ryskt storfurstendöme är han fem år. Det är ett biografiskt grundvillkor som senare återklingar i hela hans diktning. Han skickas till Vasa trivialskola och skrivs i oktober 1822 in vid Kejserliga Akademien i Åbo. Här knyter han vänskap med två livslånga fränder och rivaler: Johan Vilhelm Snellman och Zacharias Topelius. Som student försörjer han sig som informator i Saarijärvi i finska inlandet — det är där han ser den fattiga finska bondebefolkning han senare gestaltar i "Bonden Paavo". Den 21 januari 1831 gifter han sig med sin syssling Fredrika Charlotta Tengström från Jakobstad. Paret får åtta barn, sex söner överlever uppväxten. Mest känd blir näst yngste sonen Walter, skulptör.

Borgå

Den 17 maj 1837 flyttar familjen till Borgå, där han är lektor i romersk litteratur vid gymnasiet, från 1842 i grekiska. Han prästvigs 1838, får professors namn 1844 och blir teologie doktor 1857. Från 1852 bor familjen i det hus på Alexandersgatan 3 som idag är Finlands äldsta hemmuseum. Här lever han ett liv som varken är riktigt akademiskt eller riktigt borgerligt. Han fiskar, jagar, tar emot studenter och vänner, dikterar för Fredrika när det gäller att räkna ut hexametrar. Hon är själv journalist på Helsingfors Morgonblad, författare till historiska romaner, medgrundare av en fattigskola för flickor i Borgå 1846. I ett brev karaktäriserar hon sin make som "Nog är han bra lat den stygga menniskan."

Vårt land

År 1846 skriver han en dikt på fjorton strofer som han tänker sig som öppning till en samling om finska kriget 1808–1809. Den heter "Vårt land". Den 13 maj 1848 framförs den för första gången, tonsatt av tysk-finländaren Fredrik Pacius, vid den studentledda Floradagen på Gumtäkts ängar utanför Helsingfors. Fänrik Ståls sägner del I utkommer samma år. Sven Dufva, Döbeln vid Jutas, Veteranen, Fältmarskalken. Del II följer 1860 — Soldatgossen, Lotta Svärd, Den femte juli. Sven Dufva, den dumme bondsonen som vid bron stoppar hela ryska kompanier av ren obegriplig tapperhet, fastnar i citatlexikonet:

"Ty visst var tanken", mente man, "hos Dufva knapp till mått, ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Den finska text som idag sjungs som Maamme går tillbaka på Julius Krohns översättning från 1867 med ändringar av Paavo Cajander 1889. Samma Pacius-melodi blir senare också Estlands nationalsång, med ny text. Varken den finska eller den estniska versionen är juridiskt fastslagen — bägge är nationalsång av konvention.

Den antisvenske svenskspråkige

Runeberg skriver hela sitt liv på svenska men är ofta direkt antisvensk i polemiken. Som redaktör för Helsingfors Morgonblad 1832–1837 angriper han svensk romantik. Han översätter ironiskt Svenska Akademiens motto "Snille och smak" till "Platthet och alexandriner" — en spark mot Tegnér. Det är politik, inte personlig vendetta: han är rädd att svensk liberalism ska riskera Finlands autonomi gentemot Ryssland.

Slaganfallet och de tysta åren

I december 1863, samma år som hans sista större verk Kungarna på Salamis utkommit, drabbas han under en jaktresa av ett slaganfall som förlamar ena sidan av kroppen. Han är 59 år gammal. De fjorton sista åren tar han emot besökare i Borgå, läser, dikterar enstaka brev. Skapandet är slut. Begravningen den 17 maj 1877 utlyses som nationell sorgdag i Finland. Han läggs på Näsebackens kyrkogård i Borgå. Två år senare begravs Fredrika vid hans sida. Den 6 maj 1885 — exakt åtta år efter dödsfallet — avtäcks Helsingfors första offentliga monument: sonen Walter Runebergs faderporträtt på Esplanaden. Tjugotusen människor är på plats. På sockeln står Finlands mö, lindad i björnskinn, med tre verser ur "Vårt land" ingraverade på svenska.