Stellan Arvidson: Mannen som byggde svenska skolan på DDR-modell

År 1969 promoverades en svensk socialdemokrat till hedersdoktor vid universitet i Rostock i Östtyskland. Motiveringen var rakare än vad en officiell text brukar tillåta sig. Här prisades en man som hade lyckats med något östtyskarna själva blickade upp till: en socialistisk skolreform genomförd i ett kapitalistiskt land. Mannen hette Stellan Arvidson. Han var då nybliven pensionär från posten som rektor för folkskoleseminariet i Stockholm, hade lämnat riksdagsbänkarna året innan efter elva år som socialdemokratisk ledamot, och hade i decennier varit huvudsekreterare i och drivande kraft bakom den skolkommission som formulerat den svenska enhetsskolans grundvalar. Vid samma tid tillträdde han som ordförande i Förbundet Sverige-DDR. Han skulle inneha den posten i arton år, fram till 1987.

Den motiveringen var ovanligt öppen. Östtyskland sade det utan omsvep: det Arvidson hade gjort i Sverige låg i linje med vad de själva ville göra med skolan i öst. Att svensk offentlighet sedan dess valt att inte läsa motiveringen för vad den säger är en intellektuell ynkedom.

Jag bygger inte detta på någon form av spekulation. Det är arkiverat material: publicerade böcker, en svensk biografi av en disputerad professor, tyska Förbundsarkivens och Stasiarkivens handlingar, riksdagsprotokoll och även Arvidsons egna texter. Det enda som har varit hemligt i historien är hur lite den diskuteras.

Mannen ingen vill kännas vid

Stellan Arvidson föddes i Vänersborg 1902. Han disputerade i Lund 1932 på en avhandling om skalden Thomas Thorild, blev tysklektor i Kiel och Greifswald, kastades ut av nationalsocialisterna 1933, och började från och med dess sin officiella offentliga gärning som svensk skolman. Han var folkskolerektor i Visby och Hudiksvall, sedan rektor för folkskoleseminariet i Stockholm 1953-1969. Riksdagsledamot för Socialdemokraterna 1957-1968. Ordförande i Sveriges Författareförening 1950-1965. Huvudsekreterare i 1946 års skolkommission. Och från 1969 till 1987 ordförande i Förbundet Sverige-DDR.

Han hade studerat i Lund samtidigt som Tage Erlander och tillhörde dennes krets. Hans sambo Britta Stenholm var själv en framträdande skolpolitiker, folkskoleinspektör i Stockholm 1955-1961, sekreterare i 1946 års skolkommission och i Lärarutbildningskommittén 1968-1975. De två skrev tillsammans böcker som Enhetsskolan växer fram (1953) och DDR grannland (1984). De rörde sig i den absoluta toppen av det svenska skolväsendet i nästan fyra decennier.

Och ändå har Stellan Arvidson aldrig blivit ett namn som svenskar utan särskilt intresse för skolhistoria känner igen. Tage Erlander och Olof Palme känner var och en till. Den man som la den pedagogiska grundritning som de två sedan administrerade vidare har glidit ur det offentliga minnet, och det har skett av skäl som inte är slumpmässiga.

Att han framträder som "gåtfull" i de få texter som behandlar honom säger mer om eftervärldens behov än om mannen själv. Birgitta Almgrens biografi Dröm och verklighet presenterar honom som en idealist som missräknade sig om DDR. Det är en generös läsning, och en av flera möjliga.

Skolkommissionen och dess efterspel

För att förstå Arvidson måste man förstå 1946 års skolkommission. Det var där den svenska enhetsskolan formulerades. Det var där det avgjordes att den läroverksbaserade, parallella, ämnescentrerade och kunskapsförmedlande skolan skulle ersättas med en sammanhållen, social, eleven-i-centrum-orienterad skola där de praktiska och teoretiska eleverna skulle gå i samma klasser.

Kommissionen lade fram sitt betänkande 1948. Försöksverksamhet började 1950. Grundskolan infördes 1962 med åtta sammanhållna år och ett uppdelat nionde, vilket Olof Palme tog bort under sin tid som utbildningsminister 1967. Året därpå skars undervisningstiden i de teoretiska ämnena ned. Detta var en reform driven av människor som visste exakt vad de gjorde och varför, och den har format svenskt skolväsende från då till nu.

Arvidsons roll i processen var operativ, inte symbolisk. Han var huvudsekreterare. Det var i stor utsträckning han som höll i pennan. Hans pedagogiska program var en livslång övertygelse, utvecklad i läsning av tysk och anglosaxisk progressiv pedagogik och med tiden allt skarpare speglad mot östtysk skolpolitik. Han trodde att eleven skulle förstås som ett samhällsförändrande subjekt, att religionen skulle ut ur skolan, att kunskapsförmedlingen skulle ge plats för "färdighetsträning" och social fostran, och att alla elever skulle gå tillsammans hela vägen.

I rapporter till SED:s politbyrå beskrev de östtyska samtalspartnerna honom helt sakligt som expert på ateistisk fostran och som "mycket intresserad av marxism-leninismen". De hade träffat honom. De hade läst honom. De visste vem de hade framför sig.

Den centrala iakttagelsen handlar inte om att en svensk socialdemokrat höll vänsterradikala åsikter, utan om att en sådan man fick i uppdrag att rita upp svensk grundskola och att han under två decennier genomförde det uppdraget med stor disciplin, parallellt med och i öppet samarbete med ett totalitärt skolsystem som han själv kallade förebild.

Förbundet Sverige-DDR

Förbundet Sverige-DDR bildades 23 oktober 1956. Dess uppdrag var att verka för svenskt diplomatiskt erkännande av Östtyskland, vilket kom 1972, och därefter att bedriva, med Wikipedias formulering, "aktiv propaganda" för regimen och sköta den ideologiska tonen i kulturutbytet. Föreningen finansierades från Östtyskland och samordnade sin verksamhet med SED-regimens utlands- och propagandaorganisationer. Så fungerade den i praktiken, och så benämnde den själv sin verksamhet i intern korrespondens.

Föreningens första ordförande var författaren Arnold Ljungdal, som Arvidson hade arbetat med redan under Clarté-tiden i 1920-talets Lund. När Ljungdal lämnade ordförandeskapet i slutet av 1960-talet tog Arvidson över. Samma år som tillträdet, 1969, blev han hedersdoktor i Rostock. Det var i praktiken ett anställningsbevis: vi vet vem du är, vi vet vad du gör, vi tackar dig på förhand.

Arvidson tog inte uppdraget lättvinidigt. Han ordnade möten mellan svenska skolpolitiker och östtyska utbildningsministeriets folk. Han såg till att DDR-lektorer placerades vid svenska lärarutbildningar. Han var närvarande vid DDR:s ökända utbildningsminister Margot Honeckers besök i Stockholm 1985. Han och Britta Stenholm var stamgäster i regimens semesterhus, fick Folkvänskapens stora stjärna 1977, och fick på äldre dar en titel som professor i Greifswald, staden han en gång utvisats från av nationalsocialisterna. "Hitler tog Greifswald ifrån mig och DDR gav mig staden tillbaka" är en formulering som tillskrivs honom själv. Den säger något om hur djupt han var inne i det.

När muren föll 1989 sörjde han. Påståendet är inte polemiskt utan vittnat om av alla som kände honom. Den nära 90-årige mannen, som bevittnat 1900-talets hela katastroftext, kunde inte glädja sig åt att den sista totalitära regimen i Östeuropa föll. Det är en uppgift som måste tas på allvar i bedömningen av hans liv.

Den tysta infrastrukturen

Förbundet Sverige-DDR är lätt att avfärda som en marginell organisation: femtonhundra medlemmar som mest, en tidskrift, en resebyrå. Storleken är inte poängen. Poängen är vilka medlemmarna var och vad de hade på sitt skrivbord till vardags.

Birgitta Almgrens forskning, sammanfattad i Inte bara Stasi: relationer Sverige-DDR 1949-1990, har visat att utbildningsutbytet mellan länderna gick långt djupare än turism och vänskapsföreningsmingel. Cirka 600 svenska lärare utbildades efter 1972 vid Herder-institutet i Leipzig, en specifikt politisk tyskspråkutbildning kopplad till SED:s utbildningsdepartement och, i praktiken, till Stasi. Anders Törnvall, som själv gick igenom utbildningen, har vittnat om att den ideologiska "röda linjen" var lika obligatorisk som språkträningen. Skolöverstyrelsens generaldirektör Jonas Orring välkomnade östtyska delegationer och föredrog DDR framför Västtyskland. Statliga avtal om skolutbyte mellan Sverige och DDR var i kraft hela 1980-talet.

Även Socialdemokraternas nuvarande partiledare, Magdalena Andersson, valde att åka till DDR för att utbilda sig.

Det väsentliga är inte enskilda Stasi-agenter (Almgren själv är tydlig med att Arvidson förmodligen inte var det), utan ett system av kontaktytor: lärarutbildningar, läromedelsförfattare, utredare, departementstjänstemän och rektorer som alla under decennier hade direktkontakt med ett östtyskt skolväsen som hade tydligt formulerade syften med relationen. Den svenska sidan var aktivt välvilligt inställd och leddes från toppen av en man vars hedersdoktor i Rostock motiverades av hans gärning i den svenska utbildningspolitiken.

Vad som faktiskt blev kvar

Det är här vänsterns klassiska försvar brukar sätta in. Du kan inte spåra dagens skolproblem till en pensionerad rektor från 60-talet, hävdar de. Och nej, inte i någon enkel kausal mening. Skolan blev sämre av många skäl: kommunaliseringen 1991, lärarstatusens kollaps, kulturkrisen, invandringen. Att lägga allt på Arvidson skulle vara dumt.

Det är ändå inte fråga om huruvida han ensam orsakade det, utan om grundritningen som lades före allt det andra var god eller dålig. Där är svaret enklare än det brukar låta.

Den enhetsskola som Arvidson byggde har i sin ursprungliga form följande egenskaper.

• Den ser eleven primärt som ett socialt och inte ett kunskapsmässigt subjekt. Skolans uppgift är inte att lämna över ett kulturellt arv utan att forma en ny människa.

• Den vill ut ur kunskapsförmedlingens hierarki. Läraren ska vara medforskare, medlärare, samtalspartner. Bakom det grepp som låter pedagogiskt-tekniskt ligger en ideologisk premiss: att vetandets ojämlikhet i sig är ett problem.

• Den vill ut ur det religiösa. Inte bara konfessionellt, där man kan ha fog för det, utan ur hela den transcendenta horisont som den europeiska bildningstraditionen tagit för given. Arvidsons egen "expertis på ateistisk fostran" går här in i hans skolsyn på ett djupare plan än bara religionsämnets innehåll.

• Den vill ut ur den parallella skolan. Av detta kommer bilden av att alla ska gå tillsammans, att differentiering är en form av orättvisa, och att detta i sig är en demokratisk seger. Snarare är det en pedagogisk-ideologisk position som hade sina vinnare och sina förlorare, och vars resultat går att avläsa i dagens läsförståelseundersökningar.

Detta är skolans grundordning, inga detaljer. Den ordningen är fortfarande den svenska normalmodellen, även om praktiska kompromisser i marginalen prövats. Och dess grundritare är Stellan Arvidson, formellt en svensk socialdemokrat, i akt och mening en man som av sina östtyska samtalspartners betraktades som en av de skarpaste socialistiska skolpolitiska tänkarna i hela Norden.

Tysklands uppgörelse, vår tystnad

Tyskland har gjort sin Vergangenheitsbewältigung kring DDR. Stasiarkivet är öppet. Det finns offentliga utredningar, dokumentärfilmer, museer och en bred populärkulturell behandling. Das Leben der Anderen har setts av miljoner. Tysklands historia har ett kapitel om DDR och det kapitlet får läsas.

I Sverige finns ingen motsvarighet. Det finns en Almgren med två böcker. Det finns en Mikael Bergling med en blogg och några artiklar. Det finns ingen officiell utredning som tagit ett samlat grepp om Sverige-DDR-relationerna i utbildningsväsendet och dragit slutsatser av dem. Det finns ingen offentlig samsyn om att det här ens är en fråga.

Frågan är värd att vrida på. Varför finns ingen sådan utredning? Källorna är tillgängliga; Arkivet är öppet för forskare. Frågan berör formandet av tre generationer svenska barn, så ointressant är den inte. Och den rör vid kärnan i den moderna socialdemokratiska statens självförståelse, så opolitisk är den heller inte.

Den finns inte därför att den skulle skava. Det skikt som James Burnham kallade managerklassen, och som i Sverige bekvämt sammanfaller med dem som äger det institutionaliserade minnet (universiteten, Skolverket, public service, de stora tidningarnas kultursidor), har inget intresse av att frågan ställs. Stellan Arvidson är deras egen idéhistoriska förfader. Att granska honom är att granska sig själv. Sådan självgranskning har denna klass inte ägnat sig åt under sin långa segerväg.

Arbetet faller därför på oss som står utanför.

Det som behöver göras

Den fullständiga, dokumentbaserade redogörelse som någon en dag kommer att skriva finns inte ännu. Den måste skrivas. Den kommer att kräva arkivarbete i Riksarkivet, där Förbundet Sverige-DDR:s handlingar förvaras. Den kommer att kräva tillgång till Stasiarkiven. Den kommer att kräva en namnkartläggning av de svenska skolledare som deltog i utbytena, av DDR-lektorerna vid svenska lärarutbildningar, och av läromedelsförfattare som arbetade med östtyska kontakter. Den kommer att kräva en pedagogisk analys av vad som blev kvar i läroplanerna.

Det är inget livsverk för en enskild journalist, utan ett forskningsprogram för ett oberoende institut. Vi har inget sådant institut, och under rådande institutionella förhållanden kommer det inte heller att uppstå. Här syns ännu en av de parallella strukturer som måste byggas: utanför universitetet, utanför staten, ofta också utanför den etablerade borgerliga publicistiken, för att den svenska historien ska kunna skrivas som den blev.

Tills dess är det väsentliga att frågan inte tystnar. Att Arvidsons namn nämns. Att hedersdoktorsmotiveringen citeras. Att tjugo, trettio, fyrtio år av institutionella kopplingar till en utländsk totalitär regim erkänns som vad de var: en infrastruktur. Den infrastrukturen byggde inte den svenska skolan i sin helhet, men den la dess pedagogiska grund. Och så länge grunden inte är benämnd kan den heller inte revideras.

Stellan Arvidson är en konkret historisk person. Hans gärning är dokumenterad. Hans pedagogiska arv lever vidare i klassrum han själv aldrig såg, hos lärare som inte vet vem han är, och i en offentlighet som förlorat just den förmåga till självkännedom som hans skolreform bidragit till att bryta ned. Att namnge honom är ett första steg, och det är ett av de få verktyg vi har.