När ska svenskarna erkännas vara ett folk?

I en debattartikel i DN skriver professor Markus Heilig om att det det liberala etablissemanget stoppar huvudet i sanden, med udden riktad mot Bengt Westerberg och Mats Svegfors. Det i sig räcker för vidare läsning.

Ett viktigt erkännande

Sedan gör han något ännu mer ovanligt i svensk offentlighet. Han erkänner att människor faktiskt upplever en förlust. Inte bara i form av ökade samhällsproblem eller växande kostnader, utan i något djupare och svårare att mäta. Han skriver om tillit, om socialt kapital och om hur ett samhälle förändras när människor inte längre delar språk, referenser och normer i samma utsträckning som tidigare.

Det är anmärkningsvärt därför att stora delar av svensk offentlighet under lång tid behandlat sådana erfarenheter som moraliskt suspekta. Den som sagt att ett område förändrats för snabbt, att skolan inte längre fungerar på samma sätt eller att det blivit svårare att känna samhörighet med omgivningen har sällan mötts med nyfikenhet. Reaktionen har ofta varit misstänkliggörande. Många människor har därför lärt sig att tiga om sådant de egentligen upplever som självklart.

Det har snabbt börjat förändras och Heilig bryter ännu mer med detta. Han medger att det finns målkonflikter. Han skriver öppet om segregation, om social upplösning och om hur stora grupper människor i praktiken lever avskilda från majoritetssamhället. Han beskriver också något annat som många känner igen. Att människor inte bara reagerar på materiella förändringar, utan på känslan av att det gemensamma gradvis tunnas ut.

Här finns ett viktigt erkännande. Samhällen hålls inte enbart samman av lagar, bidragssystem och institutioner. De hålls också samman av sådant människor sällan tänker på förrän det börjar försvinna. Ett gemensamt språk på skolgården. Självklarheten i hur människor talar med varandra. Små sociala koder som gör att vardagen flyter utan större konflikter eller missförstånd. Känslan av att man delar ett sammanhang med människor man aldrig tidigare mött.

Detta var länge en styrka i Sverige. Tilliten mellan människor var hög därför att samhället vilade på en ovanligt stark känsla av gemenskap och igenkänning. Det betydde inte att alla var lika eller att konflikter saknades. Skillnader mellan stad och landsbygd, mellan arbetare och akademiker eller mellan olika delar av landet har alltid funnits. Ändå fanns något som höll samman helheten.

När Heilig skriver om detta närmar han sig något som svensk debatt länge försökt undvika. Frågan om vad som faktiskt håller ett folk samman över tid.

Det han ser klart

Heilig har också rätt i att den svenska modellen aldrig bara handlade om ekonomi. Den byggdes ovanpå ett samhälle med ovanligt hög tillit, stark arbetsmoral och gemensamma normer kring ansvar, arbete och socialt beteende. Många talar om folkhemmet som om det vore ett politiskt projekt som hade kunnat uppstå var som helst. Så var det inte. Det svenska folkhemmet var svenskt.

Det svenska samhället växte fram under lång tid bland människor som i hög grad såg varandra som en del av samma sammanhang. Det gjorde att konfliktnivån kunde hållas låg och att institutioner fungerade med relativt liten friktion. Myndigheter behövde inte kontrollera människor lika hårt som i många andra länder. Avtal fungerade därför att människor förväntades hålla dem. Skatten kunde vara hög därför att tilliten till systemet också var hög.

Sådant är skört.

När människor inte längre delar språk, referensramar eller grundläggande normer förändras vardagen snabbt. Det märks långt innan det syns i nationalekonomiska modeller eller offentliga rapporter. Föräldrar börjar välja bort skolor där svenska språket blivit sekundärt. Företag får svårare att hitta personal som fungerar i arbetsmiljöer där hög grad av självständighet förväntas. Områden som tidigare präglades av lugn och låg konfliktnivå förändras när nya sociala normer tar plats.

Heilig beskriver också en annan verklighet som många försökt tala bort de senaste årtiondena. Sverige har tagit emot mycket stora grupper människor från samhällen som skiljer sig kraftigt från det svenska, samtidigt som tempot varit historiskt högt. Förändringen har inte skett över sekler eller generationer. Den har skett inom loppet av några årtionden.

Det spelar roll.

Ett samhälle absorberar inte automatiskt stora demografiska förändringar bara för att staten önskar det. Människor anpassar sig inte omedelbart till nya normer, nya språk eller nya sociala koder. Många lever i stället kvar i parallella miljöer där ursprungskulturens världsbild fortsätter dominera.

Här blir det också tydligt varför så många människor reagerat mot den svenska debatten under de senaste tjugo åren. De såg förändringarna med egna ögon samtidigt som de fick höra att problemen mest bestod av ”bristande inkludering” eller fördomar hos majoritetsbefolkningen. Erfarenheten från vardagen stämde inte överens med beskrivningen ovanifrån.

Heilig försöker åtminstone beskriva verkligheten som människor faktiskt möter den.

Den avgörande blindheten

Ändå finns en punkt där Heiligs resonemang stannar. Kanske därför att den frågan fortfarande är nästan omöjlig att röra vid i svensk offentlighet.

Problemet beskrivs till sist främst som funktionellt. Hur ska integrationen fungera bättre? Hur undviker vi amerikansk polarisering? Hur räddar vi den svenska modellen från växande splittring och strukturell arbetslöshet?

Många svenskar upplever något djupare än så.

Sverige är inte bara ett administrativt område med ett välfärdssystem knutet till sig. Landet är heller inte en neutral ekonomisk plattform där olika grupper råkar leva sida vid sida under en begränsad historisk period. Sverige är resultatet av en mycket lång kontinuitet. Svenskarna har vuxit fram här under århundraden och årtusenden, formade av klimatet, landskapet, historien och de sociala villkor som präglat livet i Norden.

Ur detta växte också det svenska fram.

Inte som en statlig konstruktion, utan som ett sätt att leva och förstå världen. Ett särskilt förhållande till arbete, till naturen, till konflikter och till gemenskap. Sättet människor talar med varandra. Hur barn uppfostras. Hur man förhåller sig till tystnad, auktoritet och ansvar. Sådant formas inte på några årtionden och kan inte utan vidare flyttas mellan helt olika historiska och kulturella miljöer.

Därför upplever många svenskar att något fundamentalt håller på att gå förlorat även om samhället fortfarande fungerar i administrativ mening. Vägarna ligger kvar där de låg tidigare. Myndigheterna arbetar vidare. Affärerna öppnar på morgonen. Samtidigt försvagas känslan av igenkänning och kontinuitet.

Det handlar inte bara om att människor möter nya ansikten. Historiskt har svenskar alltid mött influenser utifrån. Skillnaden ligger i omfattningen och hastigheten. Ett samhälle som under mycket lång tid formats relativt organiskt har på några få årtionden genomgått en demografisk förändring utan motstycke i sin historia.

När människor reagerar på detta beskrivs det ofta som rädsla för det främmande. Många skulle snarare beskriva det som sorg över att det egna gradvis trängs undan.

Här når Heilig fram till problemets ytterkant men går inte längre. Han beskriver vad som händer med samhällets funktioner. Han skriver mindre om vad som händer med själva folket som byggde samhället från början.

Dubbelmoralen

Det märkliga är att nästan alla andra folk tillåts tala öppet om kontinuitet, tillhörighet och behovet av att bevara något eget. Ofta betraktas det som fullt naturligt. I många fall som något vackert.

Samer förväntas värna sitt språk, sina traditioner och sin historiska närvaro i Norden. Judar talar öppet om vikten av judisk kontinuitet efter århundraden av förföljelse och diaspora. Armenier håller hårt i minnet av sitt folk och sin historia trots att de spridits över världen. Ingen reagerar med misstänksamhet när sådana frågor förs på tal. Tvärtom möts de ofta med respekt.

Markus Heilig skriver själv om den judiska erfarenheten och om vad hans pappa förde vidare till honom. Ingen begär att han ska reducera detta till ekonomi eller administrativa resonemang om medborgarskap. Ingen kräver att det judiska ska lösas upp i något allmänt och gränslöst för att andra människor också lever i samma samhälle.

Men när svenskar uttrycker en önskan om att Sverige också i framtiden ska vara svenskt förändras tonläget omedelbart.

Plötsligt blir frågan känslig. Då förväntas allting översättas till arbetsmarknad, integrationspolitik eller abstrakta resonemang om öppenhet. Själva tanken att svenskarna skulle kunna ha ett legitimt intresse av historisk och kulturell kontinuitet behandlas ofta som något misstänkt i sig.

Detta har skapat en djup frustration hos många människor. Inte bara därför att samhället förändrats snabbt, utan därför att de samtidigt fått höra att deras egen upplevelse saknar moralisk legitimitet. Att andra folk naturligtvis får värna sin identitet, men att svenskar förväntas se sin egen som utbytbar eller obetydlig.

Få människor uttrycker detta öppet i offentligheten. Många har lärt sig att kostnaden blivit för hög. Ändå märks känslan i otaliga samtal runt köksbord, på arbetsplatser och i familjer. Människor upplever att något självklart nekas dem. Rätten att betrakta sitt eget folk som något verkligt och värt att bevara.

Här ligger också en av de stora svagheterna i svensk debatt under de senaste decennierna. Nästan allting har handlat om hur olika grupper ska leva tillsammans. Nästan ingenting har handlat om svenskarnas rätt att fortsätta existera som ett historiskt folk i sitt eget land.

Kärleken till det egna

Många människor som reagerat mot utvecklingen i Sverige har under lång tid beskrivits som drivna av rädsla, ilska eller hat. Ibland finns sådant också. Men den beskrivningen räcker inte för att förstå vad som egentligen pågår.

För väldigt många handlar det om något annat. Om kärlek till det egna.

Känslan är ofta svår att formulera därför att den består av sådant människor annars tar för givet. Ett samhälle där man intuitivt förstår omgivningen. Där man känner igen tonfallen, humorn och de sociala koderna. Där människor delar ett historiskt minne även när de aldrig tänker på det medvetet.

Det märks i små saker. Hur människor talar med främlingar. Hur barn rör sig mellan hem och skola. Hur högtider firas utan att behöva förklaras. Hur konflikter dämpas innan de växer. Hur människor står i kö, lämnar plats åt varandra eller hjälper någon som tappat något på gatan utan att göra en stor sak av det.

Sådant framstår lätt som banalt tills det börjar försvinna.

För många svenskar handlar frågan därför inte främst om ekonomi eller välfärd. Än mindre om någon abstrakt idé om ”mångfald”. Det handlar om huruvida Sverige fortfarande ska vara ett land där svenskar känner igen sig själva, sina normer och sitt sätt att leva.

Här uppstår också något som stora delar av det offentliga samtalet haft svårt att förstå. Människor behöver inte hata andra folk för att vilja bevara sitt eget. De flesta folk på jorden tänker så. Japaner vill att Japan ska förbli japanskt. Samma instinkt finns överallt där människor känner samhörighet med ett historiskt arv och en plats.

Ändå har svenskar under lång tid fått höra att just deras känsla av hemhörighet är problematisk eller primitiv. Att nationell kontinuitet är något man helst inte ska tala om alls.

Resultatet har blivit ett märkligt offentligt samtal där människor förväntas acceptera genomgripande förändringar utan att ens få sätta ord på vad de upplever håller på att gå förlorat.

Det är ohållbart i längden.

Ett samhälle kan inte bygga framtid enbart på konsumtion, administration och ekonomiska modeller. Människor behöver också känna att de för vidare något som fanns före dem och som kommer leva vidare efter dem. När den känslan försvagas börjar själva grunden för sammanhållningen erodera.

Den rösten måste höras

Under lång tid har denna fråga hållits inom mycket snäva ramar. Debatten har fått handla om kostnader, integration, arbetslöshet och kriminalitet. Allt detta är viktigt och påverkar människors vardag direkt. Samtidigt har den djupare frågan nästan alltid lämnats därhän.

Vad händer med svenskarna själva?

Inte som juridiska medborgare eller skattebetalare, utan som folk. Som historisk gemenskap. Som bärare av ett särskilt sätt att leva och förstå världen.

När människor försökt tala om detta har de ofta pressats tillbaka in i ett språk där allting måste reduceras till funktionella problem. Då blir frågan plötsligt bara en diskussion om bostadsområden, arbetsmarknad eller skolresultat. Själva kärnan försvinner.

Men många känner att kärnan är just det som står på spel.

Känslan märks inte främst hos dem som ropar högst på sociala medier. Den finns ofta hos helt vanliga människor som under lång tid hållit tyst därför att de inte velat bli betraktade som extrema eller oanständiga. Människor som fortfarande älskar sitt land, som känner samhörighet med dess historia och som vill att deras barn också ska få växa upp i ett Sverige som tydligt bär spår av det svenska.

Detta är ingen märklig eller farlig tanke. Den är djupt mänsklig.

Problemet är att stora delar av det politiska och kulturella etablissemanget under mycket lång tid behandlat just svenskarnas behov av kontinuitet som något man helst inte ska tala om öppet. Därför har människor i stället sökt sig till rörelser och röster som åtminstone erkänner att frågan finns.

Här har personer som Markus Heilig ett ansvar. När han beskriver tillitens upplösning och de målkonflikter som följer av mycket snabb demografisk förändring närmar han sig också den punkt där svensk offentlighet länge vägrat vara ärlig. Men samtalet kan inte stanna vid hur systemen ska fungera bättre.

Förr eller senare måste någon också säga det som många svenskar redan känner.
Att Sverige inte bara är en plats på kartan, som pliktskyldigt ska få mångkultur och massinvandring att fungera ...

Det är svenskarnas hem.
Och vi har inget annat.